Det är inte bara böcker jag ser fram emot i höst. Som den fullfjädrad kulturtant som jag är kommer jag den här veckan att fokusera även på teater, konst och andra kulturella evenemang. Först ut är teater och detta är föreställningarna jag vill se i höst.
Dramaten
På nationalscenen skulle jag nästintill kunna flytta in i höst. Deras repertoar samt alla kringevenemang lockar oerhört. Vi börjar med föreställningarna och sen kommer de andra evenemangen. För det går förutom att se teater att delta i bokcirklar, lyssna på spoken word, fira Finlands 100 år av självständighet och lyssna på föredrag/poddinspelningar/filosofiska samtal. Det blir två serier med programpunkter som fokuserar på antiken och Amerika.
Bilderna har jag lånat från dramaten.se Fotografer:Hannah Modigh, Sören Vilks och Henrik Halvarsson
Unga Klara
Hos Unga Klara bjuds det alltid på nyskrivet, angeläget, uppfriskande och högkvalitativ teater. Jämte Stadsteatern i Skärholmen är detta scenen att gå till med unga i din närhet. I höst ser jag fram emot två monologer och två ensembleföreställningar. Maskulinitet, patriarkatet, kvinnlig rösträtt och samtycke.
Bilderna har jag lånat från riksteatern.se Fotografer: Urban Jörén och Klara G
Riksteatern
Om de två första scenerna är lokaliserade i huvudstaden så kan detta tips vara mer tillgängligt för er som inte bor eller har vägarna förbi Stockholm. Riksteatern spelar nämligen i hela vårt avlånga land och deras föreställningar turnerar runt. Så dessa föreställningar vill jag se men det finns många många fler att spana in på deras sajt.
Det har varit lite utav en bloggpaus pga livet men nu så kommer jag att blogga mer och mycket spännande är på gång (mer om detta ikväll). Jag tänkte ta mig upp på banan igen genom mitt favoritinslag, min topplista. Så här kommer fem kulturtips.
En favorit är Paloma Faith och den här låten är inget undantag. Den andas retro och kunde lika väl vara släppt på 60-talet. Jag har gillat hennes tidigare skivor jättemycket så jag hoppas att hon kommer med ny musik snart.
Jag kan verkligen rekommendera Zadie Smith novell Crazy They Call Me om Billie Holiday som publicerades både i tryckt version i The New Yorker och som ljud i podden The Writer's Voice (även den produceras av The New Yorker). Du kan lyssna på den här:
I veckan sändes den hjärtskärande, viktiga och starka dokumentären De ensamma- en film om adoption på SVT2. Den borde ha obligatorisk visning för allt och alla. Jag kunde känna igen mig i mycket, men jag är inte adopterad utan mixed med en vit mamma och svart pappa, dock uppväxt med min vita mamma i en vit by där mycket är likt de som är adopterade och är icke vita. Ni som missade dokumentären kan se den på SVT Play och det tycker jag verkligen att ni ska göra. Vill ni dessutom höra mer om erfarenheterna av att vara adopterad kan jag rekommendera samtalet på ABF Stockholm den 16 maj. Och såklart läsa Patrik Lundbergs bok Gul utanpå.
Teaterprogrammet i Sveriges Radio P1 är ett av mina favoritprogram. Under påskhelgen lyssnade jag på avsnittet med skådespelaren Evin Ahmad och det kan jag verkligen rekommendera er att lyssna på.
För ett tag sedan såg jag dokumentären Iris om Iris Apfel. Hon är hur cool som helst och jag blev verkligen inspirerad av att se filmen. Iris är känd som modeikon, konstsamlare av rang och mycket mycket mer. Här har vi en krutgumma med stark integritet, humor och sinne för färg och form. Dokumentären är mycket sevärd även om du inte vet vem hon är på förhand.
Veckorna snurrar på i ett galet snabbt tempo just nu och jag kan inte bestämma mig för om det är något bra eller dåligt. Och om arbetsveckorna rusar förbi är det ingenting mot vad helgerna gör. Jag har traditionsenligt varit på bio men även städat upp min hörna för att måla naglarna/pyssla/sitta vid datorn och det blev så bra att jag inte kan slita mig därifrån. Det enda trista just nu är att det läsflyt jag hade i januari är förbytt mot total torka och jag har inte läst en enda bok i februari. Hoppas att detta ändras snart. Här kommer i alla fall min topplista för den här veckan, bättre sent än aldrig.
Mina känslor gentemot Beyoncé varierar. Ena stunden tycker jag att hon är väldigt överreklamerad och andra stunder spelar jag nästan sönder hennes skivor. Just nu går låten Sandcastles på repeat.
Jag har tidigare i dessa listor tagit med booktubers som jag gillar och villa sprida ordet om. Nu har turen kommit till Klara som även har bloggen Klaras bokprat. På YouTube berättar hon om böcker hon läst och gillat. Jag tycker att Klara förtjänar en massa fler prenumeranter och tittare så jag hoppas att ni klickar er in hos henne och tittar er igenom det arkiv som finns så här långt. För att introducera er så har jag valt det tipset som innehåller en av de bästa böcker jag läste förra året.
En av de bästa böcker jag har läst så här långt i år är Vända hem (Homegoing) av Yaa Gyasi. För två veckor sedan fick jag till min stora lycka lyssna på henne live när hon samtalade med Tara Mozhisi. För er som inte var på plats kan jag inget annat än uppmana er att först läsa boken och sedan lyssna på detta samtal som inte är det med Tara men likväl ett bra samtal, från en litteraturfestival i Chicago.
Feministen, riksdagsledamoten, debattören och allmänt coola Birgitta Ohlsson kommer nu vinter med sin bok om den duktiga flickan. Den heter Duktiga flickors revansch, igår var jag och lyssnade på henne på Akademibokhandeln och det var riktigt intressant. Kön ringlade sig tyvärr så långt och jag hade inte tid att stanna för att köpa boken och få den signerad. För några veckor sedn medverkade Birgitta i Morgonpasset för att prata om boken.
Som jag berättade förra veckan så har jag och min syster en ny tradition och den är att gå på bio på fredagen eller lördagen. Den andra filmen som vi såg och som jag varmt kan rekommendera var Manchester by the sea. Den är nominerad till flera Oscars och jag håller tummarna för att den tar hem en mängd statyetter. Det är sorgligt, vackert och hjärtskärande och befriade oamerikansk spelat vilket jag var en glad överraskning.
Det är inte alltid en bok behöver läsas i pappersform eller ens lyssnas på som ljudbok. Ibland är det skoj, spännande, intressant etc att lyssna på en bok som radioteater. Så den här veckan till ära tipsar jag om Svensk synd som är skriven av Martin Jern och utgiven på Rabén & Sjögren som blivit radioteater i Sveriges Radio P1. I tre delar får vi höra historien spelas upp som teater. Jag har länge tänkt att jag ska läsa boken men har inte kommit till skott.
Bokens handling: Otto och hans mamma är ständigt på flykt och hamnar i Ryda - en skitig
håla mitt ute i ingenstans. Här finns bara skog och risiga original som
bränner hemma. Och kyrkan förstås, som typ 99 % av samhällets invånare
tillhör. Kanske är Ryda the place to hide om man har en mörk hemlighet?
Synd bara att Otto inte är den enda som har något att dölja. Jävligt
synd.
När jag så såg att den nu släppts som radioteater blev jag sugen på att lyssna på den istället för att läsa boken själv. Perfekt inför ledigheten som väntar för min del då jag idag bara jobbar halvdag och därmed kan lyssna i eftermiddag. Ni kan lyssna på alla tre delar här nedan. I rollerna hör du: Otto – Ludvig Särnklint, Sara – Lykke Hilleskog, Monkan – Malin
Hofvander, Ottos mamma (Marja) – Saga Gärde, Klon – Simon Åhlander,
Pastorn (Jacob Tyler) – Anders Blentare, Conny – Mikael Jepson, Märta –
Karin Bertling, Johannes – Ibrahim Faal, Wille – Patrik Karlson, Klons
pappa – Martin Lavröd, Ingrid – Kajsa Ericsson, Kenny – Jonathan Hansen
Nu när bloggsemestern är slut och jag bestämt mig för att fortsätta blogga känns det inte mer än rätt att köra igång med den delen av bloggande som jag tycker är riktigt roligt nämligen att kulturtipsa. Så därför blir det nypremiär för min lilla topplista på söndagarna. Det blir som vanligt en blandning mellan musik, tips på saker att titta på/läsa/lyssna på och så vidare. Just det här segmentet på bloggen är det jag har lättast för och som jag inte känner är jobbigt att skriva utan bara är skoj. Så här kommer höstens första topplista.
En favorit just nu är Låpsley och hennes fantastiska röst. Jag lyssnar mycket på debutalbumet Long Way Home och favoritlåtarna är förutom Painter vars video ni ser ovan, Station och Love is blind.
När jag och min syster åkte på road trip till södra Sverige under semestern lyssnade vi på den briljanta serien De dödas röster som Sara Bergmark Elfgren har skrivit för Sveriges Radio. Serien är thriller som likt Serial (fast denna är fiktion) handlar om ett mord och en mördare som aldrig hittades och hur detta mordfall präglat både en ort och en grupp människor. Det är otroligt spännande, välskrivet och omöjligt att sluta lyssna. De åtta avsnitten bara flyger fram. Den enda invändningen jag har är slutet som jag inte gillade och tycker var en genväg. Men ni som inte har lyssnat ännu GÖR DET!
Jag är ett stort fan av Suzanne Osten och häromdagen såg jag en intressant dokumentär om henne på SVT Play. Den heter kort och gott Suzanne Osten- ett proträtt och den tycker jag att ni ska titta på oavsett om ni är stora fan av Suzanne eller ej. Den visar ett stycke teaterhistoria och lär oss massor om den moderna konsten, kvinnors villkor inom konstvärlden och om att ha en vision. Den finns på Play till och med torsdag så skynda er.
I somras läste jag två intressanta artiklar i The Guardian om ungdomsböcker. Den första artikeln handlar om att vi inte ska hålla på och tjata/puffa för gamla klassiker utan även ta med den samtida litteraturen. En diskussion jag känner igen främst när det gäller vilka böcker som läses med tonåringar i skolan. Den andra artikeln handlar om huruvida dagens ungdomsböcker är för politiskt korrekta eller inte. Även det en diskussion vi ofta har och behöver ha om representation i litteraturen.
Innan sommaren tog jag med ett gäng booktubers som jag fastnat för. den här gången har turen kommit till Anna James och hennes kanal A Case for Books. Hennes tips är alltid så intressanta och urvalet gör att jag nästan alltid vill läsa allt. Till vardags jobbar hon som scout och tipsar varje månad om böcker i brittiska Elle. Det enda som är synd är att det kommer videor för sällan.
Ojdå det blev visst en oplanerad paus i söndagstipsen, livet kom emellan. Så för att gottgöra er blir det tio tips den här veckan. Det blir många tips på läsvärda artiklar (majoriteten av dem från Svensk Bokhandel) då de har samlats på hög under de senaste veckorna. Men misströsta inte det bli musik, en booktuber och så lite dans också.
Genom en spellista som jag prenumererar på blev jag påmind om ett av mina favoritband Band of Horses. Jag lyssnade massor på dem när jag var tonåring och när jag precis hade flyttat hemifrån. Men de senaste åren har de fallit i glömska hos mig. Nu har jag lyssnat och lyssnat de senaste veckorna och jag har valt en av mina absoluta favorit med dem, Funeral.
Det här med etiketten chick-lit är sannerligen inte oproblematisk. Jag tipsar om författaren Denise Rudberg och Stefanie Tärnqvist från Bonnierförlagen som skrev en debattartikel på ämnet i Svensk Bokhandel. Kulurkollos Lotta skrev ett prisbelönat blogginlägg på samma tema, om att inte skämmas för att en läser chick-lit.
Vi bryter för lite musik efter dessa tankeväckande artikeltipsen. Och vem passar bättre för detta än Seinabo Sey och detta live från en konsert i Göteborg som sändes i P4 häromveckan. Lyssna och njut.
En av de tyngsta kulturinstitutionerna har gått i graven, jag pratar om Radioteatern i Sveriges Radio. Men misströsta icke för något nytt har uppstått i dess ställe. Numera heter och samlas all drama i Sveriges Radio under namnet Drama Sveriges Radio. Det sprider sig utanför P1 och erbjuder något för alla och alla åldrar. Läs artikeln om detta i Svenska Dagbladet och lyssna själv presskonferensen där chefen Malin Axelsson berättar mer. Ett annat hett tips är att följa dem på deras Facebooksida för att hålla koll på alla premiärer och pjäser som sänds.
I min serie med tips på booktubers, alltså folk som bloggar/vloggar om böcker på YouTube, har turen nu kommit till Reads and Daydreams/Lauren. Hon är även hon en brittisk booktuber och läser mycket klassiker och "finlitteratur". Trots att vi har olik boksmak så följer jag hennes kanal och slukar nya klipp så fort de kommer samt tittar bakåt i hennes videokatalog.
Om du vill ha ett läsprojekt med ett barn i din närhet eller helt enkelt läsa barnböcker för egen del i sommar så tipsar jag om de fem titlar som är nominerade till Barnradions Bokpris 2016(fd Barnens romanpris). De nominerade titlarna är: Landet bortom brunnen av Douglas Foley, Det är jag som är Mickan! av Malin Nilsson och Vanessa Lopéz, Brott och straff- om att stjäla en hund av Charlotte Hage, Bennys hemliga rapporter av Per Lange, Johan Bergström och Henrik Ahrnborg samt Sju förtrollande kvällar av Mårten Sandén. Du har till den 6 november på dig, då får vi veta vem som vinner.
Ett dansnummer som ger mig gåshud för det är så bra är det som koreograferats av Keone Madrid och heter Lois Lane. De är fem killar som dansar hip hop fast sakta och stämningsfullt till låter Superman av Robin Thicke. Titta själva vad bra det är.
Tänk att vi har närmat oss slutet av april redan! Det är söndag och
därmed dags för min lilla topplista. Vädret den här veckan har varit
mycket regn och moln och jag har därmed fått ställa in flera av mina
promenader vilket känns i kroppen som börjar bli rastlös. Läsningen har
gått trögt och stressen i kroppen och knoppen gör att det mest blivit
titta och lyssna den här veckan.
Den här veckans musiktips står Prince för. Det var så sorgligt att
motta nyheten att han har gått ur tiden blott 57 år gammal. Förutom den
berömda badkarsscenen i Pretty Woman kopplar jag samman Prince med regn,
ett lila regn. Kvällen när nyheten om hans bortgång kablades ut över
världen så regnade det här i Stockholm. Därför blir veckans låt så klart
Purple rain.
Veckans humorinslag bistår Gurra med när han imiterar 50 dialekter från söder till norr på 12 min. Titta och se om han tar med din hemdialekt. Den jag är uppväxt med kommer ca 6.48 in i klippet. Blir helt varm i hjärtat och saknar Sörmland lite extra.
Politik i bokhyllan från SVT Forum har jag tipsat om tidigare, eminenta Tara Moshizi brukar programleda och det brukar vara intressanta böcker som tas upp. Nu senast gästade Jenny Lantz som förutom att vara redaktör för antologin 179 år av ensamhet även är aktuell med en bok om modeindustrin som heter Modets död (tyvärr har det förlaget ingen information om boken uppe än).
För att fortsätta på modespåret, en av mina stora modeidoler är klädhistorikern Tonie Lewenhaupt. Hon har donerat plagg till Röhsska museet i Göteborg under 20 år och nu är hon aktuell med en utställning som heter Bara det bästa. Jag har sett flera modeutställningar på Röhsska och de är verkligen duktiga på att göra bra utställningar så jag sörjer lite att jag inte kommer ha möjlighet att åka ner till Götet i vår och se den här utställningen. Förhoppningsvis kommer jag iväg och kan se den i höst, för utställningen pågår till 30 december.
Jag har inte engagerats i Teaterprogrammet så värst på sista tiden och det känns trist för jag gillar verkligen det. Men för några veckor sedan var Jenny Andersson med, hon är regissör och skulle ha regisserat Hamlet som åtta dagar innan premiär ställdes in. Vi får inte svar på varför i programmet för det kan hon inte prata om ännu men det var ändå väl värt att lyssna för hon pratar om en massa annat spännande och jag har nu blivit riktigt intresserad av att se något mer som hon har gjort. Dessutom det hon valt ur radioarkivet gav mig gåshud. Lyssna ni också!
Bilden har jag lånat från dramaten.se Fotograf: Sotarn
Förra veckan var jag och såg Den E Vi på Dramaten för andra gången. Det hela börjar ute i foajén. Dörrarna har inte öppnat än och det är knökfullt med folk. Majoriteten av publiken båda kvällarna var unga personer, med en stor mångfald bland sig och uppenbart teaterovana. Varför drar jag den slutsatsen? Jo för båda gångerna fick många av de unga personerna nästan panik när det ringde in första gången och dörrarna till salongen öppnades. De trodde att det var brandlarmet och gjorde sig beredda på att gå innan någon lugnade dem och sa det inte var brandlarmet (jag själv var en sådan person som förklarade att det kommer att ringa några gånger innan det börjar och det är för att få folk att gå in och sätta sig). En annan sak var att det figurerade godis, snask och läsk som de försökte få med sig in (andra gången jag såg föreställningen lyckades de ta med sig det in i salongen och det prasslades och smaskades hela föreställningen). Båda gångerna när jag stod där i foajén påminde jag mig själv om att det här var jättebra, både jag och Dramaten behöver ha den här typen av publik där. Institutionen behöver få en ny bredd i sin publik och det är fantastiskt att de sätter upp verk som drar till sig en ny målgrupp även om de är teaterovana, brölar och låter istället för att tyst stå och sippa på sitt vin (vilket jag internaliserat är det korrekta sättet att bete sig på genom år av träning till att själv bli van teaterbesökare). Och jag behöver få tillhöra en publik som jag kan spegla mig själv i och inte alltid vara ensam rasifierad i bänkraderna.
