måndag, december 11

Lucka 11: Jesmyn Ward

Jesmyn Ward vann för några veckor sedan National Book Award för sin senaste bok Sing, Unburied, Sing. Jag lyssnade på inspelningen av hennes framträdande på New York Public Library som har en helt fenomenal podcast med sina författarsamtal. Det var med stor behållning jag lyssnade när Jesmyn läser högt ur boken inledningsvis och sedan samtalar med Lisa Lucas. Till min stora förtjusning kommer hennes bok i svensk översättning redan till våren, boken heter De dödas sång. Jag önskar så att förlaget Forum även lyckas få hit Jesmyn Ward så att jag får höra henne prata om boken live.


söndag, december 10

Lucka 10: Jess Glynne


Britterna är de stora vinnarna när jag ser över listan med mest spelade låtar i år för min del på Spotify. Jag har lyssnat på Jess Glynnes låt Take me home nästan varje morgon när jag har gjort mig i ordning för att åka till jobbet. Så det var inte förvånande att finna henne så högt upp på listan. Det är en riktigt bra låt, så bra att den kom med i min kulturkalender.

lördag, december 9

Lucka 9: The Hate U Give

Nu har turen kommit till mig i Julkalenderbloggstafetten som Sofies bokblogg anordnar. Temat i år är Bäst i bokhyllan. För mig var det ett enkelt val, nämligen The Hate U Give* av Angie Thomas. Detta är en av de böcker som jag var mest pepp på inför 2017. Den kom ut på engelska i år och nu i höstas kom den på svenska ( i Amanda Svenssons översättning).

Boken handlar om 16åriga Starr som bor i en av andra ansedd problematisk stadsdel men går i skolan i en välbärgad mestadels vit stadsdel. En kväll är hon på en fest tillsammans med kompisar från stadsdelen där hon bor när turbulens och bråk utbryter. Barndomskompisen Khalil tar med sig Starr ut ur huset och ska köra henne hem. Men så stoppas de av en polis på vägen och Starr blir vittne till hur Khalil skjuts till döds av polisen. Vi får sen följa henne i efterspelet av detta både som huvudvittne och enda vittne till skjutningen, hur hon balanserar tillvaron i Garden Heights där hon bor och skolgången i den vita stadsdelen. Hennes pappa är en före detta gängmedlem men numera har han en livsmedelsbutik och är högt ansedd i området. Han kämpar hårt för att familjen ska bo kvar medan Starrs mamma vill att de ska flytta ut i förorten där det är lugnare. I kölvattnet av Khalils skjutning utbryter våldsamheter och demonstrationer i Garden Heights som spårar ur. Angie Thomas beskriver här för oss Black Lives Matter-rörelsen som är verklig men ur ett fiktivt perspektiv. Det är en av de saker jag tycker allra bäst om med den här boken, genom en sextonårings ögon får vi lära oss om orättvisorna kopplade till ras, pengar, fördomar om vissa områden utan att det blir övertydligt.

För min del kan jag så väl känna igen mig i hur Starr har det när det gäller balansen mellan där hon bor och där hon går i skolan. Hur hon är som två personer i en, den som automatiskt tänker på vad hon säger/klär sig/går/rör sig i de vita sammanhangen och hur hon har en personlighet när hon är hemma och aldrig skola dessa två världar mötas. Jag som själv är mörkhyad men uppväxt i en helvitt ort på landsbygden och och numera bor i en helvit och välbärgad förort i Stockholm har alltid och tänker fortfarande på hur jag talar, rör mig och klär mig. Det är utmattande men samtidigt inget jag kan stänga av. Det handlar om att andra har förutfattade meningar om hur sådana som ser ut som mig är trots att vi inte är en homogen grupp. Det handlar också om lojalitet och det kämpar Starr med mycket i boken. Vem ska hon vara lojal mot, sin familj, Khalils anhöriga, sitt bostadsområde, Black Live Matter-rörelsen eller sig själv? Om vi tar bort det hemska i att bli vittne till en dödsskjutning så är detta frågor som många barn och unga känner igen sig i idag. När du har en fot i en minoritetsgrupp och en i majoritetssamhället. Där det du kommer ifrån är mindre bemedlat av olika anledningar men samtidigt pushar de dig att göra en klassresa och du kan röra dig mellan de olika världarna samtidigt som du ständigt känner dig utanför. Du är inte tillräckligt mycket av något, inte ditt ursprung och heller inte den värld du nu befinner dig i genom klassresan. Det formar vem du är, vill vara och kommer att bli på ett sätt som kanske inte alla i majoritetssamhället kan förstå och därför är den här boken så oerhört viktig.

Men det är inte bara en bok som är viktig. Det är framför allt en bra skriven berättelse som handlar om saker som "vanliga" ungdomsböcker handlar om. Här får vi kärlek, identitetssökande, vänskapsrelationer som ändrar form och hur det är att ta ställning till detta och om att vara tonåring. Jag tycker oerhört mycket om Starr men även hennes föräldrar, lillebror och storebror. Angie Thomas har skapat ett persongalleri vars karaktärer är komplexa men ändå kärleksfulla. Det är så skickligt skrivet och jag beundrar Thomas som lyckats så väl med sin debut. Jag tycker att ALLA ska läsa den här boken, gammal som ung. Du kommer att få ut så mycket av att läsa boken och läs den allra helst tillsammans med andra för det finns massor att diskutera efteråt. Boken håller just nu på och görs som film och rollistan är helt fenomenal. Jag som annars inte gillar att mina favoritböcker blir film ser faktiskt fram emot den här. Detta är inte bara en av årets absolut bästa böcker, det är även en av de bästa böcker jag någonsin läst.

