Det är inte bara böcker jag ser fram emot i höst. Som den fullfjädrad kulturtant som jag är kommer jag den här veckan att fokusera även på teater, konst och andra kulturella evenemang. Först ut är teater och detta är föreställningarna jag vill se i höst.
Dramaten
På nationalscenen skulle jag nästintill kunna flytta in i höst. Deras repertoar samt alla kringevenemang lockar oerhört. Vi börjar med föreställningarna och sen kommer de andra evenemangen. För det går förutom att se teater att delta i bokcirklar, lyssna på spoken word, fira Finlands 100 år av självständighet och lyssna på föredrag/poddinspelningar/filosofiska samtal. Det blir två serier med programpunkter som fokuserar på antiken och Amerika.
Bilderna har jag lånat från dramaten.se Fotografer:Hannah Modigh, Sören Vilks och Henrik Halvarsson
Unga Klara
Hos Unga Klara bjuds det alltid på nyskrivet, angeläget, uppfriskande och högkvalitativ teater. Jämte Stadsteatern i Skärholmen är detta scenen att gå till med unga i din närhet. I höst ser jag fram emot två monologer och två ensembleföreställningar. Maskulinitet, patriarkatet, kvinnlig rösträtt och samtycke.
Bilderna har jag lånat från riksteatern.se Fotografer: Urban Jörén och Klara G
Riksteatern
Om de två första scenerna är lokaliserade i huvudstaden så kan detta tips vara mer tillgängligt för er som inte bor eller har vägarna förbi Stockholm. Riksteatern spelar nämligen i hela vårt avlånga land och deras föreställningar turnerar runt. Så dessa föreställningar vill jag se men det finns många många fler att spana in på deras sajt.
Bilden har jag lånat från dramaten.se Fotograf: Sotarn
Förra veckan var jag och såg Den E Vi på Dramaten för andra gången. Det hela börjar ute i foajén. Dörrarna har inte öppnat än och det är knökfullt med folk. Majoriteten av publiken båda kvällarna var unga personer, med en stor mångfald bland sig och uppenbart teaterovana. Varför drar jag den slutsatsen? Jo för båda gångerna fick många av de unga personerna nästan panik när det ringde in första gången och dörrarna till salongen öppnades. De trodde att det var brandlarmet och gjorde sig beredda på att gå innan någon lugnade dem och sa det inte var brandlarmet (jag själv var en sådan person som förklarade att det kommer att ringa några gånger innan det börjar och det är för att få folk att gå in och sätta sig). En annan sak var att det figurerade godis, snask och läsk som de försökte få med sig in (andra gången jag såg föreställningen lyckades de ta med sig det in i salongen och det prasslades och smaskades hela föreställningen). Båda gångerna när jag stod där i foajén påminde jag mig själv om att det här var jättebra, både jag och Dramaten behöver ha den här typen av publik där. Institutionen behöver få en ny bredd i sin publik och det är fantastiskt att de sätter upp verk som drar till sig en ny målgrupp även om de är teaterovana, brölar och låter istället för att tyst stå och sippa på sitt vin (vilket jag internaliserat är det korrekta sättet att bete sig på genom år av träning till att själv bli van teaterbesökare). Och jag behöver få tillhöra en publik som jag kan spegla mig själv i och inte alltid vara ensam rasifierad i bänkraderna.
Nåväl vidare till själva föreställningen. På scen står det fyra mikrofonstativ och in kommer fyra skådespelare, två kvinnor och två män. De pratar i mikrofonerna och det hela känns nästan lite mer som en konsert än en föreställning till en början. Sedan varierar de sig mellan att prata utan mikrofon och att prata i den. De nämner talet 12.8 procent och de inte är en del av den gruppen (vilket får sin förklaring men jag vill inte spoila så jag förklarar det inte vidare), de pratar om hur det är att växa upp i ett land som är ockuperat, att växa upp och bli vuxen i en ort som sakta men säkert kvävs, att välja en skola inne i stan istället för ute i förorten du bor i. Till en början brölar publiken, vi som är mer teatervana skruvar besvärat på oss men sedan händer något. Skådespelarna håller publiken, gammal som ung, van teaterbesökare likväl som ovan i sin hand. Vi sitter tysta, andäktigt och lyssnar. Vi får höra om hur det är att leva i Sverige idag som ung. Vad det är som förenar och skiljer oss och hur slående det är hur mycket vi har gemensamt och vad vi kan känna igen oss i. Jag sitter med tårar i ögonen hela föreställningen igenom när jag såg den andra gången. Det är så ovanligt, så trösterikt och upplyftande att få se delar av min egen verklighet, historia och berättelse spelas upp på nationalscenen. Signalen om att detta är viktigt och värt att spelas där ringer högt i öronen och jag släpper ner axlarna för en stund. Pjäsen handlar om att lyfta fram historierna bakom rubrikerna på löpsedlarna. Teater Fryshuset vill visa en annan och mer nyanserad bild av olika erfarenheter som ofta rubriceras som problem.
