Anna Charlotta lärde mig att det inte bara är inom hiphopen som bostadsområdet, miljonprogrammet och betongen besjungs. Förändringen gällande bostadsområden, rivning och modernisering har det skrivits låtar om redan på 60-talet. Jag kände ingen exemplen som gavs, Lyckliga gatan, Trettifyran och Är det konstigt att man längtar bort nån gång, men jag kanske inte hade tänkt på dem som låtar i paritet till de hiphoplåtar jag hört. Men samtidigt som jag får lära mig att dessa låtar fanns så undrar jag ändå var det temat finns idag mer än inom hiphopen. Jag känner starkt att den svenska hiphop som görs idag ger mig den där nerven och glöden som amerikansk hiphop gjorde på 80- och 90-talet. Den talar om hur det är att växa upp i Sverige idag, den är politisk, rakt på och golvar ofta mig med sitt direkta och ärliga uttryck. De unga rapparna ger oss en bild bortom mediebevakningen och det är med deras ord och deras röster, inte filtrerad genom journalisternas retorik där dessa områden och människorna som bor där lever i symbios med problem, fattigdom och misär. Och som Gunnarson lyfter upp i exemplet med Lilla Namo så kan en fråga sig när förorterna blev förorten i singularis och hur det kommer sig att alla förorter dras över en kam och stigmatiseras. Det är väl här min föreställning om att hiphopen har en given förstaplats som politisk musik har sin grund. Genom läsningen så här långt har jag dock fått bredda den synen, även om det känns som om hiphop är mer medvetet politisk än andra genrer.
Det här med att bråka och gräla med varandra via musiken är inget unikt. Det finns författare som skriver böcker om personer de vill göra upp med, baktala eller vad det nu kan vara. Så varför skulle inte musiker kunna göra detsamma? Vissa av dessa beefer som Anna Charlotta Gunnarson beskriver kände jag till andra var helt nya för mig. Återigen var det perfekt att det finns en spellista så jag kunde lyssna på låtarna och själv höra texterna där artister smädar, baktalar, ger igen på någon annan (ofta även denne artist).
Sedan följde ett längre parti om musik som filantropi och hur artister genom musik försöker att skapa en samhällsförändring eller samla in pengar till behövande. Så fort jag hör Do they know it's Christmas? hur svängig den låten än må vara så blir jag upprörd. Självgoda artister som ska hjälpa stackars fattiga i Afrika som inget vet, suck. Gunnarson lyfter Naomi Klein, författare och samhällsdebattör, och hennes tankar kring hur västvärlden genom att köpa en singel eller vad det nu är kan köpa sig fri från skuld över det som händer i mer fattiga/krigsdrabbade/katastrofländer. Det är nog främst den låten jag har svårt för då den sätter västvärlden på så hög häst genom att sjunga om hur stackarna på afrikanska kontinenten inget vet och hur visdomen och hjälpen kommer från väst. Att den gjordes första gången på 80-talet må vara en sak men när den nu spelades in igen förra året blev jag arg på riktigt, har vi inte kommit längre och ska vi verkligen befästa den världsmaktsordningen igen? Det känns kolonialt och förlegat.
Under läsningen den här veckan handlade det mycket om just den koppling mellan musik och politik som jag först gjorde när jag tänkte på dessa två tillsammans. Hur politiken var kopplad till konflikter, krig, protester och misär. Under tidigare veckor har jag fått omdefiniera vad politisk musik kan vara för något och hur det går att läsa av det politiska läget genom musik utan att den uttalat är politisk. Det tycker jag är en av bokens absoluta styrkor. Läsningen får mig att se på musik med andra ögon och omformulera förbeställningar jag hade. Det ska bli mycket spännande att se vad den sista delen har att bjuda på.
Har du också läst och bloggat om veckans läsning, lämna gärna en kommentar så jag och de andra hittar till ditt inlägg. Väl mött nästa lördag. Då ska vi ha läst ut boken och skriver dels om det vi läst under veckan och summerar läsningen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.