Bilderna har jag tagit och de tillhör mig, Sincerely Johanna
En eftermiddag i oktober fick jag en av mina stora önskningar uppfyllda. Jag fick nämligen överträda vuxengränsen på TioTretton som är ett barnbibliotek på Kulturhuset Stadsteatern i Stockholm. Det är som namnet antyder ett bibliotek för barn i åldrarna 10-13 år och inga vuxna mer än personalen får vistas där. Den dagen jag var där på studiebesök var tiden mellan skolklassbesök och öppet på eftermiddagen för barnen. Därför finns det inga barn med på bilderna nedan.
Jag fick en rundvandring av lokalerna och berättelsen om hur biblioteket startade, vad de har för typ av verksamhet och vilken målgrupp de har. På förmiddagarna har de ofta skolbesök, då kommer skolklasser med sina lärare och får berättat för sig vad biblioteket och deras verksamhet är för något och vad de har att erbjuda. Jag fick berättat för mig att det finns barn som inte vill gå när besöket är över för det är så lugnt och harmoniskt där (vilket jag verkligen kan skriva under på, stadens brus och stress känns inte alls av därinne). På eftermiddagarna kommer det barn från hela Stockholmsområdet. De kan läsa böcker på en rad olika platser i rummet, bredvid varandra i den stora trappan eller ormen (som en enda stor saccosäck) som står mitt i rummet. De kan även pyssla, klä ut sig och baka i det stora fina köket.
Det finns ingen central disk som det gör på många andra bibliotek utan bibliotekarierna är med barnen i rummet, kanske sitter de och läser en bok (bra sätt att vara en läsande förebild). Jag såg många aktuella barn- och ungdomsböcker och ofta i flera exemplar. Det skyltas med boktips lite här och där, både i hyllorna och över ormen hänger det böcker på plockavstånd. Visst kan det bli stimmigt ibland men oftast är det lugnt och behagligt på biblioteket och jag tänker att detta är en frizon från stress på ett sätt som alla skulle må bra av att vistas i lite då och då för att ladda batterierna. Jag hade hängt där jämt om jag var i samma ålder som målgruppen, tänk så mycket jag hade fått läst då. Och det här med att det bara är 10-13 år tycker jag är genialiskt, det är en ålder som lätt kommer i kläm, de är inte små barn och de är inte tonåringar heller. På Kulturhuset Stadsteatern finns Rum för barn (0-9 år) och Lava Bibliotek & Verkstad (14-25 år).
Efter mitt besök kände jag ännu mer att alla kommuner och stadsdelar borde ha sitt egna TioTretton (gärna ett för 14-19 år också). Vilken oas det är lyckost alla tio till trettonåringar i Stockholm som får hänga där. Tack så hemskt mycket för att jag fick komma och titta in hos er på denna skatt till bibliotek!
Svenska Akademien ständige sekreterare Sara Danius samtalade med designern Camilla Thulin i serien På Djupet på Kulturhuset Stadsteatern i mitten av november. Jag var väldigt förväntansfull inför samtalet, dels skulle jag få lära känna Camilla Thulin lite bättre (det är en mode-/klädkännare av rang som jag följt länge) och för första gången få höra Sara Danius prata live inte bara se på bild. Och vilket intressant samtal det blev. De pratade mycket om den mogna kvinnan och om vad det innebär att vara kvinnlig i en mansvärld. Jag kunde väl på mina två händer räkna oss som var under medelåldern i det fullsatta rummet. Trots att jag inte ens har fyllt trettio kunde jag verkligen relatera till det de pratade om att vara kvinnlig och hur det tas emot speciellt i en mansdominerad värld. Personligen har jag i mina än så länge få yrkesverksamma år ständigt en känsla av att det är en balansakt. Att som ung kvinna komma in i ett mötesrum fyllt med män som är äldre än mig, som har högre position än mig och då göra det i klänning, klackar och målade naglar (det är väldigt fokus på mina naglar på mitt jobb) och samtidigt komma med skarpa analyser och förslag. Hur kvinnligt får jag klä mig och samtidigt bli tagen på allvar? Camilla och Sara pratade om detta och om hur det här med kläder och hur du ser ut är som att ta på sig en roll och vad det signalerar. De pratade om att det är helt okej för en kvinna att klä sig som en man, vilket kvinnor gör hela tiden när de tar på sig en kostym eller dräkt, men att det inte är socialt accepterat att en man klär sig kvinnligt.