Första gången jag såg föreställningen var Ison & Fille mellanstick, den andra gången nu senast var det Maxida Märak. De kommer in sjunger en låt och sedan går de ut i kulisserna igen. Detta upprepas sedan mellan tre och fyr gånger under den 1,5 timme som föreställningen pågår. Båda dessa musikinslag förvandlar teatern till en konsertarena för en stund. Publiken sjunger med, tar upp sina mobiltelefoner, fotar och filmar. Men det är också slående att båda dessa musikakter kan relateras till det som sägs av skådespelarna. De kommer från samma bakgrunder som några av karaktärerna på scen. Maxida Märak har dessutom skrivit det som ligger till grund för den samiska karaktären. Så fyndigt har dessa två världar, teatern och musiken, flätats samman och kan på sina egna vis men även tillsammans berätta så mycket för oss om hur det är att vara ung och känslan av utanförskap.
Den E Vi är bland det bästa, mest gripande och aktuella jag har sett på en teaterscen på länge. Det är politiskt, tröstande och en sådan käftsmäll allt på samma gång. Det är det jag längtar mest efter och dras mest till, nyskrivet och öppet för möjligheten av riktig mångfald både i det som berättas och vilka det är som står på scen och berättar det. Jag önskar att många skolor har gått och sett detta men även politiker och andra beslutsfattare. De litar på Dramaten som institution tänker jag mig och om de inte tar till sig av det som berättas någon annanstans så kanske det når dem på ett annat plan om det förpackas som teater.
Föreställningen är ett samarbete mellan Teater Fryshuset och Dramaten. Och vissa av uttrycken i pjäsen känner jag igen från föreställningen Förorten brinner som Teater Fryshuset satte upp för några år sedan.Det finns några speldatum kvar i vår både på Dramaten och när pjäsen turnerar i landet. Du som inte redan sett det eller vill se den igen, skynda och boka en biljett. Jag lovar att du inte kommer att ångra det.
Om du har vägarna förbi Stockholm och Dramaten den 25 februari tycker jag att du ska gå och lyssna på temakvällen om flykt som äger rum då. Har du inte möjlighet att vara där live kan du lyssna i efterhand sen i P1. Det är Dramaten & och Sveriges Radio som samarbetar kring kvällen där en rad namnkunniga personer som engagerat sig i, har egna upplevelser av eller makt över flyktingfrågan läser flyktberättelser. Förutom läsningen blir det även ett samtal som leds av Alexandra Pascalidou. Medverkar under kvällen gör Hédi Fried (författare, psykologe och förintelseöverlevare), Lars Adaktusson (journalisten och politikern), Fredrik Malmberg (Barnombudsmannen), Jytte Guteland (EU-parlamentarikern), Anne Ramberg (juristen och generalsekreteraren i Sveriges advokatsamfund), Dan Eliasson (rikspolischefen och före detta generaldirektören för Migrationsverket) och Sîlan Diljen (gjorde dokumentären och initiativtagaren till radioprojektet med samma namn #Minflykt i Sveriges Radio).
När: 25 februari kl. 18.00 Var: Dramaten, Målarsalen Kostar: Fri entré Sänds: i P1 2 mars kl. 11.03-13.00, samt på sverigesradio.se och Sveriges Radio Play (appen)
Nu på lördag har Dramaten traditionsenligt öppet hus. Då har du möjlighet att stå på Stora scenen och titta på dekoren till Den girige, det kommer att presenteras smakprov ur vårens repertoar och du kan prata med personalen som jobbar på scen. Jag kan varmt rekommendera det här evenemanget, det brukar alltid vara trevligt.
När: lördag 13 feb Var: Dramaten (Nybroplan i Stockholm) Kostar: Inget, det är gratis entré och öppet för alla
Vi skriver numera 2016 och det är dags att kicka igång det här kulturåret med kulturvåren 2016. Jag är väldigt peppad på all ny kultur som det här året har att erbjuda. Först ut är teatern och de föreställningar som jag är sugen på att se i vår. När det gäller Kulturhuset Stadsteatern så nämner jag igen att det från och med imorgon (4 januari) är min arbetsplats men det här är föreställningar jag hade tänkt se oavsett (det kommer att gälla annat som jag tipsar om i huset i kommande inlägg).
Bilderna har jag lånat från dramaten.se Fotograf: Sören Vilks
Dramaten
De senaste åren har jag varit mycket mer på Dramaten än Stadsteatern, förr om åren var det precis tvärtom. I vår är det ett gäng föreställningar jag vill se men det är fler på Stadsteatern denna gång. Jag återvänder min vana trogen numera för att lyssna på spoken word. Utöver det vill jag även rekommendera Dramatens bokcirkel, deras introduktioner och så programmet på Dramaten&.
