5 favoriter i maj

Detta var mina fem favoriter från maj:

1. Feelgoodafton med Norstedts förlag på Rival den 7 maj

2. Min födelsedag 

Katnipp Illustrations

Fable & Black

Sugar & Sloth

3. Mumford & Sons och låten Hopeless Wanderer

Musikvideon och låten på Spotify

4. Filmen Lady Bird

5. Läsa på/prata om/lyssna på andra som läst på engelska 

Simon på Savidge Reads https://www.youtube.com/channel/UCBWn... 

Nathalie på My Reading Days https://www.youtube.com/channel/UCM8h... 

English Bookshop i Stockholm

Vad hade ni för favoriter i maj?

Vad blev läst i april 2019?

Dags att summera vad som blev läst för min del i april. Böckerna jag läste var: 

Varm mjölk av Deborah Levy

Familjereceptet av Veronica Henry

Nästa gång elden av James Baldwin

En myras liv av Linn Gottfridsson och Emma Adbåge

Dom som kallas vuxna av Annica Hedin och Hanna Klinthage

Dessutom nämner jag följande saker i videon: 

Breakfast Book Club och deras bokcirkel

Videon om bilderböcker

Vad läste ni i april?

Låt oss prata om Små eldar överallt

Det har blivit dags för den digitala delen av bokcirklandet om Små eldar överallt av Celeste Ng. Nedan finner ni diskussionsfrågor, välj en eller flera som intresserar dig. Om du vill föra diskussionen i sociala medier glöm inte att tagga inlägget med #JohannasBokklubb och #SmåEldarÖverallt så att jag kan hitta till ditt inlägg. Om du väljer att blogga om dina tankar kring boken lämna gärna en kommentar nedan med länken till ditt inlägg. 

Frågor:

1. Beskriv området Shaker Heights. Varför tror du att den är skådeplats för boken?

2. Boken börjar med en brand och jobbar sig sen baklänges i tiden för att sedan sluta där den började. Varför tror du att Celeste Ng valde den typen av struktur för berättelsen? Tillför detta något positivt eller negativt till berättelsen?

3. Vad tror du titeln Små eldar överallt anspelar på/refererar till?

4. Diskutera de fyra barnen i familjen Richardson och jämför dem sedan med Pearl.

5. Vilken roll spelar ras/hudfärg/etnicitet och klass i boken? Vad har de aspekterna för påverkan på berättelsen?

6. Hur resonerar du kring adoptionen av Mirabell McCullough/May Ling Chow? Vems sida står du på? Ändras din åsikt kring adoptionen under berättelsens gång?

7. Hur skulle du beskriva de två mödrarna Mrs. Richardson och Mia? På vilket sätt skiljer de sig åt. Varför beskrivs Elena som Mrs. Richardson och Mia som bara Mia?

8. Finns det något du tänkt på under läsningen av boken som du skulle vilja prata om som inte täcks in av frågorna ovan? 

Länk till min intervju med Celeste Ng på SelmaStories

Tack för att ni ville vara med och prata om den första boken som jag valde till min bokklubb. Snart får ni veta vilken nästa bok blir. Följ bokklubben på Instagram

Kom och bokcirkla med Johannas bokklubb

Välkommen till bokcirkelsträff om den hyllade romanen Små eldar överallt av Celeste Ng!
Detta är den första fysiska bokträffen för min nystartade Johannas Bokklubb och den hålls i slutet av april, i Stockholm och i samarbete med Albert Bonniers Förlag som ger ut boken.

Jag älskar att prata om böcker och läsning med andra. Det har länge haft en dröm om att ha en egen bokklubb och nu har den blivit verklighet.

Vi ses torsdag 25 april, kl: 18.30 – 20.00 i Ljusgården/Bonnierförlagen på Sveavägen 56 i Stockholm. Antalet platser är begränsade så anmäl dig direkt via den här länken.

Om du redan är med i en bokcirkel kan ni anmäla hela cirkeln och om du inte är med i en bokcirkel redan går det finfint att anmäla sig själv. Ni som inte är del av en bokcirkel redan kommer att delas in i mindre grupper av mig, så var inte orolig för att komma utan sällskap. På plats kommer alla få veta vilken grupp en tillhör och diskussionsfrågor som hjälp på traven för diskussionen, så du behöver inte ens vara van att bokcirkla. Kanske har du gått och längtat efter att vara med i en bokcirkel men inte kommit till skott än, nu har du möjlighet att testa hur det är att bokcirkla.

Se till att ha ätit middag innan du kommer, men väl på plats bjuds det på dryck och tilltugg. Det blir även ett samtal mellan mig och bokens förläggare Johanna Haegerström under träffen.

Om du har några frågor innan du anmäler dig går det fint att mejla mig. Jag hoppas vi ses i april!

En rolig nyhet

Idag kan jag äntligen berätta en rolig nyhet för er... det är nämligen så att jag lanserar min alldeles egen bokklubb. Den heter kort och gott Johannas bokklubb. 

Nu är första boken vald och tillsammans med Albert Bonniers Förlag bjuder jag nu in till en bokcirkel om Små eldar överallt av Celeste Ng. Vi ses den 25 april, kl: 18.30 –20.00 i Ljusgården/Bonnierförlagen på Sveavägen 56 i Stockholm. 

Antalet platser är begränsade så anmäl dig redan idag, genom att klicka här:

Om du inte har möjlighet att komma på den fysiska träffen kan du vara med och bokcirkla på YouTube den 28 april (mer information kommer).

Lucka 8: Bokcirkla med förlagsfolk

I år har jag vid två tillfällen haft den stora förmånen och lyxen att få komma till Albert Bonniers förlag/ Wahlström & Widstrand och bokcirkla. De har nämligen en bokcirkel för översatt litteratur för de som arbetar i förlagshuset (Bonnierkoncernen är ju stor och har allt ifrån en drös förlag, till nätbokhandeln Adlibris och strömningstjänsten BookBeat). Så tillsammans med förläggare, förlagschefer, redaktörer, marknadsförare och säljare har jag som enda utomstående bokcirklat om en översatt bok. Jag bjöds in första gången i slutet av maj och andra gången i slutet av augusti. I maj pratade vi om Folkets skönhet av Merete Pryds Helle och i augusti var det Syskonen av Tessa Hadley som stod på agendan. Förutom att vara väldigt nervös att prata om en bok jag läst med sådana proffs som detta är har det även varit så himla skoj. De har välkomnat denna utböling och jag har lärt mig mycket kring att prata om vad jag gillat kontra ogillat med en bok. Jag har en bokcirkel tillsammans med ett gäng kompisar och även om jag tycket om att bokcirkla med dem så blir det ju ofta även prat om privata saker när vi ses och själva bokcirklandet kanske hamnar lite mer i bakgrunden. På dessa bokcirklar hos Bonniers har hela fokuset varit boken och vår läsning av den.