* The Hate U Give, förkortas THUG, stod intatuerat på 2Packs mage och det spelar en viss roll i boken då både författaren Angie Thomas och huvudkaraktären Starr älskar 2Pack.

Igår var det Elin på bloggen Bokslukaren som skrev ett inlägg i stafetten och imorgon är det Lion's Library tur.

fredag, december 8

Stora Ljudbokspriset- de nominerade är...

För min del har roliga uppdrag avlöst varandra och det är jag så oerhört tacksam och glad över. Först var det som bloggambassadör för Årets Bok i våras och fram till Bokmässan. Under hösten har jag varit bloggambassadör för Augustpriset. Och nu har turen kommit till att vara jurymedlem. Jag sitter nämligen med i juryn för Stora Ljudbokspriset och den jurygrupp som utser vinnaren i kategorin ungdom. Det finns fyra kategorier, barn, ungdom, spänning och roman. I min grupp, där jag förövrigt är ordförande, ingår även Amanda Stenberg (bibliotekarie på Tio Tretton), Martin Falkman (författare), Farzad Farzaneh (programledare) och Alexander Salzberger (skådespelare).

Idag blev den officiellt vilka titlar som har gått till final och de titlar som vi i jurygrupperna ska utse en vinnare från. Så här ser tågordningen ut för att utse vinnare (priset delas ut av Storytel i samarbete med Synskadades stiftelse):

Vilka böcker går det att rösta på?
Ljudböckerna som är möjliga att rösta på är originalverk och kan vara baserade på både svenska och utländska verk. Ljudböckerna ska vara utgivna för första gången på svenska mellan 20 november 2016 och 20 november 2017.

Hur går omröstningen till?
Storytels lyssnare är nomineringsjuryn. Det betyder att de titlar som lyssnarna har gett bäst betyg samt de titlar som har flest lyssningar har sorterats fram. Urvalet titlar har sedan presenteras för förlagen som fått möjlighet att anmäla/nominera ett antal titlar till Stora Ljudbokspriset. Vilket antal titlar respektive förlag får anmäla är proportionerligt till hur stor del av förlagets titlar som ligger högst på listan. På det här sättet får vi 20-30 titlar som kommer att presenteras på storaljudbokspriset.se där man kan lyssna på ett utdrag och rösta på sin favorit. En röst per kategori och enhet.

Finaljury

Finaljuryn består av fem personer som representerar olika delar av bokvärlden i Sverige. Varje kategori har en egen jury som lyssnar på de fem framröstade ljudböckerna och väljer en vinnare bland dem. Bedömningen baseras på bästa upplevelse utifrån kriterierna berättelse och tolkning som därmed skapar en kvalitativ lyssnarupplevelse.

Priset

Priset består av ära och erkännande i form av ett diplom och en statyett formgiven av Ludvig Löfgren. Både författaren och inläsaren av det vinnande verket tilldelas priset. 


Vilka böcker är det då som har gått till final?
Ungdom
Barn
Roman
Spänning
I början av mars får vi veta vilka fyra titlar som vinner. Har ni en favorit som ni hoppas vinner?

Lucka 8: Hidden figures (Dolda tillgångar)

 
En av mina favoritfilmer från året är helt klart Hidden figures (Dolda tillgångar). Det är en film som bygger på en bok som i sin tur bygger på en verklig händelse. Ett gäng på tre svarta kvinnor är oerhört smarta och får jobb på Nasa där de faktiskt är med och bidrar att en människa senare kan göra månlandningen. Filmen är feministiskt stärkande, en historielektion om hur svarta har haft det i USA och innehåller fin vänskap och härlig kärlek. Jag gick ifrån biografen helt uppfylld över prestationerna av Taraji P. Henson, Octavia Spencer och Janelle Monaé och att världen nu fått ta del av denna betydelsefulla men dessvärre bortglömda historia.

torsdag, december 7

Lucka 7: Chanel Balmain Dior på Millesgården

Jag och min kompis Rebecca var på Millesgården den 11 juni för att få en introduktion och se utställningen Lars Jonsson & Kent Ullberg. Det var så mycket folk att vi efter introduktionen bestämde oss för att se oss om upp i konstnärshemmet och sen titta på utställningen innan vi åkte hem. Detta beslut var vi båda väldigt glada för. Det var nämligen så att där uppe visades Chanel Balmain Dior- Marianne Bernadotte en stilikon. Jag är oerhört kräsen när det gäller modeutställningar, få får till det hela på ett bra sätt. Millesgården lyckades ypperligt och det är en av de bästa modeutställningar jag någonsin sett. De använde sig av miljön på ett superbt sätt och kläderna fick verkligen ta plats. Vi gick från rum till rum, fotograferade i stort sett allt, drömde oss bort och dividerade om vem som skulle få vilken outfit. Det enda som jag sörjer är att jag inte åkte dit tidigare för när vi var där var det sista dagen för utställningen och jag hade så gärna velat se den igen. Här kommer ett smakprov från utställningen.
Bilderna är tagna av och tillhör mig, Johanna Lundin

