fredag, april 12

Barnkultursymposiet dag 3

Så har vi nått det tredje och sista inlägget om det fantastiska Barnkultursymposiet. De två teman som gick att skönja denna dag var meningsskapande och teater för barn och unga. Men vi började dagen med att jag satt och storgrät. Gunilla Dahlberg pratade om att gå från kvalitet till meningsskapande. Hon är en väldigt framstående forskare inom förskolepedagogik och jag var på föreläsningar med henne på den tiden när jag läste på förskollärarprogrammet. Hon gick igenom de faser som förskolan och skolan har gått igenom och hur det idag sa mätas en salig massa saker och hur meningsskapandet lite får stryka på foten. När hon pratade om hur barn i en förort till Stockholm resonerade, agerade och försökte skapa mening i sin vardag och på sin förskola grät jag floder jag blev så berörd, glad och kände sådan ömhet. Jag upphör aldrig att förundras över hur kloka barn är och jag önskar att vuxenvärlden stannade upp och lyssnade oftare på dem.

Sedan gick vi över till ämnet kaniner i barnlitteraturen och föredragshållaren Boel Westin. Hon berättade att kaniner ofta används i barnböcker och att de kan ses som symboler för barn då de också är små. Det finns också många vita kaniner skildrare i litteraturen. Jag satt hela tiden och tänkte på en balett med karaktärer från Beatrix Potters böcker som vi såg varje år på tv när jag var liten. 
Karin Helander talade efter pausen om teater för barn och unga. Främst så handlar det om vuxnas perspektiv och tolkningsföreträde när det gäller kvalitet inom barnkultur. Och 1968 skedde ett paradigmskifte inom kritiken av barnkultur. Något som förvånade mig var att det ofta saknas starka känslor inom teater riktad till barn. Det barn enligt forskning som presenterades önskar sig mest av en föreställning är att det ska vara roligt och spännande. Ensamhet är något som många barn tänker på och ofta något som är ett tema i till exempel Stadsteatern Skärholmens föreställningar (som riktar sig till barn och unga). Och just den Stadsteatern Skärholmen kom det att handla om resterande tid av sympoiset.

Först pratade Ellinor Lidén om en studie hon gjort om besökare på scenen vid Skärholmen. Fokus för hennes studie var att titta på normalitet, hur det gestaltades och togs emot som tema hos den unga publiken. Vi fick ta del av en rad citat från barnen hon intervjuat och en rolig sak som kom upp då var liknelsen mellan teater och bio var att bio är som att skicka ett sms och teater snigelpost. Under Ellinors föredrag fick vi ett spontanbesök från två karaktärer från just Stadsteatern Skärholmen.
Det var Gullspira (Robert Fux) och Gudrun (Per Öhagen) som kom och hälsade på och de var en del av Stadsteatern Skärholmens konstnärliga ledare Carolina Frändes presentation om den scenen och om att gräva där en står. En presentation som var otroligt inspirerade och där jag ville gå och se allt de sätter upp. Just det här med normkritiska tänkande som genomsyrar deras pjäser kändes nytt och intressant.

Dagen avslutades med en varm och lång applåd där ett stort gäng nöjda besökare redan ser fram emot nästa års symposium. Jag är så glad att jag tog semester från mitt vanliga jobb och gick på detta. Jag kommer leva länge på det och när minnet börjar falna är det bara att komma tillbaka till de här inläggen.

2 kommentarer:

  1. Jag satt och försökte låtsas som jag inte grät och sen såg jag att du tog upp en näsduk - då kände jag mig lite mindre dum. :)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag gråter nästan alltid och har slutat tycka det är pinsamt så tur du hamnade bredvid mig då :-D

      Radera