Barnkultursymposiet dag 3

Så har vi nått det tredje och sista inlägget om det fantastiska Barnkultursymposiet. De två teman som gick att skönja denna dag var meningsskapande och teater för barn och unga. Men vi började dagen med att jag satt och storgrät. Gunilla Dahlberg pratade om att gå från kvalitet till meningsskapande. Hon är en väldigt framstående forskare inom förskolepedagogik och jag var på föreläsningar med henne på den tiden när jag läste på förskollärarprogrammet. Hon gick igenom de faser som förskolan och skolan har gått igenom och hur det idag sa mätas en salig massa saker och hur meningsskapandet lite får stryka på foten. När hon pratade om hur barn i en förort till Stockholm resonerade, agerade och försökte skapa mening i sin vardag och på sin förskola grät jag floder jag blev så berörd, glad och kände sådan ömhet. Jag upphör aldrig att förundras över hur kloka barn är och jag önskar att vuxenvärlden stannade upp och lyssnade oftare på dem.

Sedan gick vi över till ämnet kaniner i barnlitteraturen och föredragshållaren Boel Westin. Hon berättade att kaniner ofta används i barnböcker och att de kan ses som symboler för barn då de också är små. Det finns också många vita kaniner skildrare i litteraturen. Jag satt hela tiden och tänkte på en balett med karaktärer från Beatrix Potters böcker som vi såg varje år på tv när jag var liten. 

Karin Helander talade efter pausen om teater för barn och unga. Främst så handlar det om vuxnas perspektiv och tolkningsföreträde när det gäller kvalitet inom barnkultur. Och 1968 skedde ett paradigmskifte inom kritiken av barnkultur. Något som förvånade mig var att det ofta saknas starka känslor inom teater riktad till barn. Det barn enligt forskning som presenterades önskar sig mest av en föreställning är att det ska vara roligt och spännande. Ensamhet är något som många barn tänker på och ofta något som är ett tema i till exempel Stadsteatern Skärholmens föreställningar (som riktar sig till barn och unga). Och just den Stadsteatern Skärholmen kom det att handla om resterande tid av sympoiset.

Först pratade Ellinor Lidén om en studie hon gjort om besökare på scenen vid Skärholmen. Fokus för hennes studie var att titta på normalitet, hur det gestaltades och togs emot som tema hos den unga publiken. Vi fick ta del av en rad citat från barnen hon intervjuat och en rolig sak som kom upp då var liknelsen mellan teater och bio var att bio är som att skicka ett sms och teater snigelpost. Under Ellinors föredrag fick vi ett spontanbesök från två karaktärer från just Stadsteatern Skärholmen.

Det var Gullspira (Robert Fux) och Gudrun (Per Öhagen) som kom och hälsade på och de var en del av Stadsteatern Skärholmens konstnärliga ledare Carolina Frändes presentation om den scenen och om att gräva där en står. En presentation som var otroligt inspirerade och där jag ville gå och se allt de sätter upp. Just det här med normkritiska tänkande som genomsyrar deras pjäser kändes nytt och intressant.

Dagen avslutades med en varm och lång applåd där ett stort gäng nöjda besökare redan ser fram emot nästa års symposium. Jag är så glad att jag tog semester från mitt vanliga jobb och gick på detta. Jag kommer leva länge på det och när minnet börjar falna är det bara att komma tillbaka till de här inläggen.

Barnkultursymposiet dag 2

Dag två kan ses ha två teman, hur når vi barn och unga och introducerar kultur till dem samt ett litteraturtema. Någorlunda utvilad anslöt jag mig till den fortsatt stora skaran besökare. Kvällen innan hade jag varit både på ett releaseevent hos Kalla Kulor och pocketkvällen hos Gilla böcker.

Dagen inleddes med ett föredrag av Johan Söderman och om hiphop och hur det kan vara vägen till unga i skolan. Jag blev så otroligt inspirerad hur det går att ta in andra element i undervisningen och locka unga till fortsatt lärande. Hur en lärare kan anknyta till sådant som är centralt och viktigt i de ungas liv och därigenom leda in dem på ämnen som måste tas upp i skolan. Nu är jag inte naiv och tror att hiphop är lösningen på krisen i skolan men det var en intressant tanke. Vi fick även se den här underbara killen som jag blev helt tagen av.

Det jag tyckte var väldigt intressant och hur det stämmer in på mina egna erfarenheter är hur den afroamerikanska kulturen och då främst hiphop fungerar som en samlingskultur i förorterna och hur det är något att känna gemenskap i och stolthet för. Om detta används i undervisningen kan det leda till en känsla av empowerment och frigörande pedagogik. Det är just detta jag tycker är så fantastiskt med kultur, hur jag i den har funnit en tillhörighet (då förhållandet till etnicitet, nationalitet där jag ständigt vacklar). Jag önskar att fler barn och unga kunde känna så och att vuxna satsar mer på kultur för just barn och unga och då främst i områden där det inte ses som självklart eller finns resurser att skicka sina barn på kostsamma kulturevenemang/aktiviteter. Vill du läsa mer i ämnet rekommenderar jag boken Planet hiphop.

Mina tankar kring vikten av att nå ut med kultur till alla barn avsett socio-ekonomisk status bekräftades av nästa föredrag. Det var Elisabeth Näsman som pratade om ekonomiskt utsatta barns möte med barns kultur och barnkultur- en fråga om kvalité. Hon gick igenom en studie hon gjort om barnfattigdom och hur barn upplever fattigdom och hur det påverkar dem. det var en hårresande föreläsning. Inget barn ska behöva känna och genomleva det som togs upp i studien. Elisabeth Näsman har skrivit en bok på temat: Barnfattigdom. 