Marianne är förutom att ha varit gift med den nu avlidne designprinsen, Sigvard, även skådespelerska, hedersdoktor och filantrop. Prinsparet var nära vänner med modedesignern Pierre Balmain det är därför Marianne har så många av hans plagg i sin garderob. Något jag tyckte var roligt med utställningen var att visst gick det tydligt att se ett vissa decenniums modehistoria i samlingen men det fanns ändå en hel del som en modern kvinna skulle kunna bära. Blandningen mellan konsten och kläderna var ett genidrag och jag tar av hatten för curatorn som jag dessvärre inte lyckas hitta namnet på. Det var helt rätt miljö och likt Lars Wallin på Waldemarsudde för ett antal år sedan slår dessa vissa andra museum som har design och mode som sin profil med hästlängder. Jag har sett så många dåliga och platta modeutställningar i mina dar. Tänk att ibland kan ett sidospår visa sig leda till den riktiga guldgruvan.

onsdag, december 6

Lucka 6: Saker ingen ser

Bilden är tagen av och tillhör mig, Johanna Lundin
Anna Ahlunds debut Du, bara var helt underbar och i år gav hon ut det som sägs vara det svåraste nämligen sin andra bok. Den heter Saker ingen ser och den spänner sig över ett år och med ett helt gäng karaktärer som huvudkaraktärer och berättare. Månad för månad får vi bekanta oss med Yodit, Johannes, Fride, Linn och Sebastian. Det hela börjar på nyårsafton och då Sebastian börjar med sitt nyårslöfte, att kyssa en ny person varje månad under ett år. Innan jag började läsa trodde jag att boken skulle ha ett upplägg som innebar att en person var huvudfokus under en månad och sen gick vi vidare till en annan karaktär. Men så är det inte upplagt, vi får träffa flera av karaktärerna i nästintill varje kapitel (månad) då de är vänner eller befinner sig i samma umgängeskrets.

Är det något Anna Ahlund är duktig på så är det att skriva dialog, skapa mysig stämning och ge unga av alla slag att känna igen sig. I den här boken finns både en sak som jag kan beundra men som också är det som drar ner mitt omdöme om den. Det är detta att karaktärerna är så oerhört mångfacetterade som kollektiv. Här finns flera olika typer av sexuella läggningar, könsidentiteter, psykisk hälsa och ohälsa med mera. Och visst jag kan på ett plan beundra att Anna gör sin bok tilltalande till så många men på ett annat plan känns det stundom som om det funnits en lista med olika saker som hon vill ha med och hur dessa sedan har pressats in dessvärre på bekostnad av att komma karaktärer nära. Det är lite för många karaktärer som ska få plats och även om deras exempelvis sexualitet inte ska spela en så stor roll så blir det för min del ändå så att det saker som författare tar upp och som vanligtvis lyser med sin frånvaro i ungdomslitteraturen nu tar för stor plats.

Vänskapen mellan huvudpersonen John och Eli i Du, bara var en av de saker jag tyckte bäst om med den boken (förutom kärleken mellan John och Frank förstås). Det är även det jag tycker bäst om i Saker ingen ser. Jag vill ha vänner som Johannes, Yodit och Fride. Hade jag haft sådana vänner på gymnasiet hade det säkerligen varit mer uthärdligt än det var (jag vantrivdes hela min gymnasietid). Likt debutboken finns här kärlek och den är så där pirrig, härlig och fin som jag gillar. Men den är också komplicerad och orättvis. Som jag skrev tidigare finns här teman som psykisk ohälsa och det är en blandning mellan att det är kämpigt i sig att vara tonåring och när det har hänt hemska saker som skapar ett mörker i en. En annan aspekt är klassperspektivet och identitetsskapandet kring detta. Jag minns så väl hur jobbigt jag tyckte det var att bjuda hem kompisar som tonåring och hur rädd jag var för att de skulle döma mig på grund av min klassbakgrund, det kändes som om alla andra bodde i välmående medelklasshem. Yodit kämpar på med denna osäkerhet. Därför är det så fint och se hur hennes vänner inte bryr sig om hur det ser ut hemma hos henne utan att de bara vill få umgås med henne.

Om Du, bara fick mig att börja vika papperstranor fick Saker ingen ser mig att få upp ett intresse om Karin Boye. Helt plötsligt tedde sig Johan Svedjedals 600sidor tjocka biografi Den nya dagen gryr som något jag genast ville ta mig an. Jag vet att Anna just nu jobbar på sin tredje bok och jag ser verkligen fram emot att läsa den. Detta är en författare som jag kommer att läsa allt hon skriver det är ett som är säkert. Undrar så vad jag kommer att lära mig då och om jag någonsin kommer lyckas dra ut på läsandet av hennes böcker och inte sluka dem på en dag som dessa två gånger. Men så är det när en författare skriver så bra att det helt enkelt inte går att sluta läsa.