Bilderna har jag lånat från riksteatern.se Fotograf: Urban Jörén (bild 1 och 3) och Sophie (bild 2)
Riksteatern
Hos Riksteatern i vår vill jag se flera föreställningar som visar det sig på något sätt handlar om att vara utanför, att hitta sin identitet och att ses som den andre. Det är tre föreställningar med fingret på pulsen av frågor som är aktuella idag, rasism/nazism, tillhörighet, migration och om att hitta sin identitet mitt i detta.
Jag såg en läsning av den här föreställningen fast på engelska på Riksteatern för lite mer än ett år sedan. Det var så mäktigt att se en föreställning men nästan uteslutande svarta skådisar på scen. Nu sätts föreställningen upp i sin helhet och översatt. Kommer att vara på turné både i Sverige och Finland.
Bilden har jag lånat från kulturhusetstadsteatern.se Fotograf Mattias Sterner
Stadsteatern (Kulturhuset Stadsteatern)
Nu blir det på riktigt teaterchefen Anna Takanens repertoar. Jag ser fram emot att se en hel del nyskrivet. Ni som missade förra gången får en ny chans när Ansvaret är vårt/Tingsten får nypremiär i april. Det är en av mina absoluta favoritföreställningar. I februari öppnarKulturhuset Trappan Vällingby, det är ett scenkonsthus där Stadsteatern sätter upp flera föreställningar.
När jag tänkte tillbaka på kulturåret 2015 var teater det
jag trodde att jag varit minst på av alla kulturyttringar. Att det
litteraturrelaterade skulle komma i topp var självklart men jag blev
överraskad när jag såg hur många föreställningar jag varit på förra
året. Det blev hela 20 st varav några föreställningar såg jag flera
gånger. Det var inte illa och dessutom visar det att teater är något jag
verkligen tycker om att gå på. För mig var 2015 ett år med mycket
nyskrivet och föga förvånande höll jag mig till Dramaten, Stadsteatern/Parkteatern och Unga Klara. Mina favoriter från förra året var följande pjäser:
Om
ni klickar på respektive pjäs så kommer ni till ett
blogginlägg/recension av just den föreställningen. Det ska bli väldigt
spännande i vår då jag kommer att jobba med teater (inte själv stå på
scen utan vara kommunikatör för teater på en av landets största
teatrar). Det kommer att bli mycket teater i tjänsten och frågan är hur
mycket jag kommer att gå på fritiden. För andra året i rad skriver jag i
sammanfattningen att det är nyskrivet jag gillar bäst och att jag på
sätt och vis har tröttnat på klassikerna. Imorgon blir det
framtidsspaning med det jag är sugen på gällande kulturvåren 2016.
På lördag är det sedvanligt öppet hus på Dramaten mellan kl 12 och 15. Så här ser programmet ut:
Kl 12-15 Selfiehörna med Dramatens kostymförråd.
Kl 12.15-12.45 Samtal med systrarna Stina Ekblad och Ylva Ekblad, just nu aktuella i Maria Stuart. Samtalsledare Magnus Lindman.
Kl
13-14.15 Presentation av höstens repertoar med smakprov från en rad av
höstens premiärer. Med Stina Ekblad, Torkel Peterson, Adam Pålsson och
många fler. Konferenciéer Andreas T Olsson och Julia Dufvenius. Stora
scenen.
Kl 14.30 Öppna repetitioner av Jon Fosses Barnet och Aischylos Den fjättrade Prometheus.
Förra helgen var jag och såg en föreställning som fullständigt golvade mig. Jag såg Klanen på Dramatens lilla scen. Föreställningen handlar kort sammanfattat om Billy som döv och växer upp i en hörande familj, en dag i vuxen ålder så träffar han Sylvia. Hon är hörande uppvuxen i en döv familj och håller själv på att tappa sin hörsel. Sylvia lär Billy teckenspråk och det är som om han för första gången kan få ett språk och en tillhörighet.
Under första akten skrattade jag väldigt mycket då familjen (bestående av mamma pappa, Billy och brodern Daniel och systern Ruth) är smärre Norénsk, alla kreativa och oerhört självupptagna. Visst led jag med Billy som inte riktigt är en del av familjen men det var ändå så mycket galghumor över det hela. I andra akten däremot blir det allvarligt och jag skrattade inte alls lika mycket. Familjerelationerna får riktiga slitningar och det är smärtsamt att se hur å ena sidan Billy gör sig fri och växer och å andra sidan familjen faller samman.
I föreställningen är det både talade repliker och teckenspråk varvat. Det är inte vad jag förstår en föreställning för döva utan kanske snarare för hörande som här får en inblick i hur det är att vara döv. Ett fantastiskt exempel på hur kultur kan ge oss nya insikter. När det tecknas får vi i publiken läsa replikerna projicerade på väggen. Frustrationen både i familjen och i mig var extremt påtaglig när Billy i en scen endast kommunicerar med familjen via teckenspråk som Sylvia tolkar åt dem. När sedan Billy och Sylvia övergår till att teckna sinsemellan lämnas familjen utanför och de förstår inte vad som sägs. Precis på samma sätt som det alltid är för Billy när han inte förstår vad som sägs av resten av familjen. Även om det var att Billys familj inte kunde teckenspråk och därmed inte förstår honom så går det samtidigt att känna igen frustrationen när en inte når fram till en älskade trots att båda är hörande.