 Jag tror inte att det kommer bli fler tillfällen att bokcirkla med Bonniers på det här sättet för mig för det är ju en intern bokcirkel och jag jobbar ju inte där. Men jag är så tacksam för de två gånger jag fick komma dit och det har helt klart varit en av de bästa sakerna som hänt mig 2018. 

Läs Annika Thor med Johanna: träff 4 om Öppet hav

Vi har nått slutet på vår bokcirkel och det känns vemodigt och skönt på samma gång. Jag är en dag sen med detta inlägg och det är för att jag var på litteraturfestival under hela helgen och hann inte med bokcirkeln också. Idag står sista boken Öppet hav i fokus och vi säger nu hejdå till systrarna Steffi och Nelli. Det är inte för sent att hoppa på bokcirkeln då den kommer att finnas kvar under hashtagen och här på bloggen. Du kan läsa mer om bokcirkeln här, och här kan du ta del av diskussionerna kring En ö i havet, Näckrosdammen och Havets djup. Vill du hellre följa bokcirkeln i videoformat kan du göra det på min YouTube-kanal.

Nu är sagan slut, kriget är slut och vi får nu veta vad som händer med systrarna. Nelli är mer tystlåten och inåtvänd. Hon är orolig vad som ska hända nu när hon slutat sjätte klass och därmed folkskolan. Ska hon skickas till barnhem eller ska hon få stanna kvar hos tant Alma och farbror Sigurd? Hon är i mellanlandet mellan barn och tonåring. Hon känner sig verkligen sedd och bekräftad när frun i familjen som hyr familjen Lindbergs hus under sommaren ber henne att sitta modell när frun målar. Det var så fint att få träffa Nelli mer och jag led verkligen med henne i hennes oro inför framtiden.

Storasyster Steffi å sin sida tar gymnasieexamen. Hon är 17 nästan 18 år och när boken börjar så kommer så äntligen freden. Även Steffi funderar mycket över framtiden. Hur kommer det gå för henne med drömmen om att läsa medicin på universitetet? Under sommaren arbetar hon som assistent på ett laboratorium. Och precis i början när freden är ett faktum träffar hon på Sven igen. Nu får vi den där kärlekshistorien som hon längtade efter i boken ett och två när hon var 12 år. Däremot är Sven inte allt igenom god person och jag blir riktigt arg på honom mot slutet.

Den stora frågan för systrarna är huruvida pappa Anton är vid liv och vad som händer i så fall? Om han inte lever var ska de då bo och vad ska det bli av dem? Och om han lever innebär det att de ska återvända till Wien då eller ska de bo någon annanstans? Jag minns att jag var så besviken på slutet när jag läste den här boken första gången. Den här gången är jag mer tillfredsställd med slutet men jag skulle hemskt gärna ha velat ha en vuxenbok där vi får möta systrarna som vuxna och se vad det blir av dem. Varför kan inte Annika Thor skriva en sådan bok? För jag är inte redo att helt skiljas från systrarna än.

När jag var på Stockholm Literature i helgen träffade jag på författaren Annika Thor i en kö. Jag tog mod till mig och gick fram till henne för att tacka för böckerna och den fantastiska läsupplevelse det har varit att läsa om böckerna. Hon var väldigt trevlig och hade till och med hört talas om denna bokcirkel och kände igen mig. Tänk om jag hade vetat som tolvåring när jag läste böckerna för första gången att jag skulle få möjlighet att tacka för författaren hade jag aldrig trott på det.

Vad tyckte du om Öppet hav?

Jag tänkte köra en ny omgång med bokcirkeln i slutet på januari/början på februari. Har du tips på vilken bok vi ska läsa då? Det kan vara en ungdomsbok eller vuxenbok men det får inte vara en deckare/SF/fantasy.

Läs Annika Thor med Johanna: träff 3 om Havets djup

Så mina vänner vi är nu mitt uppe i bokcirklandet av böckerna om systrarna Steffi och Nelli av Annika Thor. Idag ska vi prata om tredje boken Havets djup. Om du är ny i bokcirkeln (som det för övrigt går att hoppa på när du vill) kan du läsa mer om upplägget här. Och här kan du ta del av vårt samtal kring bok ett En ö i havet och här om bok två Näckrosdammen. Vill du hellre ta del av cirkeln i videoformat kan du klicka in dig på min YouTube-kanal istället, här är en länk.

Då går vi över till att prata om boken som står i centrum idag. När den här boken börjar har vi hoppat fram några år och Steffi är nu 16 år. Näst sista boken tycker jag handlar mycket om att det snart är det slut. Steffis tid på läroverket är snart slut då den här boken utspelar sig under vårterminen innan realexamen. Till hösten ska flera av hennes klasskamrater börja på gymnasiet. Men hur ska det går för henne? Kommer hjälpkommittén att betala även för gymnasiet? Om inte är hennes tid i skolan slut då och vad händer i så fall med drömmen om att bli läkare?

Vi märker även av att kriget är på väg att ta slut och båda systrarna funderar mycket på vad det kommer att ha för inverkan på deras liv. Steffi bor ju i stan och är äldre nu så hon får reda på mer om vad som händer i världen. Dessutom har hon en ny bekantskap, Judith som bor på barnhem och likt henne har fått fly undan kriget i Wien. Judith vet mer än Steffi om vad som händer, framför allt med vuxna likt Steffi och Nellis föräldrar. När kriget tar slut är deras tid i Sverige slut då? Det är en fråga som hänger med under hela bokens gång. Kriget tar också mer plats i den här boken än i tidigare. Det kan ha att göra med att Steffi nu är äldre och får reda på mer saker, hon lever inte ett lika skyddat liv på ön som sin syster gör. Steffi bor numera hos väninnan Maj och hennes familj i deras nya och större lägenhet och vänskapen med Maj blir än viktigare för henne. Den är så fin att läsa om och förutom systrarna är Maj den jag bryr mig mycket om och undrar hur det ska gå för.