De talade om klädkoder i och med olika sammanträden/tillställningar/högtider för en kvinnlig ständig sekreterare kontra en manlig. De uppehöll sig vid vintagekläder, Saras förkärlek till knytblusen och Diane von Furstenberg (kvinnan som skapade omlottklänningen). Camilla och Sara sa inledningsvis att de var två stränga och bestämda damer och till viss del kanske det stämmer. Jag tycker också att de är två coola, skarpa och inspirerande damer. Förhoppningsvis kommer det här med vad som acceptabelt i klädväg för en kvinna som är 20, 30, 40, 50 eller 60 år att ändras snart och att vi får klä oss hur vi vill och ändå bli tagna på allvar.
De två författarsamtal i höst på Internationell Författarscen på Kulturhuset Stadsteatern som jag tyckte bäst om var de med Julie Otsuka och Marilynne Robinson. Dessa två författare hade jag kunnat sitta och lyssna på hur länge som helst. De är så kloka och välartikulerade, båda två väna och lugna och allt utom självupptagna trots att samtalen kretsar kring dem själva och deras skrivande. Julie Otsuka samtalade med Andreas Ekström och han var en bra samtalspartner som var lyhörd och intresserad, Marilynne Robinson å andra sidan samtalade med Per Svensson och han var inte lika klockren då han hade fullt upp med att tänka ut nästa fråga och inte fångade upp och ställde följdfrågor på det Marilynne sa vilket var synd för det fanns mycket mer att utveckla i det hon sa.
Julie Otsuka berättade om sina inrutade skrivritualer på samma fik i 20 år, hon lärde oss om postorderbrudar och om japaners historia i USA. Det märktes att stora delar av åhörarskaran läst och verkligen uppskattat hennes böcker. Alla var på tårna, lyssnade uppmärksammat och intresserat. Hon berättade att nästa bokprojekt handlar om att simma och ett exalterat sus gick genom salongen. Det här är dock en författare som tar god tid på sig att skriva så vi får nog vänta lite till.
Marilynne berättade om sitt liv som lärare och om hennes elever som gått vidare till att bli framgångsrika författare. Hennes böcker och något som intresserar henne är den kristna tron och det kristna samhällets värderingar och moral. Hon pratade om sin serie fristående delar och den mest aktuella Lila. Även här var det stor publik och det var knäpptyst och koncentrerat.
Båda författarna hade en redig signeringskö efter samtalet och jag är så glad att jag fick möjlighet både att tacka dem för samtalen, få bok signerad och även berömma Marilynne för hennes fina samtal med president Obama som The New York Reveiw of Books har publicerat både i tal och skrift.
Jag hoppas att dessa två samtal spelades in och förr eller senare dyker upp i den nystartade podcasten Författarscenen. Om ni inte redan har hittat till den kan jag verkligen rekommendera ett utforskande. Det finns flera intressanta samtal både från nutid och lite längre bak i historien. Perfekt lyssning i juletid sen.
Jag tycker att modeutställningar är en svår kategori att få till bra, jag har sett för många dåliga modeutställningar för att hoppa jämfota när jag ser att det ska komma en ny sådan. Anledningen att jag är skeptisk är att det ofta har varit för dålig belysning, för mycket textinformation i utställningen, dålig scenografi i montrar och för små utställningar för vad anslaget säger att det ska vara. Därför är jag numer försiktigt positiv när jag ser att ett museum eller konsthall ska ha en utställning om/med mode i fokus. Liljevalchs i Stockholm har just nu en utställning som heter Utopian Bodies- Fashion Looks Forward och är just med utställning om mode och modets framtid. I elva olika rum visas elva olika världar som det beskrivs. När det gäller den här utställningen var det inget fel på ytan i alla fall, hela konsthallen upptas av utställningen och den får verkligen bre ut sig och ta plats. Det är alldeles lagom mycket beskrivande text och det finns mycket att titta på. Den enda negativa kritik jag har är att vissa rum är väldigt mörka och ett av rummen har en trappa som gör att tillgängligheten för dem med nedsatt rörelseförmåga eller synnedsättning kan bli försvårad.