Jag kom även att tänka på hur privilegierad jag är som hörande. När jag reser eller vill kommunicera med en främmande person kan vi om vi inte båda pratar svenska troligtvis byta till engelska. Men om du är döv är gruppen människor du kan kommunicera med begränsad till de som kan teckenspråk och de är betydligt färre än de som kan engelska. Att vara en person som inte kan gå en dag utan att få lyssna på musik och där musiken är som en livboj ibland är tanken på att förlora hörseln som en gång hörande en hemsk tanke. Precis det genomgår Sylvia och när hon spelar ett stycke på ett piano ur minnet är det smärtsamt att hon spela så vackert men inte längre kan höra det.
Föreställningen väcker så många tankar, inte bara om vad det innebär att vara hörande eller inte, men om självbestämmande, grupptillhörighet och familjekonstellationer. Pjäsen kommer leva kvar i mig länge och jag tycker verkligen att ni som kan ska gå och se den. Ni kommer inte att ångra er för det är en fantastisk föreställning. Och vilken eloge Christian Dyvik som spelar Billy ska ha, han är den första döve skådespelaren på Dramaten och vilken rollprestation han gör!
Förutom allt litterärt jag ägnar mig åt så är teater det jag går på näst mest. I höst är det redan en hel del biljetter bokade. Jag är dålig på att gå på privatteatrarna och det tjatar jag om varje år utan ändring. Det blir mest Dramaten, Riksteatern, Kulturhuset Stadsteatern och Unga Klara som jag går till. Dock brukar jag försöka se så mycket av det som visas på Fri scen på Kulturhuset Stadsteatern för där ges fria teatergrupper utrymme att spela. Min tipsarlista inför hösten ser ut som följer:
Vitsvit Favoritregissören Farnaz Arbabi sätter upp poeten Athena Farrokhzads verk med samma namn som pjäsen. Är otroligt spänd och förväntansfull och ska se den i oktober.
Jag hoppas att ni inte har missat att det numera går och kommer att gå att se föreställningar från Dramaten på deras kanal Dramaten Play. Med start förra helgen och en gång i månaden kommer det släppas en föreställning på webben som vi alla helt gratis kan se under ett år framåt. De började med Scener ur ett äktenskap den 1 maj. Jag tycker att det här är helt fantastiskt att nationalscenen ger fler möjlighet att ta del av deras utbud oavsett var i landet de bor och oavsett hur deras ekonomi ser ut. Personligen ser jag fram emot Dödspatrullen som jag inte kom iväg och såg live. Dramaten Play är ett fint vattenhål, där finns det även trailers för föreställningar, bakom kulisserna- material och inspelade temakvällar.
Den nye teaterchefen Eirik Stubø säger så här om satsningen i ett pressmeddelande:
– Dramaten ska vara en angelägenhet för publik i hela Sverige och vi
har en vilja och ett uppdrag att nå nya publikgrupper. Det är viktigt
att publiken kan ta del av Dramatens utbud oavsett var man bor, vilken
livssituation man befinner sig i eller vilka ekonomiska förutsättningar
man har. Vi börjar med att erbjuda högkvalitativ teater som spelats på
våra scener, omtyckta uppsättningar som Mats Eks
Spöksonaten
, John Cairds
Dödsdansen
och Marie-Louise Ekmans
Dödspatrullen
. Min ambition är också att i framtiden utveckla exklusivt
material, både uppsättningar och bakom-kulisserna-material för Dramaten
Play.
Föreställningar som visas på Dramaten Play 2015: 1/5 Scener ur ett äktenskap (premiär 2009, regi Stefan Larsson)
1/6 Dödspatrullen (premiär 2014, regi Marie-Louise Ekman)
1/7 Två herrars tjänare (premiär 2011, regi Peter Langdal)
1/8 Spöksonaten (premiär 2012, regi Mats Ek)
1/9 Bernardas hus (premiär 2008, regi Christian Tomner)
1/10 Dödsdansen I-II (premiär 2007, regi John Caird)
1/11 Den girige (premiär 2009, regi Gösta Ekman)
Den 20 april kommer P1 att spela in sitt program P1 om solidaritet inför publik på Elverket (på Dramaten). Upplägget är fyra talare som får tolv minuter var att prata om samma tema, den här gången solidaritet. Jag har varit på en sådan inspelning en gång tidigare och det var verkligen intressant och bra. Så jag tipsar om kommande inspelning och håller tummarna att det är lika bra. Följande talare medverkar på Elverket (från pressmeddelandet från Dramaten, 26/3-2015):
Är du den som ger eller tittar bort? Som säger ifrån eller bara
klickar gilla? På 70-talet innebar en solidarisk handling att göra
något för tredje världen. Idag finns tredje världen här. Så vad är
solidaritet idag, 2015? I
P1 om solidaritet
får fyra personer tala till punkt. För musiken står Silvana Imam, moderator är Johar Bendjelloul.