Nelli är tillbaka i den här boken. Hon upplevs av både sin syster och fosterfamilj som förbytt och hänger med sommargästens ena dotter Maud som är mer vild än tam i mångas ögon. Hon växer också upp i den här boken och funderar mer över vem hon är och var hon hör hemma. Under bokens gång blir det även uppenbart hur stor distansen är mellan systrarna. De lever så olika liv, de vill olika saker och de hanterar sin tid i Sverige på olika sätt. Steffis ansvarskänsla för sin lillasyster är påtaglig och det är svårare för henne att balansera förväntningarna att ta hand om systern och att samtidigt fokusera på sig själv och sin egen framtid. Speciellt i och med att de inte ses lika ofta och har en geografisk distans mellan sig dagligen.

Vera som är Steffis väninna från ön bor numer i Göteborg och i hennes sällskap blir vuxenblivandet med att gå på lokal och träffar killar en del av Steffis värld. Här kunde jag se tydliga kopplingar till Kristina Sandbergs böcker om Maj och frågan om villkoren för unga kvinnor då och nu. Steffi och Vera vill så olika saker här i livet och deras uppfattning om vad som står dem till buds är olika. Mycket har hänt med kvinnors frigörelse och villkor men ändå finns det än idag spår av de begränsningar som Steffi och Vera känner då under mitten av 40-talet.

Det ska bli mycket intressant att läsa vidare och se vad som händer systrarna. Vad händer med kriget och blir det en återförening med föräldrarna?

Vad tyckte du om Havets djup?

Läs Annika Thor med Johanna: träff 2 om Näckrosdammen

Äntligen är det söndag igen och det är dags att prata om den andra boken i serien om systrarna Steffi och Nelli av Annika Thor. Jag vill börja med att säga att det är en fröjd att läsa om dessa böcker som vuxen, men även hur roligt det är att så många har hakat på bokcirkeln och vill prata om böckerna. Vill du läsa mer om första boken och vad vi pratade om då kan du antingen läsa det här inlägget och dess kommentarer, eller så kan du titta på klippet på min YouTube-kanal och dess kommentarer alternativt söka på #LäsAnnikaThorMedJohanna på sociala medier för att se vad som skrevs där. Det är inte för sent att hoppa på bokcirkeln, och vill du läsa mer om hur den är upplagd kan du göra det här.

Så vad handlar Näckrosdammen om? Jo nu får vi nästan uteslutande följa Steffi som flyttat in till Göteborg. Där bor hon inackorderad hos läkarfamiljen som var sommargäster på ön i slutet av bok två. Hon har även fått stipendium så hon kan läsa på läroverket. Och så är hon förälskad i sonen i familjen, Sven. Det här är verkligen en bra beskrivning av att gå från barn till tonåring. Steffi kämpar med att Sven ska se henne som äldre än vad hon är. Han är 18 år och hon har precis fyllt 13 år. Men hon slits även med ansvarskänslan gentemot lillasyster som är kvar på ön och som hon får mer och mer av en ofrivillig distans till. Kriget där hemma i Wien trappas upp och kontakten med föräldrarna blir mer sporadisk. I deras brev uppmanas Steffi att ta hand om Nelli. Men hur ska hon kunna göra det när hon befinner sig i stan och systern är på ön? Steffi slits mellan sina olika världar i den här boken, det hon har lämnat upphöjt i två, dels Wien där mamma och pappa finns och dels ön där Nelli men även tant Märta och farbror Evert finns. Skolan har alltid varit hennes räddning då men den går inte heller så lätt som den gjort tidigare. Språket sätter vissa käppar i hjulen även på läroverket och lärarinnan i tyska är som en ond tagg i sidan mest hela tiden. Tur är det då att hon har Maj. Fina fina Maj som finns där vid hennes sida i vått och torrt. Jag tycker så mycket om henne och är så glad att Steffi har henne. Det är en av de finaste partierna i boken, när Steffi umgås med Maj. De kommer från två olika världar initialt. Steffi från en fin familj i Wien och Maj från en fattig arbetarfamilj med många syskon på liten yta. Men de finner varandra och stöttar varandra genom livets svårigheter och jag blir helt varm av att tänka på deras vänskap. Det är nog den som räddar Steffi i denna svåra tid.

En ö i havet hade mig i ett fast grepp hela läsningen igenom. Jag tycker om Näckrosdammen det gör jag men den var lite segare att läsa. Jag vet inte om det är för att det händer så mycket olika saker på flera fronter och jag blir lite splittrad. Eller kanske är det att jag vill att vi ska komma vidare och författaren stannar upp och utforskar Steffis vardag så i detalj. Det är inte en dålig bok och jag ville omedelbart läsa bok tre när jag var klar. Personligen är jag inte så förtjust i serier och bok två i en serie brukar ha en tendens att vara mer av en brygga mot slutet än vad den är en spännande del i sig själv. I bok tre har vi hoppat fram lite i tid och jag ska genast ta och läsa den. Så vi hörs igen om en vecka och pratar om den.
Vad tyckte du om Näckrosdammen?

Läs Annika Thor med Johanna: träff 1 om En ö i havet

Vi har nått den första träffen för vår bokcirkel om systrarna Steffi och Nelli av Annika Thor. Idag ska vi prata om första boken, En ö i havet. Var hemskt gärna med i samtalet om böckerna genom att antingen lämna en kommentar här nedanför eller genom att skriva ett eget blogginlägg och länka till det i kommentarsfältet här. Vill du läsa mer om bokcirkeln, när vi pratar om böckerna och vilken bok vid vilket datum kan du kolla in det här inlägget där jag berättar mer.

Året är 1939 och systrarnas föräldrar har beslutat att Wien inte längre är en säker plats för barnen som judinnor. De skickas därmed som ensamkommande flyktingbarn till en liten ö i Göteborgs skärgård. Väl där placeras Steffi och Nelli i varsin familj. Lillasyster Nelli som är 7-8 år hamnar i den varma och bullriga familjen bestående av mamma Alma, pappa Sigurd och deras två små barn. Storasyster Steffi som är 12 år hamnar längre bort på ön, vid världens ände som hon upplever det, hos stränga tant Märta och farbror Evert. Både männen i dessa familjer är fiskare och därmed inte hemma särskilt mycket. Inte nog med att systrarna skiljs från sina familjer de skiljs även delvis från varandra. Och det är den ensamheten som Annika Thor så mästerligt gestaltar. Jag lider med Steffi och känner hennes känsla av isolering så oerhört starkt. För som ett raster på det geografiska avstånd som skiljer henne från en känsla av hem och trygghet så har vi språket. Lillasyster Nelli lär sig mycket snabbare svenska och får kompisar. Steffi har det inte lika lätt, varken att komma till ro hos tant Märta, att få kompisar och att kunna kommunicera med människor i sin omgivning.