Bilderna är tagna av och tillhör mig, Sincerely Johanna
De elva olika rummen utgår från tematiken hållbarhet,förändring, teknologi, hantverk & form, hantverk &
färg, solidaritet, motstånd & samhälle, motstånd & skönhet, minnen,genusidentitet och kärlek. Jag går runt i rum som ibland signalerar allt utom att vara en del av en modeutställning. Ett av de första till exempel känns mer som om de är ett rum på Tekniska museet. Det coola är dock att det är mode de beskriver och det finns exempelvis en klänning som ändrar sig beroende på var på klänningen du tittar. Där finns plagg skapta av material som får tankarna att gå till science fiction. I ett annat rum finns en tröja som det går att ladda kramar i. En användare har en tröja på sig som hen gör rörelsen av en kram med och mottagaren har en likadan som denne sen känner spänningar i som när en person kramar en (perfekt för de i långdistansförhållanden). Som alltid med mode så är det alltifrån väldigt bärbart (många klänningar jag skulle vilja ha) till det som är med inspiration kanske än något att gå till jobbet i. Och jag gillar de inslagen lika mycket, de vidgar vyerna, ger mig något att le åt eller tänka vidare kring. För inte är mode bara ytligt inte det är konst och det är samhällskritik, det är lekfullhet och grovt allvar allt på en och samma gång. Mina favoriter är de kreationer som Bea Szenfeldt gjort, det färgglada rummet som ni ser ovan och nedan, de tekniska klänningarna (en med ett hjärta som pulserar, den som rör sig när du tittar på den och den gjord av nålar) och det vita rummet med handgjorda rosor som pryder väggarna. Det här är en utställning att piggas upp av, att inspireras av och att gå hem och skapa själv. Jag hoppas hinna se den en gång till innan den stänger för det tar tid att se den och jag var jagad av klockan sist jag var där.
Utställningen pågår till den 7 februari så än finns tid att gå och se den. Här kommer en trailer för utställningen.
Jag blir sällan besviken när jag åker till Skärholmen där Stadsteatern huserar med sin barn- och ungdomsscen. I höstas såg jag en psykologisk thriller i klassrumsmiljö som Vågen beskrivs som. När jag gick i högstadiet fick vi se The Wave
i anslutning till att vi lärde oss om andra världskriget och nazismen.
Så jag hade en föraning om vad som komma skulle när jag åkte till
Skärholmen och skulle se deras uppsättning som jag förstod byggde på
samma premisser. Och premissen är att en lärare ska lära sina elever om
just förintelsen och hur en ledare fick med sig ett folk på saker som vi
nu i efterhand tycker är hemska. Jag trodde att visst det utspelar
sig i klassrumsmiljö och det lär säkert vara bänkar som skådespelarna
ska sitta vid men vi i publiken sitter nog på en åhörarläktare och
tittar på. Förvisso var jag förberedd på att det säkerligen skulle vara
någon form av interaktion med publiken, det är nästan alltid det på den
här scenen och med sin målgrupp som är ungdomar. Ändå var jag inte
beredd på att komma in i scenrummet där vi alla hade fått lämna
ytterkläder och väskor utanför. Vi kom in i ett otroligt stort klassrum,
med fyra väggar, fyra dörrar två på vardera sida, en kateder och en
massa bänkar. Jag letade efter läktaren som inte fanns och vi blev
ombedda att sätta oss i varsin bänk. Jag grabbade tag i min syster som
var med och vi satte oss i ett bänkpar mot slutet fast ändå i mitten.
Och jag som avskyr interaktiv teater fick mig en riktig upplevelse.
In
kommer ett stökigt gäng elever (skådisarna) och en sträng lärare som
börjar berätta om förintelsen. Vi har alla fått ett prov på våra bänkar
som vi ombeds fylla i och sen tar det hela fart. Vi blir alla
medresenärer på den här klassens resa under den tid då magister Lindgren
lär sina elever steg för steg hur det är att börja följa en ledare, hur
det är att införa nya förhållningsregler, hur det är att bilda en
gemenskap med medlemskort, angivelser och grupptryck. Trots att jag
visste vad pjäsen gick ut på och trots att jag sett filmatiseringen
förut och främst för att jag ansåg mig veta bättre än de ungdomar som
var där i publiken så föll även jag in i det psykologiska spelet och
gjorde saker som kändes obehagliga. Carolina Frände är en av de
skickligaste regissörer jag vet och hon lyckades så väl skapa den där
känslan av obehag men även fristad att testa gränser inom. Skådespelarna
är övertygande som brunstiga och stökiga ungdomar (med undantag för den
av dem som inte vill vara med på det här med "Vågen" en motståndare,
väldigt styrd av sitt rättspatos).
Efter föreställningen fanns det möjlighet att stanna kvar för ett samtal med ensemblen och dramaturgen
Marie Persson Hedenius. Då fick vi möjlighet att ställa frågor och de
berättade för oss hur det är att spela föreställningen för
gymnasieungdomar. Ungdomarna har haft det mycket lättare att köpa själva
scenrummet då de är vana att befinna sig i klassrum dagarna i ända
medan vi vuxna som sett föreställningen (för allmänheten på
lördagskvällar) har varit lite mer avvaktande. Ungdomarna har efteråt
reflekterat och undrat om det förväntades av dem att avbryta
föreställningen och säga att det som sades och gjordes var fel. Jag
tänkte mycket på det också och på min egen reaktion som vacklade mellan
att jag borde veta bättre och avstå och samtidigt känna ett grupptryck
och ovilja till att sticka ut trots att jag visste att detta endast var
fiktion och inte verklighet. Det här var en av årets starkaste
teaterupplevelser och jag tycker att ni som har möjlighet någon gång ska
åka och se en föreställning i Skärholmen och speciellt något som
Carolina Frände har regisserat/skapat det är alltid av hög kvalitet och
intressant.
Jag pratar väldigt sällan om rasism. Jag har inga problem att prata om vikten av representation, om klass eller om feminism. Men rasismen sparar jag till mina närmsta (ofta reserverat till de som själva rasifieras) vänner. Detta har att göra med att rasism för mig är oerhört personligt och privat. Jag blir påmind om att rasism finns så gott som dagligen och min hudfärg (och mitt hår) är en ständig påminnelse om detta. Jag har inte kommit till en punkt när jag kan prata om det och särskilja mig själv från ämnet. Nu kommer jag göra ett undantag och prata om rasism och det är med anledning av boken Svart Kvinna som Fanna Ndow Norrby är redaktör för. Det är en bok som springer ur instagramkontot med samma namn och som går ut på att vanliga personer har kunnat skicka in sina berättelser av hur det är att vara svart kvinna i Sverige idag. Några av dessa korta berättelser tillsammans med längre nyskrivna texter utgör denna fantastiska bok.
I boken finns det olika avsnitt som exempelvis skola, hår och krogen. Läsningen är en stor blandning av känslor. Jag gråter, skrattar, nickar instämmande och suckar om vartannat. Det är så många av texterna som jag själv hade kunnat skriva för de är så identiska med mina erfarenheter. Vissa av erfarenheterna som beskriver väldigt unga personers erfarenheter är likadana nu som när jag var barn och det skrämmer mig. Jag uppskattar verkligen blandningen av långa och korta texter. Själv läste jag de korta texterna på tunnelbanan på väg till och från jobbet och gjorde misstaget två mornar att läsa två av de längre (de av Alle Eriksson och Valerie Kyeyune Backström) men det gjorde jag inte om fler gånger för jag satt och storgrät mitt i rusningstrafik. Så jag sparade dessa till hemmet trygga vrå.
Visst hade vissa texter kunnat vara längre och än mer analytiska men jag tycker att boken är bra precis som den är. Det är en tillgänglig bok som kan funka oavsett om du är säg 12, 35 eller 63 år. Den är tillgänglig oavsett om du själv är svart kvinna eller inte, den ger olika saker för olika personer. Igenkänningen för oss som själva upplevt samma eller liknande saker och lärdom för de som inte gör eller gjort det. För mig är det en av de viktigaste böckerna som getts ut i år. Jag hoppas att den köps in i klassuppsättningar till skolor. Jag hoppas att den läses och diskuteras och tas för vad den är. Det är en berättelse om att vara svart kvinna i Sverige idag. Och jag vill inte höra någon kommentar om varför den inte behandlar hur det är att vara svart man (det gör den om än i en text av Adam Taal aka Adam Tensta men det är allt), ha rötter i andra världsdelar där de inte är vita för jag vet att det likväl som att vara svart kvinna kan vara svårt. Jag vet att det är svårt bara att vara vit kvinna i dagens samhälle. Men den här boken handlar inte om det och om ni saknar att kunna läsa om dessa referenter se till att sådana böcker ges ut istället för att anklaga den här för att vara för snäv.
Jag vill tacka Fanna för att du startade kontot, för att du orkar driva det och för att du satt samman den här boken och sedan reser land och rike runt och pratar om den. Tack till alla modiga personer som skickat in sina berättelser till instagramkontot. Tack till skribenterna till de längre texterna i boken. Till sist tack till förlaget Natur & Kulturför att ni gav ut boken. Jag behövde den och gemenskapen den ger mer än jag kunde ana.
En av årets absolut bästa utställningarna är den som pågår just nu med Karin Broos på Prins Eugens Waldemarsudde i Stockholm. Tavlorna som hänger där väckte starkt habegär hos mig och jag var helt tagen efteråt. Karin tar ett foto och sen målar hon en tavla som i sin tur ser ut som ett foto. Skärpan är magnifik och jag var tvungen att gå riktigt nära flera gånger och förvisa mig om att nej det är inte ett foto det är målat.
Karin har varit en favorit hos mig i flera år och jag har glädjande konstaterat att hennes målningar har prytt flera bokomslag senaste åren, främst till Cilla Naumanns böcker. Jag tycker att det är en av Sveriges i särklass skickligaste och mest intressanta konstnärer. Glädjande har Waldemarsudde gjort ett mycket bra jobb med hängningen av utställningen som heter Still Life. Det är luftigt, bra belysning och lagom många verk. Utställningen pågår i två plan och det är en utställning som med fördel ses både när det är lite folk så du kan ta dig god tid att titta men även att gå och se fler än en gång. Du kommer garanterat att upptäcka något nytt när du ser den en andra och tredje gång. Tavlorna har lite utav melankoli över sig men även mycket mycket kärlek. Det är kärleken till familjen, till omgivningen och till ljuset.
När jag såg utställningen fotade jag säkert varenda tavla. Jag gjorde det inte för att lägga upp på sociala medier utan för att jag alltid har fotat konst på utställningar jag gillat för att kunna gå tillbaka och minnas tillbaka. Inför att jag skulle skriva det här inlägget tittade jag igenom bilderna igen och gjorde ett litet urval. Jag insåg då att även om tavlorna är fina avfotograferade så får jag ett starkt sug att åka och se dem live igen för de kommer ännu mer till sin rätt på så vis. Under julldeigheten när de andra stockholmarna har lämnat stan för att fira med släkt ska jag ta mig dit igen och gå en halv dag och bara insupa dessa mästerverk. Och jag tycker att ni som har möjlighet också ska ta er dit och titta. Ni kommer inte att ångra er jag lovar! Ni har till 21 februari 2016 på er.
Det är några veckor sedan jag var i Konserthuset i Stockholm på Augustgalan då årets Augustpris delades ut och vilken kväll det var. När kvällen var slut var jag hes som tusan, glad och uppspelt. Jag gissade rätt på två av tre vinnare och de två kategorier som jag hade bäst koll på fick de vinnare jag ville. Kvällen började sedvanligt med lite mingel och bubbel i foajén. Där gick det att kändisspana som bara den, det var författare, förläggare, kulturjournalister och annat namnkunnigt folk. Jag fick önska Jonas Hassen Khemiri lycka till, skåla med flera av bloggambassadörerna och säga hej till några av mina favoritförläggare.
Sedan gick vi in i stora salen och prisceremonin kunde börja. Kvällens strålande konferencier Melinda Kinnaman ledde galan med kompetent och varm hand. Först ut var Lilla Augustpriset som även i år delades ut av kultur- och demokratiministern Alice Bah Kuhnke. Vinnaren i år blev Den på intet sett speciella av Rasmus Bjerkander. Därefter var det Årets svenska fackbok och där vann Karin Bojs med sin bok Min europeiska familj- De senaste 54 00 åren. Kvällens artist Titiyo spelade en låt från senaste albumet 13 Gården och sjöng först ut Taxi. Sen var det dags för den kategorin som jag mest såg fram emot och var mest nervös inför, Årets Barn- och ungdomsbok. När det stod klart att Jessica Schiefauer vann med När hudarna kommer ljöd jublet väldigt högt i salen. Vi var många som var otroligt glada och nöjda. Titiyo sjöng ännu en låt, Solna och sen var det dags för kvällens sista kategori, Årets svenska skönlitterära bok. Och så vann ännu en favorit Jonas Hassen Khemiri med Allt jag inte minns och åter steg jublet. Efter det väntade ytterligare mingel med dryck och tilltugg och det var som en bal på slottet för min del. Jag hade en fanatisk kväll och gick hem helt utan röst då jag skrikit till diverse personer över sorlet nonstop under kvällen. Till nästa år hoppas jag som vanligt att de delar på barn- och ungdomskategorin.
Bilden har jag lånat från augustpriset.se fotograf Evan Pantiel
Den på intet vis speciella, Rasmus Bjerkander
Den på intet vis speciella, Rasmus Bjerkand
Även om jag höll tummarna för och ville att både Jessica Schiefauer, Jonas Hassen Khemiri och Karin Johanssisson (nu vann ju inte hon men Karin som vann ges ut på samma förlag) skulle vinna så är det ändå väldigt trist att det var ett förlagshus som vann i alla tre kategorier, Albert Bonniers Förlag och Bonnier Carlsen. Det är ett pris som ska främja försäljningen av böcker och då är det roligt om det är bred representation av förlag både vad gäller nomineringar och vinnare.
Birgitta Olsson presenterar den jag tycker skulle ha vunnit i fackboksklassen: Karin Johannisson och Den sårade divan
Saga Becker presenterade Iggy 4-Ever av Hanna Gustavsson så himla fint
En av mina stora favoriter i ett annat konstsammanhang, teatern, Anna Takanen (teaterchef på Kulturhuset Stadsteatern) presenterade Bli som folk av Stina Stoor
Seinabo Sey presenterade vinnaren i skönlitterära klassen, Allt jag inte minnsav Jonas Hassen Khemiri
Det var riktigt bra presentatörer i år, de presenterade omsorgsfullt, det kändes att de hade förberett sig innan. Jag tycker att det är så skoj att varje bok får sin egen presentation så här, det gör att jag får upp ögon för böcker som jag kanske inte lockats av innan men det är också ett bra sätt att lyfta och belysa alla de nominerade titlarna och dess författare. Kvällens bästa tacktal höll Jessica Shiefauer, jag klappade och ropade så jag nästan spräckte blodkärl i händerna och förlorade rösten och Jonas Hassen Khemiri höll även han ett fint tal.
Är det något jag har fått en förkärlek för så är det spoken word. Och speciellt när det är kollektivet Revolution Poetry som framför den. I år fyller de fem år (woop woop!!) och det firades i april på Folkoperan med en hejdundrande fest. Jag knäppte så mycket med fingrarna (vi uppmanades att göra det istället för att klappa så att poeterna inte dränktes av applåderna) att jag tappade känseln i fingertopparna. Jag skrattade och grät hela kvällen och var upplyft hur länge som helst efteråt. Jag är så glad att de nu har lagt upp några av de som uppträdde och jag kan äntligen dela med mig till er av den fantastiska kvällen. Så håll till godo och grattis världens bästa poeter!
I år fyller Brombergs förlag 40 år och i slutet av april hade de en helkväll på ABF i Stockholm med ett gäng av sina aktuella författare. Kulturjournalisten Tara Moshizi var konferencier under kvällen. Först ut var ett samtal med Sara Paborn och Majgull Axelsson. Sara är aktuell med En eller annan väg
och hon berättade att den tog tre år och isolering från familj för att
skriva färdigt. Jag fick även möjlighet efteråt att berätta för henne
personliga hur mycket jag tyckte om boken. Majgulls senaste bok Jag heter inte Miriam
tog också tre år att skriva varav halva tiden gick till research. Hon
berättade också att hon har en kö av karaktärer i sitt huvud som väntar
på att hon ska skriva om dem och deras berättelser.
Patricia Tudor-Sandahl pratade om Ett givande liv.
Det var inte tänkt att det skulle bli en bok. Förutom ett samtal med
förlagschefen Dorotea Brombergs så avslutades kvällen med rapparna Ison
Glasgow och Petter Alexis. Ison gav ut boken Innan jag hade nåt
(tillsammans med Emil Arvidson) och den har tillsammans med hans
sommarprat berört många läsare så även publiken den här kvällen. Han
berättade även att hans mamma ringde till Petter för flera år sedan och
sa att hon tyckte att Petter skulle signa Ison & Fille. Petter i sin
tur, aktuell med 16 rader, berättade hur han närmade sig litteraturen
först på Komvux. Det var även då som han började skriva sina låttexter
på svenska. Både Ison och Petter vittnade om att rappen gör att du måste
öka ditt ordförråd för att kunna skriva. Och ett bra sätt att öka sitt
ordförråd är att läsa.
Det var en väldigt trevlig och intim kväll där vi verkligen fick möjlighet att lära känna författarna lite närmare. Grattis till 40 år Brombergs. Må det bli 40 år till.
Under våren åkte jag till ett gammalt industriområde i Rågsved, söder om Stockholm, för att beskåda supercoola målningar på de gamla väggarna. Som en av de största graffitiutställningarna är Snösätragränd en utomhusateljé för både svenska och internationella graffitikonstnärer. Det som visades där tog andan ur mig. Det var målningar som jag kunde stå och titta på hur länge som helst, jag åkte tillbaka flera gånger för att få se dem live igen. I och med att det är en ständigt pågående utställning kunde jag inte räkna med att det skulle vara samma målningar som förra gången. Saker målas över och nya verk tillkommer. Jag trodde att det bara var under våren och sommaren men nu visar det sig att det hela har fortsatt och det pågår fortfarande, så nu bara måste jag åka tillbaka och se vad som visas där nu. Här kommer några av alla bilder jag tog när jag var där i våras och somras.