Skulle du vilja läsa Saker ingen ser? Då är detta din lyckodag för jag tävlar nämligen ut ett signerat exemplar av boken. Det enda du behöver göra för att vara med och tävla är att lämna en kommentar där du skriver att du vill vara med och tävla, berätta om en bok som lärt dig något och glöm inte att ange din mejladress så att jag kan nå dig om du vinner. Tävlingen stänger om en vecka (13 december).

tisdag, december 5

Lucka 5: Samtal mellan Max Porter och Anneli Dufva

En av de bästa böcker jag läste förra året var Sorgen bär fjäderdräkt (Grief is the thing with feathers) av Max Porter. Jag läste den både på engelska och den svenska översättningen och tycker att den är lika fantastisk på båda språken. Lika fantastisk som boken är var samtalet mellan författaren och kritikern Anneli Dufva på Kulturhuset. Samtalet ägde rum i december 2016 men det släpptes inte i poddfom fören i april i år. Så för er som missat antingen att läsa boken gör det, och för er som inte kunde närvara på samtalet när det ägde rum ni borde genast lyssna på det här.

Dynamiken mellan Anneli och Max var en fröjd och jag ville inte att samtalet skulle ta slut. Dessutom läser Max högt ur boken och bara det gjorde biljettpriset värt varenda krona. Att hitta bra samtalsledare är en konst och i Anneli har ni verkligen en bra samtalspartner som är nyfiken och inte fullt upptagen med sin egen förträfflighet eller att skylta med sina analyser. Precis som boken var samtalet en ständig pendling mellan att ha gråten i halsen och behovet att skratta. Jag ska nog unna mig själv en stund i soffan och lyssna om på samtalet igen.


måndag, december 4

Lucka 4: Jacob Banks

En musiker som jag har lyssnat oerhört mycket på i år är Jacob Banks. Det är en brittisk kille med en helt ljuvlig röst.  I slutet av oktober var han i Stockholm och jag var extremt besviken då jag inte kom in på spelningen, det var ett för litet ställe och för många som ville in. Till min stora glädje blev det förra veckan klart att han kommer tillbaka i vår och nu med biljettförsäljning där jag dessutom lyckades knipa en biljett.

Av en slump hittade jag Jacob Banks på YouTube i en spellista med soul i mitten på februari. Det var låten Unknown som först fick mig att börja lyssna på honom. Sen jag hittade till hans musik har det släppts fler låtar och jag gillar att det finns både lugna och souliga låtar likväl som lite rivigare och upptempo. Musik är en oerhört stor del av mitt liv och jag älskar att upptäcka nya artister. I dagens lucka får ni därför två av mina favoritlåtar med Jacob Banks. Och vem vet kanske blir han en favorit även för er.



söndag, december 3

Lucka 3: Sing

Min syster och jag bestämde oss för att ha en strategi för att stå ut med oxveckorna (tiden mellan julledigheten och påskledigheten). Det blev så att vi gick på bio en gång i veckan, vanligtvis fredagen eller lördagen. I början av året såg vi det ena tunga dramat efter det andra och vi kände i februari att nu måste vi få skratta lite. Vi gick då och såg Sing. Det var en helt fantastisk film som jag sett flera gånger sen dess och som jag varmt kan rekommendera. Här är det musik som vi vuxna känner igen från vår ungdom (nästan oavsett vilken generation du än tillhör) och du får fina och varma berättelser. Jag var något skeptisk när min syster föreslog att vi skulle se filmen men efter att ha sett trailern ville jag att vi genast skulle boka biljetter. Jag rekommenderar er alla att ta en paus från julstressen eller tristessen sen när det är julledigt och se denna pärla. Jag lovar att ni inte kommer att ångra er. 

lördag, december 2

Lucka 2: Gunnel Wåhlstrand på Magasin III

Bilden är tagen av och tillhör mig, Johanna Lundin
En av årets bästa utställningar för min del var Gunnel WåhlstrandMagasin III här i Stockholm. Gunnel har i tusch målat av fotografier ifrån familjealbumet och gjort tavlor i storformat. Jag var helt tagen både av motiven i sig och av hennes oerhörda skicklighet. Det var svårt att ta in att det var målade tavlor och inte fotografier. Jag gick nära nära verken för att studera dem, fotograferade och ställde mig på håll för att ta in hela verket. En av mina favoriter är porträttet på hennes mamma som är väldigt likt ett fotografi som finns på min mamma från hennes ungdom.
Alla bilder är tagna av och tillhör mig, Johanna Lundin
Min kollega Magnus Bremmer hade ett samtal med Gunnel på konsthallen i våras och när han gjorde det så passade han även på att köpa den affisch som fanns till försäljning av just porträttet av modern till mig som gåva för att muntra upp mig då jag var lite nere just då. Den tillsammans med ett gäng vykort som numera sitter på väggen på mitt kontor och affischen satt också där men nu är den uppsatt här hemma istället. Ni kan också lyssna på samtalet dem emellan här nedan. Och om det någonsin blir en utställning med Wåhlstrand i en stad nära dig måste du verkligen gå och se den. Jag lovar att ni inte kommer att ångra er.