Nåväl vidare till själva föreställningen. På scen står det fyra mikrofonstativ och in kommer fyra skådespelare, två kvinnor och två män. De pratar i mikrofonerna och det hela känns nästan lite mer som en konsert än en föreställning till en början. Sedan varierar de sig mellan att prata utan mikrofon och att prata i den. De nämner talet 12.8 procent och de inte är en del av den gruppen (vilket får sin förklaring men jag vill inte spoila så jag förklarar det inte vidare), de pratar om hur det är att växa upp i ett land som är ockuperat, att växa upp och bli vuxen i en ort som sakta men säkert kvävs, att välja en skola inne i stan istället för ute i förorten du bor i. Till en början brölar publiken, vi som är mer teatervana skruvar besvärat på oss men sedan händer något. Skådespelarna håller publiken, gammal som ung, van teaterbesökare likväl som ovan i sin hand. Vi sitter tysta, andäktigt och lyssnar. Vi får höra om hur det är att leva i Sverige idag som ung. Vad det är som förenar och skiljer oss och hur slående det är hur mycket vi har gemensamt och vad vi kan känna igen oss i. Jag sitter med tårar i ögonen hela föreställningen igenom när jag såg den andra gången. Det är så ovanligt, så trösterikt och upplyftande att få se delar av min egen verklighet, historia och berättelse spelas upp på nationalscenen. Signalen om att detta är viktigt och värt att spelas där ringer högt i öronen och jag släpper ner axlarna för en stund. Pjäsen handlar om att lyfta fram historierna bakom rubrikerna på löpsedlarna. Teater Fryshuset vill visa en annan och mer nyanserad bild av olika erfarenheter som ofta rubriceras som problem.
Första gången jag såg föreställningen var Ison & Fille mellanstick, den andra gången nu senast var det Maxida Märak. De kommer in sjunger en låt och sedan går de ut i kulisserna igen. Detta upprepas sedan mellan tre och fyr gånger under den 1,5 timme som föreställningen pågår. Båda dessa musikinslag förvandlar teatern till en konsertarena för en stund. Publiken sjunger med, tar upp sina mobiltelefoner, fotar och filmar. Men det är också slående att båda dessa musikakter kan relateras till det som sägs av skådespelarna. De kommer från samma bakgrunder som några av karaktärerna på scen. Maxida Märak har dessutom skrivit det som ligger till grund för den samiska karaktären. Så fyndigt har dessa två världar, teatern och musiken, flätats samman och kan på sina egna vis men även tillsammans berätta så mycket för oss om hur det är att vara ung och känslan av utanförskap.
Den E Vi är bland det bästa, mest gripande och aktuella jag har sett på en teaterscen på länge. Det är politiskt, tröstande och en sådan käftsmäll allt på samma gång. Det är det jag längtar mest efter och dras mest till, nyskrivet och öppet för möjligheten av riktig mångfald både i det som berättas och vilka det är som står på scen och berättar det. Jag önskar att många skolor har gått och sett detta men även politiker och andra beslutsfattare. De litar på Dramaten som institution tänker jag mig och om de inte tar till sig av det som berättas någon annanstans så kanske det når dem på ett annat plan om det förpackas som teater.
Föreställningen är ett samarbete mellan Teater Fryshuset och Dramaten. Och vissa av uttrycken i pjäsen känner jag igen från föreställningen Förorten brinner som Teater Fryshuset satte upp för några år sedan.Det finns några speldatum kvar i vår både på Dramaten och när pjäsen turnerar i landet. Du som inte redan sett det eller vill se den igen, skynda och boka en biljett. Jag lovar att du inte kommer att ångra det.
Den här veckan blir det podcast för hela slanten (förutom musiktipset). Jag lyssnar på en hel del podcast och glädjande har det tillkommit några nya i min spelare förutom nya avsnitt av gamla favoriter. Lyssnar ni mycket på poddar? Har ni någon favorit att tipsa om?
Förra söndagen var jag och såg Hozier live på Cirkus i Stockholm och det var en helt fantastiskt bra konsert. Han är lika bra om inte bättre live och under veckan har jag lyssnat mycket på skivan för att återuppleva känslan från konserten. En favorit är Someone New så den bjuder jag på idag.
Den nya Läsambassadören (Anne-Marie Körling) släpper inte nya avsnitt lika ofta av podden Läs för livet som hennes föregångare Johanna Lindbäck. Förr kom det ett avsnitt i månaden men nu är det mer sparsmakat tyvärr. I veckan kom så äntligen ett nytt avsnitt och gäst är Jonas Andersson (litteraturvetare), temat är litteratur och identifikation. Lyssna kan du göra här, länk.
Det här med naglar är som bekant ett stort intresse för mig. Jag var med i podden Skott från höften härom månaden och pratade om mitt nagellacksnörderi. I veckan lanserade Sveriges Radio P3 ett nytt poddprogram som heter Nagelsalongen. Och där får vi följa Celina Rydén och kunderna på hennes nagelsalong.
Just nu pågår primärvalen i USA och i höst väljs en ny president. Jag är väldigt intresserad av amerikansk politik och av valet (vilket kan paja nattsömnen när jag följer de olika valresultaten live). Till min stora glädje har några av Sveriges Radios mest framstående utrikeskorrar och politiska journalister en podd ihop om just presidentvalet. Under hela året fram till valet i november kommer vi veckovis få nya avsnitt av USA-valpodden. Än så länge har det släppts fem avsnitt och du kan lyssna här, länk.
Förra veckans avsnitt av gamla godingen Teaterprogrammet hade Shima Niavirani som gäst och jag tyckte verkligen att det var intressant och värt att lyssna på. Hon har en fin karriär bakom sig och en ljus framtid framför sig.
Det här har varit en otroligt jobbig vecka och jag var helt färdig när helgen kom. Under veckan har jag läst Liv efter liv och igår började vi cirkla om den och det känns skoj att läsa vad ni andra tyckte. Veckans tips består av ett favoritprogram, ett musiktips, en författare jag verkligen beundrar, en följetong och en text som inte vill lämna mig. Jag hoppas att ni har haft en bra vecka och är utvilade.
Lukas Grahams låt 7 Years har jag lyssnat på flera gånger dagligen sen jag hittade den för några veckor sedan. Den är både medryckande och sorglig på en och samma gång.