Innan vi gick på lunch pratade Sylvia Liseling-Nilsson om översättningar av Astrid Lindgrens böcker. Bland annat tog hon upp vilka namn Pippi fått, att Emils småländska dialekt blivit att han läspar, omskrivningen av Pippis pappa var han är kung och över vilka. Astrid Lindgrens böcker har översatts till 95 olika språk.

När vi mätta och belåtna var tillbaka efter lunchen var det dags för dagens paneldebatt, som hade ett litteraturtema. De samtalade utifrån frågan Vad ska prinsessan (läs Estelle) läsa? I panelen deltog Karin Helander (moderator), Rose Lagercrantz (barnboksförfattare), Jan Hansson (chef på Svenska Barnboksinstittet), Behrang Miri (artist, föreläsare och grundare av Rörelsens Gatans röst och ansikte), Kristin Hallberg (barnlitteraturforskare) och Per Gustavsson, (barnboksförfattare och illustratör). De pratade bland annat om den bokhylla som prinsessan Estelle fick när hon döptes av svenska folken. De talade även om representation i barnböcker och vad barnböcker har för syften. Likt samtalet dagen innan hade paneldeltagarna olika syn på dessa ämnen och jag tycker att det finns ett viktigt syfte att tänka på representation när det gäller karaktärer i barnböcker. Det är viktigt att kunna se sig själv i en karaktär och jag vet själv hur svårt det var att hitta böcker med en mörk flicka. (Då kommer jag åter att tänka på hur mycket jag fortfarande älskar Pia Lindenbaums Alla älskar Manne). Efter ännu en innehållsrik dag med en massa insikter och inspiration begav jag mig till Bonnier Carlsen.

Barnkultursymposiet dag 1

Jag har dragit mig för att skriva om Barnkultursymposiet som jag var på i mitten av mars. Inte för att jag inte tyckte om det och inte vetat hur jag skulle skriva det utan för att det var helt fantastiskt och jag behövde tid att smälta det hela först. Jag var helt upplyft i flera veckor efteråt och det var sannerligen som att komma hem på sätt och vis. I tre hela dagar fick jag umgås med likasinnade, lära mig massor och fick otroligt mycket inspiration. Jag kommer att dela upp mina tankar och reflektioner från symposiet i tre inlägg, ett för varje dag. Jag hade kunnat fota mer men jag hade fullt upp att skriva och lyssna så det blir texttunga inlägg dessvärre. Okej nu kör vi.

Hela symposiet gick ut på att grotta ner oss i barns rätt till kultur och kvalité inom barnkultur. Karin Helander som är föreståndare hälsade oss alla välkomna följt av kulturminister Lena Adelsohn-Liljeroth som invigningstalade. Jag hade lite svårt att koncentrera mig då för jag satt bredvid min barndomsidol Clownen Manne. Det var fullt till bredden i hörsalen vi var i under hela dagen och en mördande konkurrens om en sittplats. Och det var många som ville ställa en fråga när det öppnades upp för frågestund efter kulturministerns tal. Det som diskuterades då var skolans betydelse för att introducera barn till kultur, dess resurser att göra just detta samt pedagogers insikt om vikten av kultur bland annat.

Efter detta talade Lars Strannegård om vad kvalitet kan vara för något. Det var väldigt intressant föredrag där han lyfte fram hur kvalitet idag har kommit att handla om siffror och det mätbara. Han pratade även om att kvalitet idag kan ses som synonymt med bra. Det var som jag förstod honom inget positivt. Om ni vill läsa mer om kvalitet och då skrivet av Lars Strannegård kan jag rekommendera hans bok Den omätbara kvalitén.

När pausen efter Strannegårds föredrag var över, matdepåerna påfyllda var det dags för ett pass med konstans gåshud och tårar i ögonen då författaren Ulf Stark pratade om Den goda författaren. Han gjorde det med sådan inlevelse att han trollband hela åhörarskaran. Han pratade om en barnboksförfattare måste vara god, om det är bra att barn läser dåliga böcker och om en barnbok har som primärt mål att göra barnen goda. Många barndomsminnen kom till liv när han berättade om hur det var att höra sin mamma läsa högt för honom och hur det har präglat både honom och hans relation till litteraturen. Därför betonade han högläsningsboken och vikten av att läsa högt för barn.

Sedan var det lunch och efter den fick vi lyssna till Björn Sjöblom och hur vi kan förstå kvalitet i datorspelande. Han lyfte fram att datorspelandet borde får en mer självklar plats inom barnkulturen i och med att barn och unga spelar mycket datorspel.

Sist den första dagen var det ett panelsamtal på temat Bra eller dåligt- vem bestämmer? I panelen deltog Karin Helander (moderator), Pia Huss, kritiker (läs hennes debattartikel), Malena Janson, barnkulturskribent (även hon har skrivit en bra artikel) och Margareta Rönnberg. De pratade bland annat om barnperspektiv och kritik av barnkultur på vilka premisser det sker och synen på hur kritik av barnkultur an se ut. Men det handlade om andra saker också, bland annat om bokbloggare (läs mer hos Boktjuven) samt Liten skär och de små brokiga där några deltagare blev väldigt upprörda och stormade ut väldigt upprörda.

Jag var helt slut första dagen och full av tankar. Det bästa var att det var två dagar kvar att inspireras av. Det var uppenbart att det fanns olika åsikter, både i det som kom fram under föredragen/paneldiskussionen och i pauser mellan deltagare. Jag tänkte på att begrepp som kvalitet och vad som är bra för barn och unga är högst subjektivt och att det förändras över tid.