fredag, december 1

Lucka 1: Århundradets kärlekssaga

Bilden har jag lånat från sverigesradio.se Fotograf: Joseph Knevel
Förra sommaren läste jag Århundradets kärlekssaga av Märta Tikkanen för första gången. Det är en helt briljant och mäktig bok om en kärlek så stor och så omöjlig på en och samma gång. Som en av de finaste gåvorna gav Sveriges Radios program Radioföljetongen & Radionovellen oss denna bok inläst av Märta Tikkanen själv. I fem delar och med en färsk intervju som kronan på verket kan ni nu ta del av detta mästerverk, men skynda er det går bara att lyssna och ladda ner till och med 10 december.






torsdag, november 30

Dags för julkalender igen


Imorgon är det 1 december och vi börjar nedräkningen till jul. Traditionsenligt kommer jag att ha en julkalender här på bloggen. Likt de senaste åren kommer den att ha kulturfokus och jag kallar den därför för kulturkalender. En annan bloggare som kommer att ha en julkalender på sin blogg är Sofies bokblogg och hon har som vanligt en bloggstafett. Årets tema är bäst i bokhyllan och jag kommer att vara med. Så här ser resten av laguppställningen ut:

1. Sofies bokblogg
2. C.R.M Nilsson
3. Swebookobsession
4. Hanneles bibliotek
5. Tusen sidor
6. Nilmas bokhylla
7. Agnes bokblogg
8. Elin, bokslukartips
9. Sincerely Johanna
10. Fanny, Lion's Library
11. Emma, Systrarna böcker
12. Mina skrivna ord
13. Sizzens bokblogg
14. I regnet
15. Stories from the city
16. Mias bokhörna
17. A room of my own
18. Klimakteriehäxan
19. My loved books
20. Enligt O
21. Nellons bokblogg
22. Bokparadiset
23. Västmanländskans bokblogg
24. Snowglitter

Har ni tips om någon annan julkalender som jag borde spana in?

lördag, november 25

Mitt möte med Ayòbámi Adébáyò

Förra helgen läste jag Stanna hos mig av Ayòbámi Adébáyò som nu äntligen finns på svenska. I onsdags var jag på Kulturhuset Stadsteatern och lyssnade när hon samtalade med Josette Bushell-Mingo. Det riktigt mäktiga skedde i torsdags då jag hade den stora äran och förmånen att få en intervju med Ayòbámi.

När min syster och jag var i London i våras var jag på jakt efter den engelska originalutgåvan av Stanna hos mig (Stay with me) då den första utgåvan hade så coolt utformande med gult sprayade kanter, den var nästintill slut överallt då den tryckts upp i en andra utgåva. Det var dessutom veckan innan vinnaren skulle presenteras till Baileys Womens Prize for fiction där Ayòbámi Adébáyò var med på korta listan. Jag höll verkligen tummarna för att hon skulle vinna, vilket hon dessvärre inte gjorde. Efter det har jag lyssnat på en rad intervjuer med henne på nätet och gav jag ifrån mig ett glädjetjut när jag såg att Piratförlaget skulle ge ut boken på svenska nu i höst. Jag satte alarmet och var uppe kl 06.00 den dag i maj då biljetterna släpptes till Internationell författarscen på Kulturhuset och säkrade en biljett till mig och min syster. Ni förstår detta var en bok och författare som jag längtade efter.

Josette (som är en vän till mig) bad mig och syrran att komma backstage och hälsa på Ayòbámi efter samtalet. Jag torkade frenetisk av handen på kappan och bad en tyst bön att jag inte skulle drabbas av allt för mycket tunghäfta. Jag var riktigt starstrucked, lyckades säga några fraser och Ayòbámi var så vänlig. Så i torsdags var det äntligen dags för mig att få möta henne på tu man hand. Med ett litet anteckningsblock, den svenska och engelska utgåvan av hennes bok satte jag mig och pratade med Ayòbámi och tiden bara flög iväg. Jag varnar för att viss handling i boken avslöjas i och med de frågor jag ställer, så om du vill läsa boken utan att veta vad som händer ska du nog avvakta med att läsa denna intervju.

Min första fråga handlade om titeln. Varför heter boken just Stay with me?
–Vilken bra fråga. Jag hade tidigt tänkt att boken skulle heta som ett av barnen. I ett tidigt utkast hette den Don't go away (Malomo). I den sista och slutgiltiga versionen blev det Stay with me (Rotimi), säger Ayòbámi.

Vi fortsätter och pratar om namn. Ayòbámi berättar att namn är oerhört viktigt i Nigeria och framför allt i yorubakulturen som hon kommer ifrån. Du får ett namn med en betydelse som signalerar vem dina föräldrar visualiserar att du ska anamma, efterlikna och liknande. Jag berättar att här i Sverige är det vanligare att välja namn efter en släkting och få namn att leva vidare. Ayòbámi menar på att det är viktigare i Nigeria vad namnen betyder än att barn döps efter släktingar. Hon berättar att det går att utläsa mycket om när/var ett barn är född utifrån hens namn. Historia, geografi, familjesituation och annat väger tungt vid namngivningen och namnen ska på sätt och vis berätta en historia.

Boken utspelar sig både på 80-talet och 2008. Jag undrade hur det kommer sig att hon valde att skriva en bok som till störst del utspelar sig på 80-talet.  Ayòbámi berättar då för mig att hon alltid har varit historiskt intresserad. Just 1980-talet kom att spela en viktig och avgörande roll i Nigerias historia och ger många förklaringar till var landet befinner sig idag, främst politiskt och ekonomiskt. Jag undrar då vad som kom först, karaktärerna eller önskan om att skriva en bok som utspelade sig på 80-talet. Kvällen innan på Kulturhuset berättade Ayòbámi för Josette att hon hade burit på huvudkaraktärerna Yejide och Akin i flera år innan hon väl kom att skriva boken.
– Karaktärerna kom först. Men jag hade gjort mycket research om just 80-talet, den politiska situationen i landet och det blev därför så att jag valde att placera dessa två karaktärer och deras historia, som jag redan hade i mitt huvud, i 80-talet, säger Ayòbámi.

Detta en historisk roman och jag berömmer henne för att hon lyckas skapa en så heltäckande och rik bok på blott 300 sidor. Det finns stora likheter med Yaa Gyasis bok Vända hem som även den är på drygt 300 sidor. Det bevisar att det går att skriva stora relationsbaserade romaner utan att de behöver bli tegelstenar (tänk på Ett litet liv av Hanya Yanagihara som är på dryga 800 sidor). Ayòbámi skrattar och säger att då skulle jag ha sett de första utkasten. Det var just de historiska efterforskningarna som fick stryka på foten under omskrivningen. Hon fann att den bredde ut sig för mycket och tog för mycket plats på bekostnad av huvudkaraktärernas liv och öde.

I samtalet med Josette fick Ayòbámi frågan om strukturen i boken och den var även jag intresserad av. Boken börjar i nutid, 2008, och hoppar sedan till 1988 och jobbar sig framåt, med växelvisa kapitel där Yejide och Akin turas om att berätta. Ibland sprängs det in ett kapitel som utspelar sig 2008. Ayòbámi berättar att för henne innebär skrivandet att skriva om. Från början var boken uppdelad i två delar, först Yejide och sen Akins del, skriven i andra person. Hon insåg sen att historien inte fungerade, dels för att det var för mycket politisk historia med och dels för att boken var uppdelad. Då bytte hon till att skriva huvudkaraktärernas syn på historien växelvis och i tredje person. Kapitlen som utspelar sig 2008 är mer av en konversation mellan Yejide och Akin där de pratar direkt till varandra. Jag tycker att det här är ett briljant grepp och boken känns väldigt tidlös sina historiska inslag till trots.

Hur har mottagandet av boken sett ut i Nigeria kontra exempelvis Europa?
– Jag är väldigt överväldigad över det positiva mottagandet i Nigeria. Många har där mottagit boken på ett mycket personligt plan och de känner att de äger historien på ett personligt plan. Boken utspelar sig i Ilesa, en stad i skymundan från andra stora städer som Lagos och många har blivit så glada och stolta av att se sin stad porträtterad, säger Ayòbámi.

Hon berättar att boken har fått ett fint mottagande även i Europa. Vi pratar om böcker som skrivs av författare från den Afrikanska kontinenten och om stereotypa omslag och beskrivningar av hur böcker från Afrika ska vara, antingen handla om hur glada människor är trots att de har så lite eller politisk turbulens och inbördeskrig. Jag lyfte då upp hur mycket jag tyckte om att det här är en bok som förvisso har en historisk fond men ändå handlar främst om människorna, deras liv, öde och att de är så tredimensionella och icke-stereotypa. Ayòbámi pratar om att människor är komplexa och att hon ville skildra just detta.

Min näst sista fråga handlade om den polygamiska familjekonstellationen. Är den vanlig idag eller inte och spelade det en roll i att hon placerade sin historia under 80-talet?
– Polygami var redan på 80-talet på väg ut och var mindre vanligt då än på till exempel 40-talet. Det var inte olagligt då och är det heller inte idag men det är ytterst ovanligt, säger Ayòbámi.
Hon beskriver det som att den andra frun som Akins familj tvingar honom att skaffa är där för att visa på den psykologiska spänningen i förhållandet. Funmi som kvinnan heter, ska hjälpa Akin att få ett barn då Yejide inte tycks kunna göra detta. Den ofrivilliga barnlösheten är redan i sig en ansträngning på deras äktenskap och det blir inte bättre av att det kommer in en tredje person. Jag frågar Ayòbámi om det är ett hårdare tryck på par i ett polygamiskt äktenskap att få barn än i ett monogamt men det säger hon att det inte är (hennes egen far hade flera fruar så hon har viss egen erfarenhet av detta). Men i ett polygamt äktenskap är kampen om uppmärksamhet, kärlek och bekräftelse än större då det är fler som ska dela på samma man/far. I den här berättelsen slåss Yejide mot naturen likväl som en annan människa i kampen om att bli gravid (först) och det psykologiska spelet är en av de stora behållningarna med boken.

Det sista jag frågar Ayòbámi om är slutet. Var boken tvungen att sluta som den gör? Och hon svarar ja och det kan jag förstå. För att inte avslöja vad det är som händer och varför så uppmanar jag er att läsa boken på egen hand. Vi fick en intensiv och givande diskussion när vi pratade om slutet, vad som händer dessa karaktärer, om sorg, kärlek och om förväntningar på kvinnor att bli mödrar likväl som på män att bli fäder och vad detta gör med människor. Innan vi visste ordet av hade vi pratat i 45 min och intervjutiden var slut för länge sedan. Jag kan varmt rekommendera boken och hoppas att jag får möjlighet att både läsa mer av Ayòbámi Adébáyò och att träffa henne igen.

torsdag, november 23

Vem vinner Augustpriset 2017?