Och för er som inte kan åka till Stockholm bara sådär, er rekommenderar jag att följa Instagram-kontot och #snösätra
En av årets bästa böcker har E. Lockart skrivit och den heter Den ökända historien om Frankie Landau-Banks. Jag gillade Kanske är det allt du behöver veta
men jag gillade den här boken ännu mer. Här är det förvisso också
välbeställda ungdomar men den är starkare stilistiskt, språkligt och
storymässigt. Det är internatskola, maktspel, kärlek och massor av girl
power! Perfekta ingredienser för en bra story och tro mig det är en bra
story det här. Frankie Landau-Banks går på samma internatskola som
hennes far och storasyster har gått på. När de kommer tillbaka efter
sommarlovet har hon genomgått en hel del kroppsliga förändringar och
beskrivs som att hon har blommat ut. Väl tillbaka på skolan blir hon
tillsammans med den mycket populäre Matthew. Genom honom får hon inträde
i kretsar hon inte kommit in i annars och det är nu det blir
intressant. Frankie får reda på att Matthew är medlem i en typ av
herrklubb och hon som tjej får inte vara med.
Den ökända historien om Frankie Landau- Banksär
på sätt och vis en bok om språk (vilket jag vanligtvis inte har mycket
till övers för) Frankie är språkligt intresserad och boken är snyggt och
välkomponerat skriven. Det var en fröjd att läsa den. Det är något med
när Frankie ska ta sig upp på samma nivå som sina något mer välställda
klasskamrater och sin nye pojkväns krets. Och där kan språket och
formuleringar antingen hjälpa eller stjälpa dig. Men jag gillar även när
Frankie på sätt och vis går under cover och formulerar sina meddelanden
till herrklubben/det hemliga sällskapet. Hon är så finurlig och smart.
Och just det smarta, kvicka och feministiska jävlar anamma är en av de
största behållningarna med boken. Jag blir både peppad och glad av att
läsa den, jag håller på Frankie genom vårt och torrt. Detta på samma
gång som jag kan bli irriterad över att hon sin smarthet till trots ändå
vill vara till lags och beskedlig gentemot Matthew. Jag vill skrika att
hon inte behöver honom och att hon ska göra sin egen grej.
Den ökända historien om Frankie Landau- Banks
slukade jag i somras och jag drar fortfarande på smilebanden när jag
tänker på den nu. Det är något visst med välskrivna, gripanden och
intressanta böcker. Jag tycker att den här berättelsen lämpar sig
väldigt väl till bokcirklar för det finns mycket att diskutera. Jag
tycker att den passar både tonåringar och vuxna. Tänk vilken grej att få
ha en bokcirkel med blandade åldrar och analysera den. För det finns
vissa saker, som det här med att vara så angelägen om att killen ska
gilla henne, som jag tänker att olika generationer kan ha intressanta
åsikter om.Vet du inte vad du ska läsa i jul eller ge bort i julklapp? Här har du svaret!
En av de mest gripande, fina och inspirerade filmer jag sett inte bara i år utan över lag är Taikon. En film om Katarina Taikon. Jag såg filmen i höstas och min syster hade varnat mig för att jag skulle gråta. Äsch tänkte jag det här går bra men jag tar med min pappersnäsdukar ändå, och tur var det för mot slutet av filmen grät jag så jag nästan hulkade. Det är en film som är gjord med så mycket respekt och värme inte bara för Katarina utan även hennes syster Rosa som är i livet fortfarande och intervjuas flera gånger i filmen.
Det hör skamligt nog inte till vanligheten att skolan lär oss om romernas historia eller situation idag. Därför tycker jag att ni som redan gått färdigt skolan ska ta med er en ungdom som fortfarande går i skolan och så ska ni se den här filmen. Den går fortfarande på biograferna och jag lovar att ni inte kommer att ångra er. Jag får gåshud bara av trailern. Se själva.
Lawen Mohtadi har skapat filmen (tillsammans med Gellert Tamas) och hon har även skrivit den fina biografin om Katarina Taikon som har den fina titeln Den dagen jag blir fri. Jag tycke att ni ska läsa den likväl som se filmen. Här pratar Lawen hos UR om boken. Det är inte ett videoklipp utan endast stillbild nedan men här finns länk till inslaget, länk.