I måndags började radioföljetongen med Mary av Aris Fioretos. Den boken Augustnominerades i höstas men då var jag inte alls sugen på att läsa den. Nu när den går som radioföljetong läses den av skådespelerskan Maria Salah och nu vill jag verkligen lyssna på läsningen. Det är en skådespelerska som jag verkligen tycker om och hennes röst blir perfekt som inläsare. Följetongen kan lyssnas på i P1 måndag till fredag kl: 11.35 med repris måndag till torsdag 19.30 och lördag 05.30 eller hela följetongen på en gång på webben.
Robert Fux gästade Teaterprogrammet i P1 i fredags och jag kan verkligen rekommendera er att lyssna på det. Och för er som har möjlighet gå och se honom spela Ansvaret är vårt/Tingsten när den kommer tillbaka till Kulturhuset Stadsteatern i april. Det är bland det bästa jag någonsin sett. Läs min inlägg om den föreställningen här, länk.
Hanna Hellquist skrev en krönika i Lördagsmagasinet/DN en lördag för några veckor sedan som är allt utom munter men ändå så otroligt läsvärd. Den handlar om självmord och om att vara anhörig. Den texten berörde mig otroligt djupt och jag har inte kunnat sluta tänka på sen dess. Läs den här, länk.
Ända sedan Stockholm Literature 2013 när jag hörde Taiye Selasi första gången har jag lyssnat på henne flera gånger på nätet. Hon pratar så himla bra om det här med tillhörighet och identitet. Vad spelar det för roll var du kommer ifrån, var dina föräldrar kommer ifrån eller var du har bott och bor? I höstas pratade hon om detta i ett TED-talk med titeln Don't ask where I'm from, ask where I'm a local.
Nu på lördag har Dramaten traditionsenligt öppet hus. Då har du möjlighet att stå på Stora scenen och titta på dekoren till Den girige, det kommer att presenteras smakprov ur vårens repertoar och du kan prata med personalen som jobbar på scen. Jag kan varmt rekommendera det här evenemanget, det brukar alltid vara trevligt.
När: lördag 13 feb Var: Dramaten (Nybroplan i Stockholm) Kostar: Inget, det är gratis entré och öppet för alla
Jag tänkte införa ett nytt inslag här på bloggen, varje söndag gör jag en topplista med mina fem kulturfavoriter just nu. Det kan vara musik, en föreställning, en bok, någon läsvärd artikel etc. Ofta tipsar jag såg på Twitter men det är inte alla som hänger där. Den här veckan blir det teater, artikel, musik, bok och en TV-serie.
Just nu lyssnar jag väldigt mycket på Adeles nya skiva 25 och den första singeln därifrån heter Hello. Just hennes version tröttnade jag snabbt på så jag blev väldigt glad när jag hittade den här covern med gruppen Thirdstory. Den är mer silkeslen och behaglig.
På jobbet såg jag ett genomdrag av föreställningen April i anhörigsverige (Kulturhuset Stadsteatern) och den kan jag verkligen rekommendera. Den handlar om anhörigproblematiken, att växa upp och vara anhörig till personer som missbrukar alkohol/narkotika. Mycket stark pjäs som griper tag utan att vara nattsvart och fullständigt deppig. Den har premiär 23 januari.
En av mina stora idoler är Susanne Ljung som har programmet Stil i P1. Jag har följt henne i mer än halva mitt liv. Det är en otroligt kunnig person som inte bara kan mode utan är beläst på så många vis och vars stora styrka är att koppla populärkultur till historia, ekonomi och politik. Idag är det en intervju med henne signerad Åsa Beckman i DN Kultur. Läs den här, länk. Ni som inte har lyssnat på Stil i P1 ännu tycker jag ska göra det, är av intresse för fler än modeintresserade.
Min ena bokcirkel sågs i veckan och diskuterade Anneli Jordahls bok Låt inte den här stan plåga livet ur dig, Mona. Recension av den kommer senare nästa vecka. Om jag la ifrån mig Att föda ett barn (Kristina Sandberg) efter 50 sidor på grund av all ångest läste jag Jordahls bok med en mycket större lätthet även om den vidrör samma tematik som Sandbergs böcker.
Jag var genomförkyld hela min julledighet och när jag låg hemma och tyckte synd om mig själv så plöjde jag alla tre säsonger av brittiska humorserien Miranda. Den är skapad av geniet Miranda Hart och handlar om en kvinna i England, på en och åttiofem, som kämpar med sin bossiga mamma, driver en plojbutik tillsammans med sin bästa vän och kämpar med kärleken. Den är dråplig, rolig och alldeles underbar. Jag som älskar brittisk humor föll som en fura. Dessutom är avsnitten endast 25 min långa, perfekt för att titta på flera i sträck.
Vi skriver numera 2016 och det är dags att kicka igång det här kulturåret med kulturvåren 2016. Jag är väldigt peppad på all ny kultur som det här året har att erbjuda. Först ut är teatern och de föreställningar som jag är sugen på att se i vår. När det gäller Kulturhuset Stadsteatern så nämner jag igen att det från och med imorgon (4 januari) är min arbetsplats men det här är föreställningar jag hade tänkt se oavsett (det kommer att gälla annat som jag tipsar om i huset i kommande inlägg).
Bilderna har jag lånat från dramaten.se Fotograf: Sören Vilks
Dramaten
De senaste åren har jag varit mycket mer på Dramaten än Stadsteatern, förr om åren var det precis tvärtom. I vår är det ett gäng föreställningar jag vill se men det är fler på Stadsteatern denna gång. Jag återvänder min vana trogen numera för att lyssna på spoken word. Utöver det vill jag även rekommendera Dramatens bokcirkel, deras introduktioner och så programmet på Dramaten&.
Bilderna har jag lånat från riksteatern.se Fotograf: Urban Jörén (bild 1 och 3) och Sophie (bild 2)
Riksteatern
Hos Riksteatern i vår vill jag se flera föreställningar som visar det sig på något sätt handlar om att vara utanför, att hitta sin identitet och att ses som den andre. Det är tre föreställningar med fingret på pulsen av frågor som är aktuella idag, rasism/nazism, tillhörighet, migration och om att hitta sin identitet mitt i detta.