Jag läste dessa böcker för första gången när jag var runt 13-14 år och jag minns att jag tyckte det var spännande. Nu när jag läser om dem tycker jag mest att det är sorgligt, både gällande historien i sig men också över hur skärmande aktuellt det är. Idag likt då tvingas föräldrar och barn skiljas åt och barn skickas/tar sig från krig till Sverige i hopp om trygghet. Tårarna rann både en och annan gång under läsningen. Förutom det sorgliga tycker jag även att författaren lyckas med skildringen av hur det är att vara på väg in i sina tonår. Vi får ju även följa Steffi i skolan, lära oss mer om gruppdynamik och hierarkier på skolgården och i klassrummet, hur en bra vän är och hur det är att bli kär för första gången. Religion spelar också en central roll i boken. Systrarna är judinnor och på ön är de flesta kristet frireligiösa. Speciellt tant Märta håller hårt på de frireligiösa reglerna vilket ytterligare spär på den kulturkrock Steffi upplever. Hemma i Wien var teater/operabesök, musik och kultur ett stående inslag i familjens liv. På ön är det endast andakt som lyssnas på på radion och det får inte roas på något sätt för tant Märta.  Och det är just den delen som får mig att vilja läsa vidare. Glädjen i att få följa framför allt Steffi på hennes väg mot vuxenlivet, hennes utforskande av sin identitet. Vem är och vill hon vara, vad vill hon bli och göra här i livet. Det är en fröjd att läsa om böckerna och jag längtar redan till nästa vecka när vi ska prata om bok två i serien.

Vad tyckte ni om En ö i havet?

Tre bokcirkelböcker som jag inte gillade

Den senaste tre böckerna vi läst i mina två bokcirklar var de tre böcker som också fått lägst betyg av mig. Jag var dock själv om att inte gilla dem så det var lite motigt att vara den som satt lite sur och purken och himlade med ögonen när de andra pratade om språkliga kvalitéer och coola anslag. Jag pratar om Den jag var av Meg Rosoff, Paper Girls Vol 1 av Brian K Vaughan, Cliff Chiang och Matthew Wilson och Britt-Marie var här av Fredrik Backman. Den första är en roman av ALMA-prisvinnaren, den andra är ett seriealbum och den tredje är en rolig bok. Anledningen att jag inte gillade Den jag var är av samma anledning som jag inte gillade How I live now (Så har jag det nu) när vi läste den för några år sedan. Det är språkligt tunga böcker, en sida tar en halv evighet att läsa för den är så fullmatad, det gör läsningen seg och därmed förlorar den mig historiemässigt för jag kämpar på bara att ta mig igenom texten. När vi så kommer till slutet där det är en tvist är jag helt slut och imponeras inte alls utan blir bara irriterad på den långa uppförsbacken. Även om jag inte gillade Den jag var så var den i alla fall bättre än How I live now men det är också den sista boken av Rosoff som jag läser. Hennes böcker och jag är inte kompatibla och det hon hyllades för i motiveringen till ALMA-priset är också det jag stör mig mest på i hennes böcker.

Boken för den som ändå är sugen på att läsa handlar om en person som går på en internatskola i England. En regnig dag när hen är ute och springer med klassen snubblar hen över ett liten öde fiskarstuga och en person som bor där. Efter detta möte blir inget sig likt och det handlar om att hitta sig själv, sin plats i flocken, gå sin egen väg och om vänskap. Jag förvånar mig själv med att bli lite sugen på boken när jag skriver det här men då tar jag upp boken och bläddrar i den och nej just det storyn är bra men utförandet är inte min kopp te.

Paper Girls då? Jo den handlar om ett gäng tjejer på typ 90-talet som delar ut tidningar. De cyklar runt på morgontomma gator och så en morgon ansluter en ny tjej till gruppen samtidigt som de träffar på ett par både skumma och farliga typer. Det roliga med träffen vi hade kring den här boken var att min kompis Jenny visste precis var jag skulle komma att rynka på näsan och säga nej men vad är det här, när hon själv läste albumet. Det är nämligen fantasy, dystopi och Sci-Fi i ett och alla tre genrer har jag mycket svårt för.

Britt-Marie var här lyssnade jag på via Storytel. Boken handlar om Britt-Marie vars man helt plötsligt vill skilja sig från henne, hon har varit hemmafru i alla år och måste nu börja söka jobb. Via Arbetsförmedlingen hamnar hon ute i en förort som heter Borg och där börjar hon städa deras övergivna fritidsgård samt blir tränare för barnen på ortens fotbollslag utan att veta något om fotboll. Jag förstår att det ska vara en varm och rörande historia och de som gillade en Man som heter Ove gillar säkert även den här. Men underfundiga och roliga böcker är precis som komediserier/filmer inte alls det jag gillar. Jag blir mest irriterad under läsningen och slutet störde mig något oerhört. De andra i cirkeln tyckte att det var mysigt och trevlig läsning och skrattade väl lite gott åt hur butter jag satt på kanten och inte alls höll med dem.

Det positiva med att vara med i bokcirklar är att du då och då tvingas utanför din komfortzon och det kan ge dig läsupplevelser utöver det vanliga. Dessutom blir det en intressant diskussion i cirkeln när alla inte håller med varandra, har läst boken på samma sätt eller på annat sätt är oense. Jag hoppas dock att det här var de sista bottennappen i år. Härnäst på tur står två Sekwa-titlar och de brukar alltid vara bra så jag har goda förhoppningar.

Nära till aldrig- tredje träffen

Näst sista träffen i Sofia Fritzon och min bloggbokcirkel om boken Nära till aldrig av J.A Redmerski och till idag har vi läst till och med sidan 333. Och det blir ett kort inlägg för min del och detta för att ni ska slippa mitt klagande över saker jag stör mig på. Andrew och Camryn fortsätter sin bildfärd ner till Texas men även sin katt och råttalek. Vi får lära känna dem båda lite mer och får glimtar från deras förflutna. Bästa vännen, eller föredetta bästa vännen, Nathalie dyker upp i historien igen. De stannar till lite längre på et ställe och där börjar de även att sjunga och spela musik tillsammans och jag fick ett väldigt sug efter The Civil Wars när jag läste.