Natur & Kultur ger nu ut Katitzi igen i fint nytryck och det finns två böcker (egentligen fyra för det är två böcker i varje bok) och de passar perfekt som julklapp. Jag själv tillhör en genereation som lite har missat Katitzi då det verkar vara en del av 70-talisternas barndom än vi 80-talister. Jag minns att jag såg filmatiseringen som liten och sedan gick ut i skogen och lekte Katitzi men jag har inget minne av att vi läste böckerna när jag var liten, varken hemma eller i förskolan/skolan. Så detta tar jag igen nu i vuxen ålder.
Förra veckan var jag på det som troligtvis blir årets sista bokfrukost. Det var Rabén & Sjögren som bjöd in till julboksfrukost. Vi bjöds på tomtegröt (aka risgrynsgröt), smörgås och saffransbröd tillsammans med ett väldigt fint program.Det var en perfekt start på dagen måste jag säga. Frukosten började med att Clara Lidström (UnderbaraClara) och Annakarin Nyberg presenterade sin nya bok God jul- kakor, knäck och karameller. Ett av de älsta recepten är från 1938 och det ärvdes först vid Annakarins släktings myndighetsdag. I boken finns 25 recept och lite pyssel och jag fick ett stort sug att göra julgodis efter att boken presenterades. De berättade också att de fotade omslagsbilden under julhelgen förra året då det var först då det snöade där Clara bor i Norrland (är det Umeå hon bor?)
Johanna Westman presenterade sin senaste kokbok för barn som heter Johanna Westmans barnmat. Johanna berättade om hennes syn på barnmat och att låta barnen vara med och laga maten. Men även hur hon kan få arga kommentarer från stressade föräldrar som är arga och upprörda att de förväntas laga mat till sina barn också som om de inte har nog med förpliktelsen. Clara Lidström som satt vid borde bredvid mig sa att det var sådana kommentarer hon med kan få.
Vi fick en hel drös med julklappstips och de kommer här:
Avslutningsvis pratade förläggaren Suzanne Öhman om Astrid Lindgren, hennes författarskap och betydelse för förlaget som hon inte bara gavs ut på utan även jobbade på. Hon presenterade även boken Astrid Lindgrens jul, som är en bok med hennes juliga berättelser från bland annat Pippi, Bullerbyn, Emil, Madicken och Lotta. Och det bästa är att det är en bok där du även kan lyssna på när Astrid själv läser sagorna. Vilken dröm, den här vill jag ha i julklapp! Tänk alla jular när jag var barn som jag tvingade min syster att leka någon av Astrids jular. Det är en bok ingen kan bli för gammal för. Tack så mycket för i år Rabén & Sjögren. Vi ses nästa år och då finns det nya böcker att se fram emot.
Imorgon är det december och då drar en hel del julkalendrar igång. På SVT är det Tusen år till julafton (historieätarna för barn) och hos Dagens Nyheter kommer det gå att lyssna på boken Skorstensjul (utgiven av Rabén & Sjögren) som ljudbok i 24 delarmed Julia Dufvenius som uppläsare. Sofies bokblogg kör julkalenderbloggstafett som julkalender (med start redan idag faktiskt) och jag kommer att vara med den 19 december. I övrigt ser startfältet ut så här:
Jag själv kommer även i år att köra en kulturkalender i 24 delar. Där kommer jag att gå igenom godbitar ur det gångna kulturåret. Hoppas att ni vill hänga på.
Idag kör julmarknads/basar/julmys hos flera av de förlag som har sitt säte i Stockholm igång. För er som bor i stan eller närheten är det här ett ypperligt tillfälle att köpa finfina böcker till fina priser, träffa förlagspersoner och få lite julkänslor. Här följer en liten kartläggning över vad ni inte får missa (klicka på förlagsnamnen för att komma till Facebookeventet med mer information):
Även i år kör Sofies Bokblogg en julkalenderbloggstafett. Jag kommer att vara med och det tycker jag att du också ska. Årets tema är en riktigt bra bok du läst i år! Det kommer bli riktigt svårt att välja bara EN bok för min del, jag har läst mycket bra i år, speciellt nu i höst.
Om du vill vara med: 1. Anmäl dig till bloggstafetten via mejl till sofie.tiger(snabela)hotmail.com, skriv "Bloggstafett" i ämnesraden. Skriv även ditt och din bloggs namn, samt vilken bok du tänker skriva om. Om du int ehar en egen blogg kan du gästblogga hos Sofie, så alla kan vara med.