Jag såg en läsning av den här föreställningen fast på engelska på Riksteatern för lite mer än ett år sedan. Det var så mäktigt att se en föreställning men nästan uteslutande svarta skådisar på scen. Nu sätts föreställningen upp i sin helhet och översatt. Kommer att vara på turné både i Sverige och Finland.
Bilden har jag lånat från kulturhusetstadsteatern.se Fotograf Mattias Sterner
Stadsteatern (Kulturhuset Stadsteatern)
Nu blir det på riktigt teaterchefen Anna Takanens repertoar. Jag ser fram emot att se en hel del nyskrivet. Ni som missade förra gången får en ny chans när Ansvaret är vårt/Tingsten får nypremiär i april. Det är en av mina absoluta favoritföreställningar. I februari öppnarKulturhuset Trappan Vällingby, det är ett scenkonsthus där Stadsteatern sätter upp flera föreställningar.
När jag tänkte tillbaka på kulturåret 2015 var teater det
jag trodde att jag varit minst på av alla kulturyttringar. Att det
litteraturrelaterade skulle komma i topp var självklart men jag blev
överraskad när jag såg hur många föreställningar jag varit på förra
året. Det blev hela 20 st varav några föreställningar såg jag flera
gånger. Det var inte illa och dessutom visar det att teater är något jag
verkligen tycker om att gå på. För mig var 2015 ett år med mycket
nyskrivet och föga förvånande höll jag mig till Dramaten, Stadsteatern/Parkteatern och Unga Klara. Mina favoriter från förra året var följande pjäser:
Om
ni klickar på respektive pjäs så kommer ni till ett
blogginlägg/recension av just den föreställningen. Det ska bli väldigt
spännande i vår då jag kommer att jobba med teater (inte själv stå på
scen utan vara kommunikatör för teater på en av landets största
teatrar). Det kommer att bli mycket teater i tjänsten och frågan är hur
mycket jag kommer att gå på fritiden. För andra året i rad skriver jag i
sammanfattningen att det är nyskrivet jag gillar bäst och att jag på
sätt och vis har tröttnat på klassikerna. Imorgon blir det
framtidsspaning med det jag är sugen på gällande kulturvåren 2016.
Alla dagar alla nätter som gick på Kulturhuset Stadsteatern i år var ett riktigt familjedrama och ett mycket välspelat sådant. I centrum står nyblivna änkan Alice spelad av Meta Velander och bredvid henne står döttrarna Krista (spelad av Lena B Eriksson) och Nita (spelad av Cecilia Frode) och Kristas dotter Jonna (spela av Molly Nutley). Vi träffar familjen precis efter begravningen av maken/fadern. Nita är den stela och förnuftiga dottern och hennes syster den som är något mer rebellisk. De ärver helt oproportionerligt och det kör in som en sista kil dem emellan. Jonna är på väg ut i världen och modern Alice blir bara snurrigare och snurrigare.
Det hela är på sätt och vis hjärtskärande och samtidigt behöver Nita slappna av och Krista behöver få lite mer ära för det hon gör. Sorgligt är det minsta som går att säga om hur den här familjen slits sönder i en tid när de behöver varandra som mest. Ensemblen gör alla en mycket bra insats, de är alla övertygande och jag som såg föreställningen med min syster kunde tydligt se att mycket av de roller familjemedlemmarna har även går igen i vår familj. Även om det finns manliga skådespelare med i föreställningen (Philip Zandén och Emil Almén) så är detta ändå kvinnornas föreställning. Det är en familj som styrs av matriarker, Alice är ensam kvar av föräldrarna, men det är på sätt och vis Nita som styr av systrarna men i Kristas familj är det hon som styr över ex-make och dotter. Och jag gillar verkligen den kraft som dessa kvinnor alla på sitt vis för med sig. Dessutom var det fint att se de tre olika generationerna kvinnor dela scen, allt från veteranen till nykomlingen.
Lyssna på Kulturradions kritiker Jenny Aschenbrenners recension av föreställningen.
I mars möttes två av mina idoler, Suzanne Osten och Anna Takanen i ett samtal i På Djupet på Kulturhuset Stadsteatern och samtalet leddes av Lars Ring (teaterkritiker på SvD). Både Suzanne och Anna är verksamma inom teatern och de har ett förflutet som går långt tillbaka i tiden. Under samtalet berättade Suzanne om sin tid vid Unga Klara som hon var med och grundade. Hon pratade också om de hon vurmat för länge det vill säga barnen och deras rätt till teater och om hur riktigt små barn kan uppskatta och ta till sig av teater. Anna berättade om hur hon kontaktade Suzanne och ville att hon skulle bli hennes mentor, vilket Suzanne också blev. Anna i sin tur berättade om sin historia från skådespelerska till teaterchef (numera på Kulturhuset Stadsteatern tidigare på Göteborgs Stadsteater).
Suzanne är en ikon inom kulturvärlden och främst inom teatern. Hennes arbete med Unga Klara och förkämpe för barnen är oerhört beundransvärd. Jag har lyssnat på henne ett flertal tillfällen och hon är alltid så skarp, rolig och kunnig. Där kan vi verkligen prata om i lång och trogen tjänst. Och det var roligt att höra om Unga Klaras begynnelse och hur dess historia har ändrats. Anna i sin tur kommer med stor sannolikhet att bli en ikon även hon. Jag inspireras så av hennes tänk, det här är en teaterchef som i särklass är den som beställer mest nyskrivet (hon vigde en av scenerna i Göteborg till nyskrivet) men hon har också ett tydligt jämställdhetstänk. Hennes repertoar börjar äntligen att spelas på allvar i vår och det blir både nyskrivet, fler kvinnliga regissörer och manusförfattare och samhällsrelevant som jag så har längtat efter.
Jag vill passa på och tipsa om två andra samtal med Suzanne och Anna som jag tycker att ni ska lyssna på. Dels är det Suzanne när hon medverkar i podcasten Genier. Och dels är det Anna som medverkar i programmet Teaterprogrammet i P1.