Jag fortsätter att störa mig på Andrews knäppa "jag måste äga Camryn" grej och hela deras kärleksrelation är seg och inte särskilt trovärdig. Relationerna i den här boken känns inte så välbearbetade och grundliga vilket gör att jag har svårt att tro på de vändningar historien tar och saker Anderw och Camryn säger och gör. Det går lätt att läsa men det är inte en historia som griper tag eller engagerar mig.

Nästa vecka är sista träffen och då sammanfattar vi. Väl mött då.

Nära till aldrig- andra träffen

Jag höll helt på att glömma vår träff i bokcirkeln om boken Nära till aldrig av J.A Redmerski som jag och Sofia Fritzon läser. Vi har nu läst två fjärdedelar och det är dags att prata lite om det vi läst. Under läsningen den här veckan pendlar jag mellan att vilja sluta läsa och fortsätta. Jag fortsatte men det finns saker med storyn som jag har svårt för. Det förefaller sig som om jag hela tiden jämför boken med Underbara helvete. Och nu har jag kommit på vad det är som skiljer dem åt. Böckerna har samma upplägg, snygg och smart tjej och snygg och våldsam kille. Det som dock skiljer böckerna åt är kärlekshistorien. I Underbara helvete störde jag mig på våldet och tyckte att det var överdrivet. Men jag kunde se bortom det för att kärlekshistorien var så stark och övertygande. I Nära till aldrig finns den inte där på samma sätt. Det puttrar på i för sakta tempo för att jag ska fångas av den. Camryn och Andrew trevar sig fram för länge innan det händer något.

I veckans avsnitt har det hänt en hel del runt dem, som har med Andrews familj att göra och de har även slutat åka buss och åker nu bil ihop istället med en ny färdväg. De bor på olika motell längst vägen och jag tycker om själva roadtrip-avsnitten men så kommer vi till scenen där Andrew tar en vändning som jag varken köper eller gillar. Han framstår som en toppenkille och har alla de attribut som Camryn gillar. Men så snurrar han runt och vill helt plötsligt inte ha sex med Camryn för då måste hon låta honom äga henne. Jag känner bara nej kom igen, nu får det vara nog. Han är alltså inte bara våldsam han är dominant också. Och detta på ett sätt som jag varken tycker funkar eller gillar och boken tappar mig ännu mer.

Vi får se vad som händer nästa vecka men det känns som bäst för boken att det tar sig för annars riskerar det här att bli en blek kopia till Underbara helvete och dess våldsamma inslag känns förlåtna då den kärlekshistorian fångade mig mer. Nästa vecka läser vi till och med sidan 333. Väl mött då.

Nära till aldrig- första träffen

Vi har nått första veckan i cirklandet av Nära till aldrig av J.A Redmerski. Jag och min cirkelpartner Sofia Fritzon har läst till s. 115 (i den tryckta boken) och det är dags att prata lite om vad vi tycker så här långt. Under de här första drygt 100 sidorna har vi fått stifta bekantskap med Camryn, kallad Cam och Andrew. De har träffats på en bussresa genom landet. Cam är på väg bort från sitt liv där hemma och tack vare en bakad potatis hittar hon på en historia om var hon är på väg. Andrew är på väg till sin pappa som ligger för döden med en obotlig hjärntumör. De är med andra ord inte så uppåt och lyckliga just nu. Boken är uppdelad i både kapitel och i delar, där delarna berättas ur antingen Cam eller Andrews perspektiv. Vi fick först lära känna Camryn och sedan efter halva läsningen så fick vi läsa historien och fick lite bakgrundshistoria till Andrew.

Det som slår mig och även stör mig är det här med underskön ljuvlig tjej som är oskuldsfull och i behov av beskydd träffar snygg, muskulös och våldsam kille. Varför är det alltid det upplägget i den här typen av bok? Jag antar att den på den amerikanska marknaden fick benämningen New Adult, vilket är lite mer sexig form av Young Adult. I Underbara helvete av Jamie McGuire är det samma typ av karaktärer. I början av När till aldrig tyckte jag dock att den var strået vassare än Underbara helvete och att det föl mig mer i smaken. Men så blev Andrew våldsam och spöar skiten ut en kille som förvisso försöker våldta Cam men ändå det blir så brutalt och våldsamt och hur hon då faller ännu mer för honom. Jag hoppas att de här dragen hos Andrew kommer att tonas ner och att vi kan gå tillbaka till hur han var innan under resten av boken. För annars finns det en risk att jag börjar störa mig så mycket på våldet att jag inte tar till mig resten av historien.

Jag undrar även över två andra saker, ett varför berättar inte Cam för sin mamma att hon har gett sig av om de nu är så nära och två Cams relation till bästa vännen Nathalie har jag svårt för. Nathalies kille Damon stöter på Cam och när hon berättar detta för kompisen så stänger hon bara av och vägrar prata med Cam. Hela det scenariot kändes som om det hade kunnat utvecklas lite mer för nu köper jag inte riktigt hennes anledning att hastigt och lustigt ge sig av på en resa utan mål. Jag kanske låter lite väl negativ här men det ska sägas att jag ändå vill läsa vidare och framför allt se hur Cams och Andrews kärlesrelation utvecklas för det känns givet att de är vänner nu men kommer att bli mer än det.

Nästa vecka ska vi ha läst till och med sid. 229. Väl mött då och kommentera gärna med dina tankar om läsningen här eller hos Sofia.

Bloggbokcirkel i maj- häng med

I maj kommer jag och Sofia Fritzon att ha en liten bloggbokcikel ihop. Vi ska läsa Nära till aldrig av J.A Redmerski tillsammans och du får också gärna vara med. Med start den 9 maj och fyra lördagar framåt kommer vi att läsa och diskutera boken på våra bloggar.

Så här ser lässchemat ut (det är sidhänvisningar till den tryckta boken):

 9 maj: läsa till och med s.115

16 maj: läsa till och med s.229

23 maj: läsa till och med s.333

30 maj: läsa ut boken och summera hela läsningen.

Du har ännu tid på dig att skaffa boken och hänga på i cirklandet. Vi diskuterar i kommentarsfälten på våra bloggar.

Popmusik rimmar på politik- fjärde och sista träffen

Vi har nått fram till den sista träffen om Popmusik rimmar på politik av Anna Charlotta Gunnarson. Sent ska syndaren vakna och detta inlägg skulle ha kommit i slutet av februari men har inte hunnits med. Det är dags att sammanfatta läsningen och diskutera den sista delen av boken.