På måndag den 27 november avgörs det vilka tre titlar som i år tilldelas Augustpriset. Jag har nu läst de böcker som är nominerade i barn- och ungdomskategorin. Dessutom tippar jag vinnare i de två andra kategorierna. 

Det kommer gå att se Augustgalan live på Augustprisets hemsida. Sändningen börjar kl:17.30.

Vilka tror du vinner Augustpriset i år?

söndag, november 19

Lite fakta om Augustpriset


Jag har länge undrat hur det går till när en bok vinner Augustpriset. Så jag tog reda på hur det hela fungerar från det att förlagen skickar in böcker som kan nomineras till att en vinnare utses. Sen spelade jag in en video om detta så att ni också kan lära er mer. Hoppas att det kan vara till någon nytta!

Glöm inte att imorgon (mån 20 nov) är sista dagen att rösta på kandidaterna till Lilla Augustpriset.

måndag, november 13

De nominerade barn- och ungdomsböckerna till Augustpriset



Nu vet vi vilka 18 titlar som i år är nominerade till Augustpriset. Jag pratar i videon ovan om vilka sex titlar som är nominerade i barn- och ungdomskategorin.

Under nomineringseventet fick jag möjlighet att växla några ord med ordförande Björn Sundmark och ledamöterna Amanda Stenberg och Mia Juhlin. De berättade då att de var mycket nöjda med de sex nominerade och att det var rätt böcker som kom med i år. I slutstriden hade juryn 30 böcker på sin korta lista. Spännvidden gällande ämnen var spännande och rolig. Björn sa att det inte var givet på förhand vilka sex titlar som skulle bli nominerade och att de läste med ett öppet sinne.

Nu ska det bli mycket spännande att läsa de sex nominerade och se vilken bok jag tycker ska vinna. Den 27 november vet vi vilka tre titlar som vinner i år. Du kan vara på plats, säkra din biljett här (obs idag 13 november är sista dag att köpa biljett).

måndag, oktober 30

Läs Annika Thor med Johanna: träff 4 om Öppet hav

Vi har nått slutet på vår bokcirkel och det känns vemodigt och skönt på samma gång. Jag är en dag sen med detta inlägg och det är för att jag var på litteraturfestival under hela helgen och hann inte med bokcirkeln också. Idag står sista boken Öppet hav i fokus och vi säger nu hejdå till systrarna Steffi och Nelli. Det är inte för sent att hoppa på bokcirkeln då den kommer att finnas kvar under hashtagen och här på bloggen. Du kan läsa mer om bokcirkeln här, och här kan du ta del av diskussionerna kring En ö i havet, Näckrosdammen och Havets djup. Vill du hellre följa bokcirkeln i videoformat kan du göra det på min YouTube-kanal.

Nu är sagan slut, kriget är slut och vi får nu veta vad som händer med systrarna. Nelli är mer tystlåten och inåtvänd. Hon är orolig vad som ska hända nu när hon slutat sjätte klass och därmed folkskolan. Ska hon skickas till barnhem eller ska hon få stanna kvar hos tant Alma och farbror Sigurd? Hon är i mellanlandet mellan barn och tonåring. Hon känner sig verkligen sedd och bekräftad när frun i familjen som hyr familjen Lindbergs hus under sommaren ber henne att sitta modell när frun målar. Det var så fint att få träffa Nelli mer och jag led verkligen med henne i hennes oro inför framtiden.

Storasyster Steffi å sin sida tar gymnasieexamen. Hon är 17 nästan 18 år och när boken börjar så kommer så äntligen freden. Även Steffi funderar mycket över framtiden. Hur kommer det gå för henne med drömmen om att läsa medicin på universitetet? Under sommaren arbetar hon som assistent på ett laboratorium. Och precis i början när freden är ett faktum träffar hon på Sven igen. Nu får vi den där kärlekshistorien som hon längtade efter i boken ett och två när hon var 12 år. Däremot är Sven inte allt igenom god person och jag blir riktigt arg på honom mot slutet.

Den stora frågan för systrarna är huruvida pappa Anton är vid liv och vad som händer i så fall? Om han inte lever var ska de då bo och vad ska det bli av dem? Och om han lever innebär det att de ska återvända till Wien då eller ska de bo någon annanstans? Jag minns att jag var så besviken på slutet när jag läste den här boken första gången. Den här gången är jag mer tillfredsställd med slutet men jag skulle hemskt gärna ha velat ha en vuxenbok där vi får möta systrarna som vuxna och se vad det blir av dem. Varför kan inte Annika Thor skriva en sådan bok? För jag är inte redo att helt skiljas från systrarna än.

När jag var på Stockholm Literature i helgen träffade jag på författaren Annika Thor i en kö. Jag tog mod till mig och gick fram till henne för att tacka för böckerna och den fantastiska läsupplevelse det har varit att läsa om böckerna. Hon var väldigt trevlig och hade till och med hört talas om denna bokcirkel och kände igen mig. Tänk om jag hade vetat som tolvåring när jag läste böckerna för första gången att jag skulle få möjlighet att tacka för författaren hade jag aldrig trott på det.