Tid: 20 april kl. 19.30-20.45. Sänds direkt i P1.
Plats: Elverket, Linnegatan 69, i Stockholm (T-bana Karlaplan)
Fribiljetter hämtas i Elverkets entré 45 minuter före start. Begränsat antal platser. Först till kvarn.
Kvällens talare inför P1 om solidaritet:
Lasse Berg:
– Vi har alltid varit långsammare än de rovdjur som
Afrika var smockfullt av i människans barndom. Vi har inga huggtänder
att döda med, inga klor att riva med. Hur sjutton har vi klarat oss?
Ensam har aldrig varit stark. Ensam har varit död. Men genom att hjälpa
varandra har vi kunnat stå emot vår värsta fiende.
Mireya Echeverría Quezada:
– Solidariteten som utgångspunkt för samhällsförändring
är överskattad. Historiskt sett är det inte omtänksamheten från de med
makt som förändrat samhället, utan de förtrycktas egen kamp att rädda
sig själva och störta makten.
Mustafa Can:
– Hur ser förhållandet ut mellan solidaritet och skuld?
Är en solidarisk handling den när man gör något som strider mot ens
egenintresse, när solidariteten faktiskt kostar en något? Det är det
existentiella perspektivet på solidaritet som intresserar mig mest.
Sigrid Rausing:
– Solidaritet och medkänsla grundar sig på idén att vi
alla är i botten lika. Men hur förvandlar man känsla och ord till
praktiskt handling?
Om du är i Stockholm den 14 februari tycker jag att du ska bege dig till Dramaten. Då har nationalscenen öppet hus och det brukar alltid vara trevligt. Vi får bekanta oss med nya teaterchefen, jag hoppas verkligen att det blir något av en programförklaring för hans del så vi vet vad som komma ska och visioner. Hela programmet är gratis. Så här ser programmet ut:
Öppet hus, lördagen den 14 februari, kl 12-15.
12.15-12.45
Samtal med Eirik Stubø
, teaterchef, och Christina Bjerkander, kommunikationschef, Marmorfoajén.
13-14 Repertoarpresentation
, Stora scenen
På Stora scenen framförs smakprov ur vårens repertoar,
med bland annat musik från Joy Division-föreställningen
Kärleken kommer att skilja oss åt
och Bruno K. Öijer-tolkningar. Konferencier är skådespelaren Sanna Sundqvist, just nu aktuell i Unga Dramatens
Götgatan
.
Dessutom under dagen: en selfiehörna med kostymer och rekvisita
för den som vill ta minnesvärda bilder och i biljettkassan kan du köpa
biljetter till halva priset. (Gäller endast nyförsäljning - köpta
biljetter får inte bytas mot nya till lägre pris och biljetter som köps
under dagen kan inte lämnas tillbaka eller bytas).
Detta blir det sista inlägget om Kulturåret 2014 och det kommer att innehålla händelser som inte platsade in i de andra kategorierna. Nästan alla punkter ägde rum under hösten. Det var många författarsamtal, musikupptäckter, nyupptäckter av konstformer, deltagande och mycket kulturkonsumtion i allmänhet. Kultur är för den som missat det otroligt viktigt i mitt liv. Kulturen tar mycket tid och plats i min vardag och det tycker jag är väldigt roligt och berikande. Ibland även stressande då jag bor i en stad där det händer mycket kulturellt och jag vill ta del av så mycket som möjligt. Nåväl, här kommer min topp sex med kulturhändelser (utan inbördes ordning):
Jag var en av Augustprisets officiella bloggambassadörer. Det var väldigt skoj att få gå på presskonferensen och galan. Dessutom fick jag flera av de nominerade titlarna att läsa och recensera. Jag hoppas att de kommer att fortsätta att ha bloggambassadörer (de får då gärna tänka till ett varv varför de har ambassadörer, vad de vill med dem och hur det organiseras).
Sam Smith var en av förra årets stora musikupplevelser. Jag har toklyssnat på hans album In The Lonely Hour. Det är ingen överdrift att jag har lyssnat på det rakt igenom minst en gång per dag sen jag upptäckte honom i våras. Kanske inte så konstigt att ha var överrepresenterad när jag summerade mitt musikår. Hans musik går rakt in i hjärtat på mig och jag blir både glad, tröstad och upplyft av den.
När jag fick frågan att vara med i panelen för samtalet om ungdomsböcker som var ett av inslagen vid Lavender Lits releasefest blev jag så himla glad. Lilla jag fick vara med och prata om den litteratur som ligger mig varmast om hjärtat i en så proffsig panel. Jag hoppas att jag får möjlighet att göra det fler gånger.