En av årets absolut bästa föreställning är X som spelades på Unga Klara i våras. Det är en slutföreställning för studenterna på Stockholms Dramatiska högskolan tillsammans med etablerade skådespelare och regisserades av Farnaz Arbabi och är helt oslagbart bra. Föreställningen tar upp Sveriges koloniala och rasistiska historia och hur det är att leva i Sverige idag. Jag såg föreställningen tre gånger, var på en läsning av pjäsen och ett utdrag ur pjäsen innan premiär. Jag var och såg den färdiga föreställningen i början, mitten och slutet av spelperioden och den var lika bra varje gång. Dock blev det en viss skillnad beroende på vilka som var i publiken. I början och mitten av spelperioden var det övervägande många i publiken med utländskt påbrå medan det i slutet var mest vita personer och det blev en väldigt skillnad i hur pjäsen togs emot och hur stämningen var i rummet. Det blev mer igenkänning, tårar och gestaltning av publikens erfarenheter i början och mer av historielektion mot slutet av spelperioden.
Ämnen som samernas situation, hur en historielektion kan se ut i nutid, scener från en domstol från den tiden när Sverige hade kolonier, drottning Kristina kom på besök och vi fick både judiska och romska berättelser gestaltade för oss. Det var fart och fläkt blandat med mer nedtonat skådespeleri. Olika scener och tidsåldrar varvas, ibland trodde jag att det var självbiografiskt från skådespelarna och ibland var det mer uppenbart fiktion. Aldrig har jag sett den här typen av föreställning eller innehåll på scen. Jag förstår att det var så hårt tryck på biljetterna och som jag förstår det en helt utsåld spelperiod. Nuförtiden ser jag helst nyskrivet och X är ett bra exempel på varför. Klassiker säger mig inte särskilt mycket, även om de förflyttas till nutid. Det är ändå vita skådespelare som porträtterar en snäv typ av människor, ofta vit överklass eller vit medel-/arbetarklass. I X fanns det något för alla så att säga, här var det fler erfarenheter och perspektiv som porträtterades både sett till kroppar på scen och berättelser porträtterade.
Den absolut största behållningen med föreställningen är ensemblen. Skådespelarna var så jäkla bra! Inte bara det att de är talangfulla hela högen men det var så mäktigt att se en så mångfacetterad ensemble. Det hör verkligen inte till vanligheten och brukar inte hända förutom när det är en föreställning av Jonas Hassen Khemiri. Och där skulle jag säga att den gemensamma nämnaren är Farnaz Arbabi. Hon har ju regisserat flera av Jonas pjäser och hennes tänk och gärning är i grunden mångfacetterat och jag älskar det. Det handlar inte om att rollbesätta enbart utifrån etnicitet/tanke på representation men när det blir den här mångfalden på scen ger det pjäsen något extra. Vi blir fler som kan känna igen oss, se oss själva på scen och bekräftas.
I vår (v14-17) kommer X att ge sig ut på turné i landet och kommer sen tillbaka till Stockholm. Om ni inte redan har sett föreställningen tycker jag verkligen inte att ni ska missa den om den passerar där du bor. Ta med alla du känner, i alla åldrar och vana av att gå på teater. Ni kommer inte förbli oberörda och det är en upplevelse ni inte vill vara utan jag lovar.
Jag är lite som en skiva som har hakat upp sig men jag älskar verkligen Ingela Olsson. Det är en av de mest talangfulla skådespelare vi har i det här landet. Så när jag såg att hon skulle spela i Konsten att falla på Teater Galeasen i Stockholm var det givet att gå och se henne. Föreställningen handlar om mor och dotter Edith Bouvier Beale, de kallas Stora Eddie (mamman) och Lilla Eddie (dottern). De är moster och kusin till Jackie O (Jaquline Kennedy Onassis) och väldigt egensinniga. De lever tillsammans i ett stort och förfallande hus med en massa katter och retar gallfeber på varandra dagarna i ända. Ingela Olsson spelar mot Monica Stenbeck och Johan Wahlström och pjäsen är skriven av Sara Stridsberg och är bland det bästa jag har sett i år.
Vi uppehåller oss i ett och samma rum under hela föreställningen. I rummet finns det så mycket bråte (de skulle kunna beskrivas som hoarder/manisk samlare) att någon som är pedant och städfreak skulle få krupp. Mor och dotter lämnar inte hemmet och en av sönerna/bröderna kommer sporadiskt och hälsar på (det är Johan Wahlström det). De bråkar konstant, är oense om allt och det kryper liksom i kroppen på mig av en lust att skrika åt Lilla Eddie att gå ut genom dörren och aldrig komma tillbaka. Dottern är 56 år gammal och har efter ett liv utanför huset kommit tillbaka för att ta hand om sin åldrande mamma och så blev hon kvar. De bor i ett mycket välbärgat område utanför New York och en gång i tiden hade de mycket pengar men nu är det mest misär.
Det är inget fel på självförtroendet hos dessa kvinnor, de är excentriska och egenkära på ett både tragiskt och charmigt sätt. Lilla Eddie byter om konstant i föreställningen till den ena spexiga outfiten efter den andre medan modern går runt i nattlinne, morgonrock och tofflor. De säger massor av taskiga saker till varandra hela tiden, samtidigt som de bara har varandra och varandras sällskap att tillgå. Det blir destruktivt och samtidigt med en dialog som det inte går att göra annat än att dra på smilbanden åt. Både mor och dotter spelas helt suveränt och de två timmarna bara rusar förbi. Jag var tagen både av skådespeleriet och scenografin misären är så vacker på något skruvat estetiskt sätt. Det var en fantastisk föreställning och mitt första besök på Teater Galeasen. Det finns en amerikansk film som heter Grey Gardens från 2009 och har samma handling som pjäsen.
Athena Farrokhzad har skrivit diktsamlingen Vitsvit. Farnaz Arbabi har regisserat föreställningen med samma namn och i höstas sattes den upp på Unga Klara i Stockholm. Vitsvit på teatern utgår från diktsamlingen och tre skådespelerskor gestaltar de olika rösterna i diktsamlingen. Och de gör det på ett så mästerligt sätt. Där finns en mor, en far, en mormor, en bror och så berättaren själv. De berättar om att lämna sitt hem och hemland, om att ta sig in i ett nytt samhälle, om att passa in och att få sina traditioner att samverka med de nya. Det är smärtsamt, vackert och med sin berättarstil som består av korta sekvenser får vi veta så oerhört mycket, om våld, om vithet och om revolution.
