Lucka 3: The mental states of Sweden

Bilden har jag lånat från dramten.se och är tagen av Sören Vilks

Idag blir det teater i kulturkalendern och det med en av årets bästa föreställningar. Det är The mental states of Sweden som gick på Dramaten i vintras och våras. Dramaten har länge i relation till Stadsteatern i mitt tycke stått för det traditionella och konventionella. Men det har de de senaste åren ändrat på radikalt. Jag har sett mycket modernt, nyskrivet och angeläget på Dramaten och den här föreställningen är inget undantag.

Pjäsen är skriven och regisserad av Mattias Andersson (konstnärlig ledare på Backa Teeater i Göteborg). Den utgår ifrån texter som vanliga människor har skrivit där de beskrev en händelse ur sitt liv som de skulle vilja se gestaltad på Sveriges Nationalscen (Dramaten). En liknande föreställning gjorde Mattias på just Backa Teater 2006. Sedan har dessa texter satts samman och och fått en ram runt sig. Det är en radda (för övrigt fenomenala) skådespelare som sedan spelar upp dessa scener helt frånkopplade varandra. Trots att det är olika scener och teman så hålls de ändå ihop av en väv, och den väven är Sverige 2013-2014. De säger otroligt mycket om vårt samhälle, om oss som bor och lever här, om medmänsklighet, om ensamhet, om orättvisor och kamp. Jag var helt tagen när vi gick ut därifrån (3 timmar och 15 minuter senare).

Just det att föreställningen spelades på Dramaten tycker jag är fantastiskt. Vilka är det som vanligtvis går och ser teater där? Vad är det de brukar få se för föreställningar? I den här pjäsen får vi en inblick i så många olika människors liv. De kommer från olika klasser i samhället, har olika ålder, olika etniciteter och ursprung. För vissa kunde det nog fungera som en otrolig ögonöppning och gjorde att saker som de vanligtvis kan hålla på avstånd nu kom dem rakt inpå och inte gick att värja sig för. Det blev inte bara lite förströelse med en moderniserad klassiker som även om den tog upp aktuella teman ändå bara är fiktion. Halvvägs in i föreställningen glömde jag ärligt talat bort att ja just det ja det här är ju autentiskt material och inget hittepå. Något som vi så snyggt blev påminda om på slutet när vi fick höra inspelningarna från de olika personerna som gestaltats av skådespelare. Ett stort plus är också att scenen befolkas av olika kroppar. Är väl en av få gånger jag sett en så blandad ensemble utifrån hudfärg, vilket verkligen inte hör till vanligheten. Det här är inte bara en av årets bästa föreställningar utan bland det bästa jag sett någonsin!