Under min semester hade jag en museievecka. Under en vecka besökte jag en radda museer i Stockholm. Det var ett fantastiskt bra sätt att få tummen ur och se de utställningar jag hade tänkt se under våren men inte hunnit. Jag såg i snitt två-tre utställningar per dag och det var ett så roligt grepp att vandra runt i stan och se på konst. Konsten fick för en vecka vara min enda sysselsättning och slapp konkurrera med arbetet.
Tack vare Dramatens satsning Dramaten & fick jag upp ögonen för spoken word. Så för mig blev det omvänt, jag känner till och går på Dramaten regelbundet men kände inte till spoken word. Under förra året var jag och lyssnade på spoken word live flera gånger och på fler platser än Dramaten. Jag hoppas att det blir fler tillfällen i år.
I december var jag och lyssnade på Caitlin Moran på Internationell författarscen och jisses så bra hon var. Jag och de jag gick med var helt upplyfta och uppspelta efteråt. Att det hela kröntes med att vi fick träffa henne (hon pussade mig på kinden och gav en så innerlig kram att jag blev helt tagen) och fotas med henne. Hon är så smart och rolig att jag ständigt skulle kunna lyssna på henne prata. Dessutom hade hon en så bra samtalspartner, Sonja Schwarzenberger.
Det blev en del teater under förra året och nu när vi skriver 2015 i kalendern tänkte jag sammanfatta året som gått. Jag kallar det Kulturåret 2014. Först ut summerar jag teateråret och de föreställningar jag tyckte bäst om. En sak jag reagerat på är att jag endast går på de statliga/kommunala teatrarna, Dramaten och Stadsteatern. Det är också därifrån förra årets favoriter kommer. Jag vet inte varför det är sådan slagsida och varför jag inte går mer på privatteatrarna i stan. Om jag inte går på Dramaten eller Stadsteatern brukar det bli Riksteatern, men det gjorde jag inte alls förra året. Nåväl vi får hoppas att jag blir bättre i år på att få en mångfald bland teatrarna. Mina favoriter 2014 var:
Det roliga med de pjäser jag har tyckt bäst om är att de alla är nyskrivna och inte är klassiker. Det blev också uppenbart under förra året att det är det nyskrivna som tilltalar mig mest. Jag känner mig less på klassikerna och de valsar bara runt mellan Dramaten och Stadsteatern säsong efter säsong. De nyskrivna pjäserna ger mig något nytt och de visar ofta ett annat samhälle som är mer reflekterande gällande klass, kön och etnicitet. Dessa pjäser kan ha en mer mångfacetterad ensemble än klassikerna som ofta består av bara vita skådespelare. Det är glädjande att framför allt den traditionella scenen som Dramaten ändå får anses vara just har satt upp de flesta av de nyskrivna pjäser som jag gillade under förra året. Dramaten får chefsbyte i år och jag hoppas att nya chefen Eirik Stubø fortsätter på samma spår som Marie-Louise Ekman börjat på och inte går tillbaka till att barrra spela de gamla klassikerna, säkra kort och det som redan spelats säsong efter säsong (det jag tycker att Stadsteatern gör numera). Det känns fattigt, bakåtsträvande, fördummande av publiken som om vi inte skulle uppskatta annat/vara villiga att betala för annat och framför allt känns det trist. Jag kommer att blogga om det jag ser fram emot på teatern i år nästa vecka. Häng med då.
Det nya är ofta roligare än det gamla. Som när det köps nya böcker, kläder eller vad det nu är fast det redan finns fullt funktionella kläder eller olästa böcker därhemma. Jag vet inte varför det är så men jag är villig att erkänna att det nya lockar även mig. Jag är en stor kulturkonsument och dessutom suger jag åt mig nyheter från kultursektorn som en svamp. En av de saker som är roligast under ett kulturår är när jag får möjlighet till en förhandstitt. Under året har det varit några sådana tillfällen. Det finns vissa förhandsvisningar som är återkommande, vissa av dem är publika och andra endast med inbjudan till utvalda.
Vi börja med en som är öppen för alla och det är när Dramaten bjuder in till Öppet hus, vilket sker två gånger per år. Det är en gång inför våren och en gång inför hösten. Då kan publiken gå guidade visningar, lyssna på läsningar och samtal samt få kommande repertoar presenterad för sig på Ttora scen. Jag tycker bäst om just genomgången av kommande föreställningar. Det brukar vara en konferencier som samtalar med skådespelare/regissörer/dramaturger/manusförfattare och vissa spelar upp en scen från föreställningen. Varje år bokar jag alltid ett antal föreställningar efter att ha sett detta genomdrag. Det är också en mycket trevlig dag när vi som alla, som genom våra skatter bekostar Dramaten, får komma in och se hur det går till på nationalscenen. Jag tycker också att det är ett suveränt sätt att få personer som vanligtvis inte går till Dramaten att komma, det är mitt på dagen en helgdag och det är gratis. Stadsteatern har ett liknande event där de presenterar sin kommande repertoar (i augusti varje år under Kulturfestivalen). Problemet med det är att det är mitt i veckan och mitt på dagen så jag har aldrig kunnat gå då jag alltid jobbar då och dessutom inte jobbar inne i city. Det är hemskt tråkigt och jag blir lika besviken varje år.
