Den E Vi

Bilden har jag lånat från dramaten.se Fotograf: Sotarn

Förra veckan var jag och såg Den E Vi på Dramaten för andra gången. Det hela börjar ute i foajén. Dörrarna har inte öppnat än och det är knökfullt med folk. Majoriteten av publiken båda kvällarna var unga personer, med en stor mångfald bland sig och uppenbart teaterovana. Varför drar jag den slutsatsen? Jo för båda gångerna fick många av de unga personerna nästan panik när det ringde in första gången och dörrarna till salongen öppnades. De trodde att det var brandlarmet och gjorde sig beredda på att gå innan någon lugnade dem och sa det inte var brandlarmet (jag själv var en sådan person som förklarade att det kommer att ringa några gånger innan det börjar och det är för att få folk att gå in och sätta sig). En annan sak var att det figurerade godis, snask och läsk som de försökte få med sig in (andra gången jag såg föreställningen lyckades de ta med sig det in i salongen och det prasslades och smaskades hela föreställningen). Båda gångerna när jag stod där i foajén påminde jag mig själv om att det här var jättebra, både jag och Dramaten behöver ha den här typen av publik där. Institutionen behöver få en ny bredd i sin publik och det är fantastiskt att de sätter upp verk som drar till sig en ny målgrupp även om de är teaterovana, brölar och låter istället för att tyst stå och sippa på sitt vin (vilket jag internaliserat är det korrekta sättet att bete sig på genom år av träning till att själv bli van teaterbesökare). Och jag behöver få tillhöra en publik som jag kan spegla mig själv i och inte alltid vara ensam rasifierad i bänkraderna.

Nåväl vidare till själva föreställningen. På scen står det fyra mikrofonstativ och in kommer fyra skådespelare, två kvinnor och två män. De pratar i mikrofonerna och det hela känns nästan lite mer som en konsert än en föreställning till en början. Sedan varierar de sig mellan att prata utan mikrofon och att prata i den. De nämner talet 12.8 procent och de inte är en del av den gruppen (vilket får sin förklaring men jag vill inte spoila så jag förklarar det inte vidare), de pratar om hur det är att växa upp i ett land som är ockuperat, att växa upp och bli vuxen i en ort som sakta men säkert kvävs, att välja en skola inne i stan istället för ute i förorten du bor i. Till en början brölar publiken, vi som är mer teatervana skruvar besvärat på oss men sedan händer något. Skådespelarna håller publiken, gammal som ung, van teaterbesökare likväl som ovan i sin hand. Vi sitter tysta, andäktigt och lyssnar. Vi får höra om hur det är att leva i Sverige idag som ung. Vad det är som förenar och skiljer oss och hur slående det är hur mycket vi har gemensamt och vad vi kan känna igen oss i. Jag sitter med tårar i ögonen hela föreställningen igenom när jag såg den andra gången. Det är så ovanligt, så trösterikt och upplyftande att få se delar av min egen verklighet, historia och berättelse spelas upp på nationalscenen. Signalen om att detta är viktigt och värt att spelas där ringer högt i öronen och jag släpper ner axlarna för en stund. Pjäsen handlar om att lyfta fram historierna bakom rubrikerna på löpsedlarna. Teater Fryshuset vill visa en annan och mer nyanserad bild av olika erfarenheter som ofta rubriceras som problem.

Första gången jag såg föreställningen var Ison & Fille mellanstick, den andra gången nu senast var det Maxida Märak. De kommer in sjunger en låt och sedan går de ut i kulisserna igen. Detta upprepas sedan mellan tre och fyr gånger under den 1,5 timme som föreställningen pågår. Båda dessa musikinslag förvandlar teatern till en konsertarena för en stund. Publiken sjunger med, tar upp sina mobiltelefoner, fotar och filmar. Men det är också slående att båda dessa musikakter kan relateras till det som sägs av skådespelarna. De kommer från samma bakgrunder som några av karaktärerna på scen. Maxida Märak har dessutom skrivit det som ligger till grund för den samiska karaktären. Så fyndigt har dessa två världar, teatern och musiken, flätats samman och kan på sina egna vis men även tillsammans berätta så mycket för oss om hur det är att vara ung och känslan av utanförskap.

Den E Vi är bland det bästa, mest gripande och aktuella jag har sett på en teaterscen på länge. Det är politiskt, tröstande och en sådan käftsmäll allt på samma gång. Det är det jag längtar mest efter och dras mest till, nyskrivet och öppet för möjligheten av riktig mångfald både i det som berättas och vilka det är som står på scen och berättar det. Jag önskar att många skolor har gått och sett detta men även politiker och andra beslutsfattare. De litar på Dramaten som institution tänker jag mig och om de inte tar till sig av det som berättas någon annanstans så kanske det når dem på ett annat plan om det förpackas som teater.

Föreställningen är ett samarbete mellan Teater Fryshuset och Dramaten. Och vissa av uttrycken i pjäsen känner jag igen från föreställningen Förorten brinner som Teater Fryshuset satte upp för några år sedan. Det finns några speldatum kvar i vår både på Dramaten och när pjäsen turnerar i landet. Du som inte redan sett det eller vill se den igen, skynda och boka en biljett. Jag lovar att du inte kommer att ångra det.