Den sista delen av boken handlar mycket om krig och konflikten mellan Irland och Storbritannien om Nordirland. Här avhandlas män och kvinnors olika roller under ett krig, hur musiken och bandnamn kan lära oss saker om krig och konflikter. Jag har verkligen gillat de tidigare delarna av boken men den här delen fångade mig inte lika starkt som de andra. Det kändes utdraget om just kriget/konflikten om Nordirland. För mig brände det verkligen till i stycket om den afghanska artisten Setara Hussainzada. Där exemplifierades inte bara att popmusik rimmar på politik utan kort och gott är politik.

Under läsningen av Popmusik rimmar på politik har jag lärt mig massor. Jag har fått många musiktips och sökt efter mer information efter läsning om vissa band/händelser då velat veta ännu mer. Det här är en bok både för de som gillar musik, de som gillar historia och de som gillar politik. Jag tycker att den funkar från högstadiet och uppåt och skulle vara perfekt både som en del i undervisningen (musik, samhällsvetenskap och historia) men även för att få upp ett läsintresse hos dem som kanske inte läser så mycket (exempelvis unga killar). Jag uppskattar Anna Charlottas nyfikenhet och entusiasm och den smittar verkligen av sig även gällande musikgenrer som jag vanligtvis inte är intresserad av eller historiska skeenden jag skummat förbi tidigare. Jag är inte bara en mer allmänbildad person efter läsningen av den här boken, min playlist med favoritlåtar har även utvidgats. Båda två ett mycket gott betyg då att lära mig nya saker och musik är två saker som värderas högt i mitt liv. Tack för den här fina läsupplevelsen Anna Charlotta!

Se det fina talet som hålls av Pia Kalischer om Popmusik rimmar på politik från Augustgalan i höstas. Jag tycker fortfarande att den här boken borde ha vunnit.

Och här kan ni se när Anna Charlotta är med i programmet En bok en författare på UR. Klicka på länken här för det går inte att bädda in klippet så detta är bara en bild, länk.

Det har verkligen varit en lärorik och intressant läsning av Popmusik rimmar på politik. Det är en bok jag rekommenderar vitt och brett. Läsningen har blivit lite speciell i och med att jag har bloggat om den längst vägen. Jag tycker dock att det är synd att det inte blev någon diskussion/bokcirkel av det hela, men hoppas att ni som läst inläggen har fått ut något ändå.

Popmusik rimmar på politik- tredje träffen

Vi har nått den tredje träffen om Popmusik rimmar på politik av Anna Charlotta Gunnarson. Veckans läsning har handlat om bostadsområden/betongen, protestsånger, gräla via musiken, krig och militären. På det hela taget var det här ett jobbigt parti av boken och jag blev inte direkt upplyft. Som vanligt är det lärorikt men det var liksom bara elände och nedstämdhet.

Anna Charlotta lärde mig att det inte bara är inom hiphopen som bostadsområdet, miljonprogrammet och betongen besjungs. Förändringen gällande bostadsområden, rivning och modernisering har det skrivits låtar om redan på 60-talet. Jag kände ingen exemplen som gavs, Lyckliga gatan, Trettifyran och Är det konstigt att man längtar bort nån gång, men jag kanske inte hade tänkt på dem som låtar i paritet till de hiphoplåtar jag hört. Men samtidigt som jag får lära mig att dessa låtar fanns så undrar jag ändå var det temat finns idag mer än inom hiphopen. Jag känner starkt att den svenska hiphop som görs idag ger mig den där nerven och glöden som amerikansk hiphop gjorde på 80- och 90-talet. Den talar om hur det är att växa upp i Sverige idag, den är politisk, rakt på och golvar ofta mig med sitt direkta och ärliga uttryck. De unga rapparna ger oss en bild bortom mediebevakningen och det är med deras ord och deras röster, inte filtrerad genom journalisternas retorik där dessa områden och människorna som bor där lever i symbios med problem, fattigdom och misär. Och som Gunnarson lyfter upp i exemplet med Lilla Namo så kan en fråga sig när förorterna blev förorten i singularis och hur det kommer sig att alla förorter dras över en kam och stigmatiseras. Det är väl här min föreställning om att hiphopen har en given förstaplats som politisk musik har sin grund. Genom läsningen så här långt har jag dock fått bredda den synen, även om det känns som om hiphop är mer medvetet politisk än andra genrer.

Det här med att bråka och gräla med varandra via musiken är inget unikt. Det finns författare som skriver böcker om personer de vill göra upp med, baktala eller vad det nu kan vara. Så varför skulle inte musiker kunna göra detsamma? Vissa av dessa beefer som Anna Charlotta Gunnarson beskriver kände jag till andra var helt nya för mig. Återigen var det perfekt att det finns en spellista så jag kunde lyssna på låtarna och själv höra texterna där artister smädar, baktalar, ger igen på någon annan (ofta även denne artist).

Sedan följde ett längre parti om musik som filantropi och hur artister genom musik försöker att skapa en samhällsförändring eller samla in pengar till behövande. Så fort jag hör Do they know it's Christmas? hur svängig den låten än må vara så blir jag upprörd. Självgoda artister som ska hjälpa stackars fattiga i Afrika som inget vet, suck. Gunnarson lyfter Naomi Klein, författare och samhällsdebattör, och hennes tankar kring hur västvärlden genom att köpa en singel eller vad det nu är kan köpa sig fri från skuld över det som händer i mer fattiga/krigsdrabbade/katastrofländer. Det är nog främst den låten jag har svårt för då den sätter västvärlden på så hög häst genom att sjunga om hur stackarna på afrikanska kontinenten inget vet och hur visdomen och hjälpen kommer från väst. Att den gjordes första gången på 80-talet må vara en sak men när den nu spelades in igen förra året blev jag arg på riktigt, har vi inte kommit längre och ska vi verkligen befästa den världsmaktsordningen igen? Det känns kolonialt och förlegat.

Under läsningen den här veckan handlade det mycket om just den koppling mellan musik och politik som jag först gjorde när jag tänkte på dessa två tillsammans. Hur politiken var kopplad till konflikter, krig, protester och misär. Under tidigare veckor har jag fått omdefiniera vad politisk musik kan vara för något och hur det går att läsa av det politiska läget genom musik utan att den uttalat är politisk. Det tycker jag är en av bokens absoluta styrkor. Läsningen får mig att se på musik med andra ögon och omformulera förbeställningar jag hade. Det ska bli mycket spännande att se vad den sista delen har att bjuda på.