Som bekant läser jag katalogerna som Svensk bokhandel (SvB) ger ut med kommande bokutgivning. I dessa markeras det vilka titlar jag vill läsa och sedan brukar jag göra listor. Dessa kataloger kan alla beställa för en billig peng från SvBs hemsida och få hem i brevlådan eller digitalt. Många förlag gör även egna kataloger som vi kan läsa digitalt/beställa hem. Likt förhandstitten hos teatrarna gillar jag att veta vad som komma ska inom förlagsbranschen. Jag vet då vad jag ska hålla ögonen på och vilka författare jag sedan vill se på olika författarsamtalsscener. Som bokbloggare bjuds jag in till Rabén & Sjögrens frukostar där de presenterar sin kommande utgivning (de brukar dela upp det i tre omgångar då det är bilderböcker, barnböcker och ungdomsböcker). Där har de med cirka sex författare som antingen pratar med sin förläggare eller själva presenterar sin kommande bok. Jag brukar då bli sugen på att läsa böcker jag inte fastnade för när jag läste om dem i katalogen, det slår aldrig fel. Det är något visst när en får böckerna presenterade för sig live av författaren själv. Dessa frukostar brukar alltid filmas och sedan streamas live på deras hemsida så även de som inte kan vara fysiskt på plats eller fått inbjudan kan ta del av träffen. Under året har jag även varit hos Kalla kulor på deras Vårkväll och Lilla Piratförlaget har haft höstfest. Jag vet att fler förlag ordnar denna typ av träffar där de presenterar kommande säsongs utgivning (som oftast är för bokhandlare, bibliotekarier och bokbloggare) men dessa får jag ingen inbjudan till så jag vet inte hur de går till.
Förutom teater och böcker brukar jag förhandstitta på utställningar genom diverse medlemskap jag har på olika museer. Hallwylska museet bjuder ofta in allmänheten på förhandsvisning av en ny utställning under trevliga former, jag såg bland annat Hatten av där i våras.
Nu under ledigheten och inför kommande år sitter jag som bäst och gör listor både på vad som varit bäst under året som gått och vad jag inte får missa under kommande år. Håll utkik efter sammanfattningar och tips här på bloggen.
Jag blir helt varm, glad och sprattlig bara jag tänker på föreställningen Liv Strömquist tänker på dig som jag såg på Dramaten i våras. Jag skrev en otroligt entusiastisk recension av den här på bloggen. Det är en av årets bästa föreställningar och jag vidhåller att det även är bland det bästa jag någonsin har sett på teater. Liv har skapat en föreställning som lever kvar, länge efter att du sett den. Föreställningen är mitt i sin humor även slagkraftig, allvarlig, seriös och smärtsam. Den skildrar kärlek, ensamhet, bekräftelsebehov och trygghet om du frågar mig. Den är så träffsäker. Jag önskar att alla skulle ha fått möjlighet att se den. Men eftersom den inte spelas längre bjuder jag på några klipp. Det är dels ett klipp när skådespelarna spelar upp en scen från föreställningen på teaterns höstsamling och dels poddavsnittet med självaste Liv Strömquist där ni kan höra henne prata om föreställningen.
Ps. På grund av föreställningen har jag: 1. svårt att ta Steve Sem-Sandberg på allvar. 2. Jag visste ärligt talat inte ens vem Steve Sem-Sandberg var innan jag såg pjäsen och nu är han överallt. Ds
Imorgon kväll är det Spoken word på Dramaten. Det börjar bli en tradition att Dramaten har sådan här kvällar och varje gång blir det en större scen och denna gång deras största, Stora scenen. Det är tack vare att jag är stammis på Dramaten som jag kom i kontakt med spoken word. Det är en fantastik konstform och som kan fånga en otroligt stor publik. Det är inte som "vanlig lyrik", jag finner den som en kombination mellan musik (utan några instrument) och lyrik. Det gör att jag som tror mig vara för dum för att förstå lyrik kan ta det till mig. Framför allt nu när konstformen förenas med nationalscenen och dess trogna publik kan denna konstform även breddas till fler generationer, samhällsklasser, etniciteter och kön. Dessvärre är kvällen utsåld (sedan länge) men misströsta inte för ni som inte bor i Stockholm eller lyckades få en biljett kommer kunna se kvällen live på Dramatens hemsida.
Det är en fullspäckad kväll men många av mina favoriter som kommer att delta. Bland annat kommer ni kunna lyssna på Rojda Sekersöz, My Vingren, Tiffany Kronlöf, Emma Broomé,Timbuktu och Eric Stern. En perfekt uppladdning inför kvällen är att lyssna på Dramatens podd om just spoken word.
Bilden har jag lånat från dramten.se och är tagen av Sören Vilks
Idag blir det teater i kulturkalendern och det med en av årets bästa föreställningar. Det är The mental states of Sweden som gick på Dramaten i vintras och våras. Dramaten har länge i relation till Stadsteatern i mitt tycke stått för det traditionella och konventionella. Men det har de de senaste åren ändrat på radikalt. Jag har sett mycket modernt, nyskrivet och angeläget på Dramaten och den här föreställningen är inget undantag.
Pjäsen är skriven och regisserad av Mattias Andersson (konstnärlig ledare på Backa Teeater i Göteborg). Den utgår ifrån texter som vanliga människor har skrivit där de beskrev en händelse ur sitt liv som de skulle vilja se gestaltad på Sveriges Nationalscen (Dramaten). En liknande föreställning gjorde Mattias på just Backa Teater 2006. Sedan har dessa texter satts samman och och fått en ram runt sig. Det är en radda (för övrigt fenomenala) skådespelare som sedan spelar upp dessa scener helt frånkopplade varandra. Trots att det är olika scener och teman så hålls de ändå ihop av en väv, och den väven är Sverige 2013-2014. De säger otroligt mycket om vårt samhälle, om oss som bor och lever här, om medmänsklighet, om ensamhet, om orättvisor och kamp. Jag var helt tagen när vi gick ut därifrån (3 timmar och 15 minuter senare).
Just det att föreställningen spelades på Dramaten tycker jag är fantastiskt. Vilka är det som vanligtvis går och ser teater där? Vad är det de brukar få se för föreställningar? I den här pjäsen får vi en inblick i så många olika människors liv. De kommer från olika klasser i samhället, har olika ålder, olika etniciteter och ursprung. För vissa kunde det nog fungera som en otrolig ögonöppning och gjorde att saker som de vanligtvis kan hålla på avstånd nu kom dem rakt inpå och inte gick att värja sig för. Det blev inte bara lite förströelse med en moderniserad klassiker som även om den tog upp aktuella teman ändå bara är fiktion. Halvvägs in i föreställningen glömde jag ärligt talat bort att ja just det ja det här är ju autentiskt material och inget hittepå. Något som vi så snyggt blev påminda om på slutet när vi fick höra inspelningarna från de olika personerna som gestaltats av skådespelare. Ett stort plus är också att scenen befolkas av olika kroppar. Är väl en av få gånger jag sett en så blandad ensemble utifrån hudfärg, vilket verkligen inte hör till vanligheten. Det här är inte bara en av årets bästa föreställningar utan bland det bästa jag sett någonsin!
Vi har nått det sista inlägget under temat kulturhösten, och idag är det fokus på teater. Jag har kollat runt på de olika teaterscenerna som finns i Stockholm men dessvärre bara hittat föreställningar på de två stora teatrarna. Med det menar jag Dramaten och Stadsteatern. Jag skulle kunna skriva ett långt inlägg om dessa två teaterhus och hur de har förändrats de senare åren, på sätt och vis bytt plats med varandra. Dramaten var synonymt med repriser på klassiker säsong efter säsong och Stadsteatern mer nyskrivet och angeläget. Men numer är Stadsteatern mest repriser av långkörare, musikaler och kommersiellt gångbar teater istället för angelägen. Nåväl jag ska inte fördjupa mig i detta som sagt och har ändå hittat några pjäser som jag vill se i höst. Problemet är bara att teater är den dyraste av mina kulturintressen. Jag kan få både en bok och ett författarsamtal för priset av en föreställning (förståeligt med tanke på att en föreställning ska försörja fler än en författare oftast) men det gör att det inte blir lika mycket teater som jag skulle vilja. Som ni kommer att märka är det oftast på grund av en eller flera skådespelare som jag vill gå och titta.
Jag vill leva jag vill dö i Sverige- en kväll om nationalism (åh vad jag tycker om det här när nationalscenen öppnar upp portarna för fler målgrupper, har en kväll om något som bränner till och det är gratis)
Johanna- hallå självklart ska jag se en pjäs som bär mitt namn
Tre systrar- en pjäs jag redan sett ett antal gånger på andra scener och med andra skådespelare men den brukar vara bra
Dödspatrullen- Marie Göranzon, denna skådespelerska är ett säkert kort
Ett år av magiskt tänkande- Ingela Olsson, jag fullkomligt älskar Ingela Olsson och är så glad att de kör den här föreställningen igen för jag missade den förra gången.
Till er som inte bor i Stockholm eller har vägarna förbi kan jag varmt rekommendera er att kolla vad som spelas på era stadsteatrar och vad Riksteatern kör för de är ju ute på turné i vårt avlånga land året om.