Vad tyckte du om Öppet hav?

Jag tänkte köra en ny omgång med bokcirkeln i slutet på januari/början på februari. Har du tips på vilken bok vi ska läsa då? Det kan vara en ungdomsbok eller vuxenbok men det får inte vara en deckare/SF/fantasy.

lördag, oktober 28

Mitt möte med Mohsin Hamid

Mohsin Hamid är i höst aktuell med den svenska översättningen av hans senaste bok Exit West (på svenska Exit väst). Jag fick möjligheten under hans Sverigebesök (han ska bla medverkar under Stockholm Literature i helgen) sitta ned med honom och samtala om boken, om erfarenheten av migration och framför allt om kärleken.

Min första fråga till Mohsin var vad som inspirerade honom att skriva den här boken.
­– Jag ville skriva en kärlekshistoria som inte hade ett stråk av dominans i sig. Ofta finns det en typ av ägande i kärleksberättelser. Jag ville också utforska hur det skulle vara att skildra en kärlek som tar slut utan att den blir våldsam eller hatisk.

Mohsin Hamid berättar att han ser sig själv som en typ av hybrid. Han är uppväxt i Kalifornien och Bangladesh, har bott i London och nu delar han sin tid mellan Bangladesh och New York. Vi pratar om att världen just nu genomlever en typ av backlash när det gäller synen på migration. Hatet och avskyn gentemot migranter som frodas på flera håll i världen. Hamid lyfter fram att vi alla är migranter, går du bara tillbaka i din egen historia kommer alla att hitta någon som har migrerat från en plats till en annan.

Varför valde du ett ungt kärlekspar som protagonister?
Hamid förklarar att han ser kärleken som en form av migration. Det är när två personer som blir kära som de lämnar något bakom sig, blir del av något nytt och för evigt är deras liv förändrade. På samma sätt säger han att det är att migrera. Därför var det passande att ha ett ungt par som huvudpersoner i boken som förutom att vara en kärleksberättelse handlar mycket om migrationen.  

– Idag är det stort fokus på den geografiska migrationen, på vilka tillvägagångssätt människor flyr. Jag ville fokusera på varför människor migrerar, varför de lämnar sina hem och vad som händer efter de har gjort detta, säger Mohsin.

Jag frågar honom om det är därför själva flykten tar så lite plats i boken och att de flyr genom att gå igenom dörrar som fungerar som passager. Han svarar att den rapportering vi ser just nu av migration på sätt och vis har avhumaniserat människorna som flyr och han tog därför och fokuserade på det innan och efter flykten för att ge dessa migranter en form av kött och blod.

– Enligt min mening är det fundamentalt för människosläktet att migrera, vi har alltid gjort det och kommer alltid att göra det, säger Mohsin.

Han säger att människan alltid har rört på sig och idag blir det svårare och svårare att finna personer som i sin släkt de senaste generationerna inte har några migranter utan som stannat på samma geografiska plats. Vi pratar om detta med att andra människor ställer frågan till både honom och mig om var vi kommer ifrån baserat på hur vi ser ut eller våra namn. Vi blir mer och mer hybrida och har våra ursprung från olika delar av världen. Därmed blir det svårare att kategorisera människor.

I sin senaste bok får läsaren inte veta var huvudpersonerna kommer ifrån och det gör berättelsen universal. Detta är något som Hamid säger är meningen.
– Jag ser det som att jag skriver en halv bok och så får läsaren fylla i med den andra halvan utifrån sina erfarenheter.

Den här berättelsen ger verkligen ett ansikte till föreställningen om en migrant. Vi får reda på hur de känner, bekanta oss med ett före och ett efter deras flykt. Det kan vara vem som helst, det kan vara du själv och just detta menar Hamid var hans intention med boken. Han ville porträttera hur det är att migrera, vad det gör med en människa och hur hen hanterar sin nya miljö och dess människor som finns där likväl de som lämnats kvar.

– Migration berikar världen och det är en del av naturens gång. När ett barn blir till är det för att två olika delar kommer samman och bildar något nytt, något bättre. På samma sätt är det med samhällen, när människor från olika ställen kommer samman bildas något nytt, något bättre.

Jag avslutar vårt samtal med att fråga honom om han kan tipsa om en bok han läst nyligen och som han tyckte om. Då svarar han Lincoln in the Bardo av George Saunders. Det var den bok som slog Hamid och hans Exit väst förra veckan när Man Booker Prize delades ut. Men Hamid försäkrar att där inte finns någon bitterhet, han tycker att det är en mycket bra bok och Saunders och han är kolleger inte rivaler. (Boken kommer ut på svenska i maj nästa år)

Tack till Natur &Kultur för att jag fick möjlighet att träffa Mohsin Hamid och intervjua honom. På torsdag nästa vecka kommer min recension av boken.

fredag, oktober 27

Boktips inför Läslovet


Nästa vecka är det dags för Läslovet. Många barn och unga kommer att vara lediga från skolan/fritids. Jag spelade in en (lååååång) video där jag ger boktips till barn i alla möjliga åldrar från de minsta till unga vuxna. Jag kommer att ha temavecka här på bloggen om just böcker till barn och unga nästa vecka. Det blir recensioner, boksamtal samt en och annan boktävling.