Har du också läst och bloggat om veckans läsning, lämna gärna en kommentar så jag och de andra hittar till ditt inlägg. Väl mött nästa lördag. Då ska vi ha läst ut boken och skriver dels om det vi läst under veckan och summerar läsningen. 

Popmusik rimmar på politik- andra träffen

Nu har vi läst 60 sidor till i Anna Charlotta Gunnarsons bok Popmusik rimmar på politik. Det var en lärorik vecka även denna gång. Sicken tur att det inte dippade efter förra veckans starka start. Den här veckan tänkte jag att vi skulle prata om uppdelningen av kapitlen (hur långa/korta de är), perspektiven på Sverige vs omvärlden och genus/hbtq-frågan.

Jag funderade lite på det här med hur långa kapitlen är. De är nämligen inte så långa, ca 10 sidor mer eller lite mindre. Nu har vi läst halva boken och jag undrar om det är något ni andra har tänkt på? Först reflekterade jag inte alls över detta utan tyckte det var intressant att vi får lära oss så mycket på relativt få sidor. Sedan började jag tänka på hur långt varje kapitel var och om jag hade velat ha fler sidor och mer beskrivet men svaret blev nej. Varför skriva långt för sakens skull. Det stör mig inte att det ibland blir tvära kast då kapitlen inte är avsnitt under säg tre olika delar med olika teman utan att varje kapitel står för sig. Det skapar en lätthet och gör att vi som sagt får många infallsvinklar på historien och musikhistorien. Den som vill veta mer står ju fri att själv läsa på mer om hen vill. Så än en gång slås jag av att jag tycker att denna bok vore superbra som ingång till historia, antirasistisk och genusvetenskaplig undervisning i skolan för ungdomar. Det går att ha många diskussioner om den en läser.

Sen tänkte jag på det här med att det så lätt det att att när en ska prata musikhistoria fokuserar på USA och kanske Storbritannien. Det är i alla fall min erfarenhet. Som om alla musikinfluenser kommer därifrån. Här tycker jag att Anna Charlotta gör ett bra jobb med att ha en balans i fokuset på både omvärlden och Sverige. Hon tar hem det och tittar på hur musiken och läget var i Sverige eller tvärtom börjar här och vänder ut blicken. Detta är något jag uppskattar då jag inser att jag kan mycket mer om musik som kommer från säg USA än den svenska musiken innan 80-90talet. Nästa tanke blir då att jisses vilken researcharbete Gunnarson måste ha gjort, både till boken och sitt tv/radioprogram!

Det jag tyckte var tydligast med veckans läsning var hbtq- personers situation i musikbranschen och kvinnors och/eller rasifierades ställning. Vi börjar med hbtq-perspektivet, hbtq står för homo-bi-trans och queer. Anna Charlotta Gunnarson beskriver hur Katy Perry sjunger om hur hon kysste en tjej i låten I Kissed A Girl och utgår ifrån den låten när hon diskuterar hur det kan vara för hbtq-artister. Främst skulle jag säga att hon lyfter upp de som är homosexuella och bisexuella. Jag hade inte tänkt på att det är få kvinnliga homosexuella artister jag känner till. Desto fler homosexuella män kunde jag rabbla upp. Men förutom att sitta här och rabbla upp vilka de är och lägga vikt vid människors sexuella orientering blir jag nedslagen över det faktum att musiken är så styrd av vem du borde älska beroende på vilket kön du har. Och hur artister där med inte kan vara de de är fullt ut och inte kan få sjunga om vem de älskar utan måste byta ut könet för att konventionerna är som de är. Musik för mig är oerhört viktigt, den ger tröst, igenkänning och styrka. Om jag då kan hitta musik som kan trösta mig, ge mig kraft och lyfta mig önskar jag att de som gör musiken ska få känna samma sak. Så om de som sjunger musiken måste leva förljuget blir musiken på sätt och vis förljugen och det gör mig asförbannad. Nu ska inte alla behöva gå ut med sin sexuella orientering om de inte vill men att de ska sjunga låten år ut och år in vore det inte vara rimligt att det de sjunger ska få vara på riktigt för dem och inte tillrättalagt efter dumma konventioner som vi inte borde reproducera. Om en kvinna älskar en kvinna eller en man älskar en man så är det kärlek oavsett och jag som lyssnar på musiken kan få känna igen mig i just kärleken. Om jag som kvinna älskar säg en man och den som sjunger är kvinna och sjunger om sin kärlek till en annan kvinna är det väl inte så att låten blir mindre relevant eller möjlig att känna igen sig i för att hon sjunger om en person av samma kön som mig och som jag inte tänder på?

Sen har vi det här med hur en rad kvinnor (både vita och svarta) och i det här fallet en svart man från Sydafrika inte får det erkännande de förtjänar när det gäller upphovsrätt. Det kapitlet gjorde mig så ursäkta språket jävla arg. Hur vita män kapitaliserar på någon annans arbete och talang utan att ge den som skapat det denne har rätt till. Ännu en gång blev det ögonöppnande läsning och jag börjar undra hur många fler exempel det finns av detta. Det är kvinnor som skrivit låtar som sedan män står som ensamma upphovsmän till eller hur dessa män gett låten till någon annan kvinna utan att den kvinna som skrev låten får ersättning i form av royalties. Och som Gunnarson skriver: "Det finns många, många fler där ute som borde stå med på skivkonvolut och historieböcker, människor som sörjer pengarna som aldrig kom, äran de aldrig fick åtnjuta. Som vet att de har rätt. Därmed finns det också många personer som står med på skivkonvolut och i historieböckerna som också vet att det saknas minst ett namn" (sid.93).

Har du också läst och bloggat om veckans läsning, lämna gärna en kommentar så jag och de andra hittar till ditt inlägg. Väl mött nästa lördag. Då ska vi ha läst till och med sidan 182.

Popmusik rimmar på politik- första träffen

Idag är det dags att prata om de första 60 sidorna i Anna Charlotta Gunnarsons bok Popmusik rimmar på politik. Jag har läst, strukit under, vikt hörn och kommenterat i marginalen (alla dessa saker är annars strikt förbjudet enligt mig men det gick inte att låta bli). Det är verkligen en engagerande bok så här långt och det ska bli roligt att diskutera läsningen med er. Tills idag fanns inga frågor att ta ställning till under läsningen så vi kör lite fritt ur hjärtat det vi kommit att tänka på, upprörts över, skrattat åt eller funderat kring.

