söndag, februari 15

Popmusik rimmar på politik- andra träffen

Nu har vi läst 60 sidor till i Anna Charlotta Gunnarsons bok Popmusik rimmar på politik. Det var en lärorik vecka även denna gång. Sicken tur att det inte dippade efter förra veckans starka start. Den här veckan tänkte jag att vi skulle prata om uppdelningen av kapitlen (hur långa/korta de är), perspektiven på Sverige vs omvärlden och genus/hbtq-frågan.

Jag funderade lite på det här med hur långa kapitlen är. De är nämligen inte så långa, ca 10 sidor mer eller lite mindre. Nu har vi läst halva boken och jag undrar om det är något ni andra har tänkt på? Först reflekterade jag inte alls över detta utan tyckte det var intressant att vi får lära oss så mycket på relativt få sidor. Sedan började jag tänka på hur långt varje kapitel var och om jag hade velat ha fler sidor och mer beskrivet men svaret blev nej. Varför skriva långt för sakens skull. Det stör mig inte att det ibland blir tvära kast då kapitlen inte är avsnitt under säg tre olika delar med olika teman utan att varje kapitel står för sig. Det skapar en lätthet och gör att vi som sagt får många infallsvinklar på historien och musikhistorien. Den som vill veta mer står ju fri att själv läsa på mer om hen vill. Så än en gång slås jag av att jag tycker att denna bok vore superbra som ingång till historia, antirasistisk och genusvetenskaplig undervisning i skolan för ungdomar. Det går att ha många diskussioner om den en läser.

Sen tänkte jag på det här med att det så lätt det att att när en ska prata musikhistoria fokuserar på USA och kanske Storbritannien. Det är i alla fall min erfarenhet. Som om alla musikinfluenser kommer därifrån. Här tycker jag att Anna Charlotta gör ett bra jobb med att ha en balans i fokuset på både omvärlden och Sverige. Hon tar hem det och tittar på hur musiken och läget var i Sverige eller tvärtom börjar här och vänder ut blicken. Detta är något jag uppskattar då jag inser att jag kan mycket mer om musik som kommer från säg USA än den svenska musiken innan 80-90talet. Nästa tanke blir då att jisses vilken researcharbete Gunnarson måste ha gjort, både till boken och sitt tv/radioprogram!

Det jag tyckte var tydligast med veckans läsning var hbtq- personers situation i musikbranschen och kvinnors och/eller rasifierades ställning. Vi börjar med hbtq-perspektivet, hbtq står för homo-bi-trans och queer. Anna Charlotta Gunnarson beskriver hur Katy Perry sjunger om hur hon kysste en tjej i låten I Kissed A Girl och utgår ifrån den låten när hon diskuterar hur det kan vara för hbtq-artister. Främst skulle jag säga att hon lyfter upp de som är homosexuella och bisexuella. Jag hade inte tänkt på att det är få kvinnliga homosexuella artister jag känner till. Desto fler homosexuella män kunde jag rabbla upp. Men förutom att sitta här och rabbla upp vilka de är och lägga vikt vid människors sexuella orientering blir jag nedslagen över det faktum att musiken är så styrd av vem du borde älska beroende på vilket kön du har. Och hur artister där med inte kan vara de de är fullt ut och inte kan få sjunga om vem de älskar utan måste byta ut könet för att konventionerna är som de är. Musik för mig är oerhört viktigt, den ger tröst, igenkänning och styrka. Om jag då kan hitta musik som kan trösta mig, ge mig kraft och lyfta mig önskar jag att de som gör musiken ska få känna samma sak. Så om de som sjunger musiken måste leva förljuget blir musiken på sätt och vis förljugen och det gör mig asförbannad. Nu ska inte alla behöva gå ut med sin sexuella orientering om de inte vill men att de ska sjunga låten år ut och år in vore det inte vara rimligt att det de sjunger ska få vara på riktigt för dem och inte tillrättalagt efter dumma konventioner som vi inte borde reproducera. Om en kvinna älskar en kvinna eller en man älskar en man så är det kärlek oavsett och jag som lyssnar på musiken kan få känna igen mig i just kärleken. Om jag som kvinna älskar säg en man och den som sjunger är kvinna och sjunger om sin kärlek till en annan kvinna är det väl inte så att låten blir mindre relevant eller möjlig att känna igen sig i för att hon sjunger om en person av samma kön som mig och som jag inte tänder på?

Sen har vi det här med hur en rad kvinnor (både vita och svarta) och i det här fallet en svart man från Sydafrika inte får det erkännande de förtjänar när det gäller upphovsrätt. Det kapitlet gjorde mig så ursäkta språket jävla arg. Hur vita män kapitaliserar på någon annans arbete och talang utan att ge den som skapat det denne har rätt till. Ännu en gång blev det ögonöppnande läsning och jag börjar undra hur många fler exempel det finns av detta. Det är kvinnor som skrivit låtar som sedan män står som ensamma upphovsmän till eller hur dessa män gett låten till någon annan kvinna utan att den kvinna som skrev låten får ersättning i form av royalties. Och som Gunnarson skriver: "Det finns många, många fler där ute som borde stå med på skivkonvolut och historieböcker, människor som sörjer pengarna som aldrig kom, äran de aldrig fick åtnjuta. Som vet att de har rätt. Därmed finns det också många personer som står med på skivkonvolut och i historieböckerna som också vet att det saknas minst ett namn" (sid.93).

Har du också läst och bloggat om veckans läsning, lämna gärna en kommentar så jag och de andra hittar till ditt inlägg. Väl mött nästa lördag. Då ska vi ha läst till och med sidan 182.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar