Klanen

Bilden har jag lånat från dramaten.se

Förra helgen var jag och såg en föreställning som fullständigt golvade mig. Jag såg Klanen på Dramatens lilla scen. Föreställningen handlar kort sammanfattat om Billy som döv och växer upp i en hörande familj, en dag i vuxen ålder så träffar han Sylvia. Hon är hörande uppvuxen i en döv familj och håller själv på att tappa sin hörsel. Sylvia lär Billy teckenspråk och det är som om han för första gången kan få ett språk och en tillhörighet. 

Under första akten skrattade jag väldigt mycket då familjen (bestående av mamma pappa, Billy och brodern Daniel och systern Ruth) är smärre Norénsk, alla kreativa och oerhört självupptagna. Visst led jag med Billy som inte riktigt är en del av familjen men det var ändå så mycket galghumor över det hela. I andra akten däremot blir det allvarligt och jag skrattade inte alls lika mycket. Familjerelationerna får riktiga slitningar och det är smärtsamt att se hur å ena sidan Billy gör sig fri och växer och å andra sidan familjen faller samman. 

I föreställningen är det både talade repliker och teckenspråk varvat. Det är inte vad jag förstår en föreställning för döva utan kanske snarare för hörande som här får en inblick i hur det är att vara döv. Ett fantastiskt exempel på hur kultur kan ge oss nya insikter. När det tecknas får vi i publiken läsa replikerna projicerade på väggen. Frustrationen både i familjen och i mig var extremt påtaglig när Billy i en scen endast kommunicerar med familjen via teckenspråk som Sylvia tolkar åt dem. När sedan Billy och Sylvia övergår till att teckna sinsemellan lämnas familjen utanför och de förstår inte vad som sägs. Precis på samma sätt som det alltid är för Billy när han inte förstår vad som sägs av resten av familjen. Även om det var att Billys familj inte kunde teckenspråk och därmed inte förstår honom så går det samtidigt att känna igen frustrationen när en inte når fram till en älskade trots att båda är hörande. 

Jag kom även att tänka på hur privilegierad jag är som hörande. När jag reser eller vill kommunicera med en främmande person kan vi om vi inte båda pratar svenska troligtvis byta till engelska. Men om du är döv är gruppen människor du kan kommunicera med begränsad till de som kan teckenspråk och de är betydligt färre än de som kan engelska. Att vara en person som inte kan gå en dag utan att få lyssna på musik och där musiken är som en livboj ibland är tanken på att förlora hörseln som en gång hörande en hemsk tanke. Precis det genomgår Sylvia och när hon spelar ett stycke på ett piano ur minnet är det smärtsamt att hon spela så vackert men inte längre kan höra det. 

Föreställningen väcker så många tankar, inte bara om vad det innebär att vara hörande eller inte, men om självbestämmande, grupptillhörighet och familjekonstellationer. Pjäsen kommer leva kvar i mig länge och jag tycker verkligen att ni som kan ska gå och se den. Ni kommer inte att ångra er för det är en fantastisk föreställning. Och vilken eloge Christian Dyvik som spelar Billy ska ha, han är den första döve skådespelaren på Dramaten och vilken rollprestation han gör!