Det första jag slogs av och beundrade mest med Anna Charlottas bok är hennes reflexivitet. Vad är då reflexivitet? Jo det är när en person förhåller sig kritiskt till sig själv, sin position/utgångspunkt i förhållande till vad hen skriver/forskar om. Som i det här fallet så reflekterar Anna Charlotta över sin bakgrund, hudfärg etc i förhållande till det hon ska skriva om, som inte alltid är det hon känner igen sig i, varit med om, kommer att vara med om. Jag tycker att det är så otroligt uppfriskande att hon har den inställningen. Det gör att jag tar henne på mycket större allvar och känner att hon har en djup respekt för det hon skriver om. Hon vill ta sig an att skriva om säg svarta i USA och deras kultur under ett visst skeende under historien. Hon vet samtidigt att det är erfarenheter som hon inte kan känna igen sig i då hon inte är svart själv. Det märks att hon jobbat hårt på att ta sig utanför boxen som det heter. Anna Charlotta verkar vilja belysa sådant som kanske vanligtvis inte lyfts upp när en pratar musikhistoria.

Boken är en frukt av först radioprogrammet och sedan tv-programmet Pop och politik. Jag har under årens lopp hör namnet på programmet men aldrig sett eller lyssnat på ett avsnitt (skäms). Under läsningen av boken skriver jag i marginalen nästan jämt: leta upp och titta/lyssna på programmet. Jag vill bara fördjupa mig ännu mer. En annan sak som händer mest hela tiden är att jag vill lyssna på de låtar som hon tar upp i boken. Som tur är finns det en playlist på Spotify som heter just Popmusik rimmar på politik, du kan lyssna på den här. 

Jag har alltid lyssnat extremt mycket på musik, det är en av de viktigaste sakerna i mitt liv. Jag har en bred musiksmak och lyssnar på i stort sett allt utom techno och heavy metal. Jag själv gör ingen rangordning av hur fin eller bra viss musik är (som jag dessvärre tenderar att göra med andra kulturella uttryck som säg böcker). Under läsningen förstår jag dock att just popmusik rangordnats lägre och känts som ytlig. Anna Charlotta får med sin bok mig att förstå att det är precis tvärtom. Popmusiken kan lära oss massor om både vår historia och samtid! Och det är en annan sak som jag skriver i marginalen: Vad hon lär oss mycket! Jag får lära mig om musik som var populär långt innan jag föddes. Hur den har påverkat sin samtid och hur vi kanske lyssnar annorlunda på den nu idag och hur det kan vara på ett annat sätt än vad tanken var då, för vi inte har historien kring kontexten då låten skrevs exempelvis. Den här boken skulle vara ett så himla bra komplement till historieböckerna ungdomarna läser i skolan idag. För bara efter de här första 60 sidorna har jag fått lära mig en mycket mer differentierad historia. Den som tar upp minoriteters historia, en annan del av historien än den sedd utifrån de ekonomiskt privilegierade, en mer jämställd beskrivning där det inte bara är männen som lyfts fram. Det ska bli ett sant nöje att fortsätta att läsa och lära mig mer. Och om den användes i undervisningen skulle historia helt plötsligt kunna bli något mer än det som hände då och som inte längre berör mig. För musiken känns evig och många av de låtar/artister som nämns kan även en yngre publik känna igen och då får historien helt plötsligt relevans och känns inte lika mossig.

Har du också läst och bloggat om veckans läsning, lämna gärna en kommentar så jag och de andra hittar till ditt inlägg. Väl mött nästa lördag. Då ska vi ha läst till och med sidan 120.

Lucka 18: Läsa böcker tillsammans

I år är året när jag verkligen har kommit in i det här med att bokcirkla. Jag började med det förra hösten men det är i år som det har tagit fart och blivit en god vana. Jag är med i två vad ska jag säga, fysiska bokcirklar. Den ena är vi tre i och den andra är vi fem i. Att vara med i en bokcirkel är väldigt roligt och det ger framför allt läsningen en extra dimension. När jag läser en bok som jag ska bokcirkla om så läser jag på något vis den mer noggrant. I våras blev det lite mycket på jobbet att jag pausade mitt deltagande i den ena bokcirkeln men nu är jag tillbaka igen. Medlemmarna i båda bokcirklarna jobbar alla i förlagsbranschen och det är speciellt. Det gör att vi inte väljer böcker från deras förlag, men även att medlemmarna i bokcirkeln då gärna läser böcker de inte vanligtvis jobbar med. Jag trivs som fisken i vattnet, för dels får jag prata om en bok jag har läst och dels lär de mig massor om bokbranschen. Vi har även ett bra system för hur vi väljer böcker till nästa gång. En person har med sig förslag på böcker paketerade i olika teman, vi får välja ett tema och sedan får vi veta vilka böcker som gömmer sig bakom temat. Det är bland dessa böcker vi sen röstar om vilken bok vi ska läsa till nästa tillfälle.

Jag har också bokcirklat via nätet och bloggen i år. Två gånger har jag och Bokpotaten läst bok tillsammans. Det har varit superskoj verkligen. Vi har läst Boken om Mademoiselle Osieau och Fangirl. Vi gjorde så att vi delade upp vårt cirklande under en månad där vi sammanstrålade varje lördag och då skrev om vad vi tyckte så långt på våra bloggar och sedan kommenterade vi hos varandra. Det var lika spännande varje lördag när jag klickade in mig hos Bokpotaten och läste vad hon tyckte. Jag tyckte att det här var ett roligt sätt att cirkla om böcker och skulle gärna göra det igen nästa år. Om någon är intresserad är det bara att lämna en kommentar.

Min kompis Sofia och jag har en ny fin tradition som vi började med i år. Vi ses när det har kommit en ny katalog från Svensk Bokhandel och så gå vi igenom kommande utgivning. Vi tittar på vilka titlar vi är sugna på, vilka trender ser vi, hur står sig våra favoritförlag och hur står det till med vår favoritgenre: ungdoms-/unga vuxna-böckerna. Just det här att få grotta ner sig i bokbranschen är ett sant nöje och jag är så glad att jag har kompisar som delar det intresset. Nu i dagarna kom katalogen med vårens böcker och vi ska ses under julledigheten och gå igenom kommande utgivning.

Jag hoppas att 2015 blir ett bra bokår med många boksamtal, både digitalt och fysiskt. För böcker är ju bland det bästa jag vet.