Popmusik rimmar på politik- första träffen

Idag är det dags att prata om de första 60 sidorna i Anna Charlotta Gunnarsons bok Popmusik rimmar på politik. Jag har läst, strukit under, vikt hörn och kommenterat i marginalen (alla dessa saker är annars strikt förbjudet enligt mig men det gick inte att låta bli). Det är verkligen en engagerande bok så här långt och det ska bli roligt att diskutera läsningen med er. Tills idag fanns inga frågor att ta ställning till under läsningen så vi kör lite fritt ur hjärtat det vi kommit att tänka på, upprörts över, skrattat åt eller funderat kring.

Det första jag slogs av och beundrade mest med Anna Charlottas bok är hennes reflexivitet. Vad är då reflexivitet? Jo det är när en person förhåller sig kritiskt till sig själv, sin position/utgångspunkt i förhållande till vad hen skriver/forskar om. Som i det här fallet så reflekterar Anna Charlotta över sin bakgrund, hudfärg etc i förhållande till det hon ska skriva om, som inte alltid är det hon känner igen sig i, varit med om, kommer att vara med om. Jag tycker att det är så otroligt uppfriskande att hon har den inställningen. Det gör att jag tar henne på mycket större allvar och känner att hon har en djup respekt för det hon skriver om. Hon vill ta sig an att skriva om säg svarta i USA och deras kultur under ett visst skeende under historien. Hon vet samtidigt att det är erfarenheter som hon inte kan känna igen sig i då hon inte är svart själv. Det märks att hon jobbat hårt på att ta sig utanför boxen som det heter. Anna Charlotta verkar vilja belysa sådant som kanske vanligtvis inte lyfts upp när en pratar musikhistoria.

Boken är en frukt av först radioprogrammet och sedan tv-programmet Pop och politik. Jag har under årens lopp hör namnet på programmet men aldrig sett eller lyssnat på ett avsnitt (skäms). Under läsningen av boken skriver jag i marginalen nästan jämt: leta upp och titta/lyssna på programmet. Jag vill bara fördjupa mig ännu mer. En annan sak som händer mest hela tiden är att jag vill lyssna på de låtar som hon tar upp i boken. Som tur är finns det en playlist på Spotify som heter just Popmusik rimmar på politik, du kan lyssna på den här. 

Jag har alltid lyssnat extremt mycket på musik, det är en av de viktigaste sakerna i mitt liv. Jag har en bred musiksmak och lyssnar på i stort sett allt utom techno och heavy metal. Jag själv gör ingen rangordning av hur fin eller bra viss musik är (som jag dessvärre tenderar att göra med andra kulturella uttryck som säg böcker). Under läsningen förstår jag dock att just popmusik rangordnats lägre och känts som ytlig. Anna Charlotta får med sin bok mig att förstå att det är precis tvärtom. Popmusiken kan lära oss massor om både vår historia och samtid! Och det är en annan sak som jag skriver i marginalen: Vad hon lär oss mycket! Jag får lära mig om musik som var populär långt innan jag föddes. Hur den har påverkat sin samtid och hur vi kanske lyssnar annorlunda på den nu idag och hur det kan vara på ett annat sätt än vad tanken var då, för vi inte har historien kring kontexten då låten skrevs exempelvis. Den här boken skulle vara ett så himla bra komplement till historieböckerna ungdomarna läser i skolan idag. För bara efter de här första 60 sidorna har jag fått lära mig en mycket mer differentierad historia. Den som tar upp minoriteters historia, en annan del av historien än den sedd utifrån de ekonomiskt privilegierade, en mer jämställd beskrivning där det inte bara är männen som lyfts fram. Det ska bli ett sant nöje att fortsätta att läsa och lära mig mer. Och om den användes i undervisningen skulle historia helt plötsligt kunna bli något mer än det som hände då och som inte längre berör mig. För musiken känns evig och många av de låtar/artister som nämns kan även en yngre publik känna igen och då får historien helt plötsligt relevans och känns inte lika mossig.

Har du också läst och bloggat om veckans läsning, lämna gärna en kommentar så jag och de andra hittar till ditt inlägg. Väl mött nästa lördag. Då ska vi ha läst till och med sidan 120.