Publiken satt som i en cirkel kring en matta där skådespelarna rörde sig både bland publiken och stod i mitten. Skådespelarna heter Bianca Traum, Oldoz Javidi och Maria Salah. De talar i föreställningen svenska, persiska, franska och rumänska. Jag tycker att det var ett intressant grepp och när det talades persiska och rumänska blev jag helt förförd av rytmen även om jag inte kunde själva språket. Publiken var väldigt blandad och det var speciellt när du kunde se någon i publiken förstå vad som sades innan du själv gjorde det. Oftast var detta när det pratades persiska och jag kunde gråta av att en annan i publiken grät samtidigt som jag inte förstod vad det var hen grät över. Och sen när det berättades igen fast på svenska så grät jag igen för då kunde jag själv identifiera mig precis som personen som förstod persiskan.
Jag hade läst diktsamlingen innan jag såg föreställningen första gången (såg den två gånger totalt) och första gången var full av stunder där jag kunde känna igen texten. Andra gången släppte jag min läsning och fokuserade bara på själva förställningen, då blev det ännu mäktigare. Förställningen var i en akt och på en timme och det var en fullmatad timme vill jag lova, på ett positivt sätt. Under föreställningen fick jag känna igen mig, skratta, gråta, förfasas, känna empati och avsky. Jag gillade verkligen det här med att det endast var tre skådespelerskor på scen trots att det fanns flera roller än tre att gestalta. Det är inte en skådespelerska som är samma karaktär hela tiden utan de glider in och ur olika roller hela tiden och med sitt kroppsspråk förmedlar de vem de gestaltar (mormodern har kutig rygg, fadern slår en hand i den andre handen osv). Kostymerna är svarta i spets och läder och mot slutet när de tre skådespelerskorna står på varsitt podium är de som gudinnor, mäktiga, oåtkomliga och starka. Och efteråt var jag både upplyft och tagen.
I och med att spelperioden är över rekommenderar jag er att lyssna på Radioteaterns uppsättning av Vitsvit Den är inte likadan som på Unga Klara men helt klart värd en lyssning ändå.
Jag blir sällan besviken när jag åker till Skärholmen där Stadsteatern huserar med sin barn- och ungdomsscen. I höstas såg jag en psykologisk thriller i klassrumsmiljö som Vågen beskrivs som. När jag gick i högstadiet fick vi se The Wave
i anslutning till att vi lärde oss om andra världskriget och nazismen.
Så jag hade en föraning om vad som komma skulle när jag åkte till
Skärholmen och skulle se deras uppsättning som jag förstod byggde på
samma premisser. Och premissen är att en lärare ska lära sina elever om
just förintelsen och hur en ledare fick med sig ett folk på saker som vi
nu i efterhand tycker är hemska. Jag trodde att visst det utspelar
sig i klassrumsmiljö och det lär säkert vara bänkar som skådespelarna
ska sitta vid men vi i publiken sitter nog på en åhörarläktare och
tittar på. Förvisso var jag förberedd på att det säkerligen skulle vara
någon form av interaktion med publiken, det är nästan alltid det på den
här scenen och med sin målgrupp som är ungdomar. Ändå var jag inte
beredd på att komma in i scenrummet där vi alla hade fått lämna
ytterkläder och väskor utanför. Vi kom in i ett otroligt stort klassrum,
med fyra väggar, fyra dörrar två på vardera sida, en kateder och en
massa bänkar. Jag letade efter läktaren som inte fanns och vi blev
ombedda att sätta oss i varsin bänk. Jag grabbade tag i min syster som
var med och vi satte oss i ett bänkpar mot slutet fast ändå i mitten.
Och jag som avskyr interaktiv teater fick mig en riktig upplevelse.
In
kommer ett stökigt gäng elever (skådisarna) och en sträng lärare som
börjar berätta om förintelsen. Vi har alla fått ett prov på våra bänkar
som vi ombeds fylla i och sen tar det hela fart. Vi blir alla
medresenärer på den här klassens resa under den tid då magister Lindgren
lär sina elever steg för steg hur det är att börja följa en ledare, hur
det är att införa nya förhållningsregler, hur det är att bilda en
gemenskap med medlemskort, angivelser och grupptryck. Trots att jag
visste vad pjäsen gick ut på och trots att jag sett filmatiseringen
förut och främst för att jag ansåg mig veta bättre än de ungdomar som
var där i publiken så föll även jag in i det psykologiska spelet och
gjorde saker som kändes obehagliga. Carolina Frände är en av de
skickligaste regissörer jag vet och hon lyckades så väl skapa den där
känslan av obehag men även fristad att testa gränser inom. Skådespelarna
är övertygande som brunstiga och stökiga ungdomar (med undantag för den
av dem som inte vill vara med på det här med "Vågen" en motståndare,
väldigt styrd av sitt rättspatos).
Efter föreställningen fanns det möjlighet att stanna kvar för ett samtal med ensemblen och dramaturgen
Marie Persson Hedenius. Då fick vi möjlighet att ställa frågor och de
berättade för oss hur det är att spela föreställningen för
gymnasieungdomar. Ungdomarna har haft det mycket lättare att köpa själva
scenrummet då de är vana att befinna sig i klassrum dagarna i ända
medan vi vuxna som sett föreställningen (för allmänheten på
lördagskvällar) har varit lite mer avvaktande. Ungdomarna har efteråt
reflekterat och undrat om det förväntades av dem att avbryta
föreställningen och säga att det som sades och gjordes var fel. Jag
tänkte mycket på det också och på min egen reaktion som vacklade mellan
att jag borde veta bättre och avstå och samtidigt känna ett grupptryck
och ovilja till att sticka ut trots att jag visste att detta endast var
fiktion och inte verklighet. Det här var en av årets starkaste
teaterupplevelser och jag tycker att ni som har möjlighet någon gång ska
åka och se en föreställning i Skärholmen och speciellt något som
Carolina Frände har regisserat/skapat det är alltid av hög kvalitet och
intressant.
