Lucka 23: Resan till London

Istället för att åka på Bokmässan i år valde jag att åka på en långweekend till London i oktober istället och det ångrar jag inte för en sekund. Jag åkte helt själv vilket var så skönt och befriande. London är en stad jag älskar och besökt flera gånger förut och ett flertal gånger på egen hand. En av anledningarna att jag åkte just den helgen var att London Literature Festival pågick då och jag hade en rad författarsamtal jag ville gå på. Här kommer fem höjdpunkter från resan:

1. Under litteraturfestivalen (som pågår i 10 dagar totalt) var jag på tre olika samtal. Det första var med författarna Yomi Adegoke och Elizabeth Uviebinené som skrivit Slay in your lane, The Black Girl Bible. Vilket samtal det var och så underbart att sitta i en publik om säg 300 personer där 90% var andra svarta kvinnor i olika åldrar. Det var så häftigt att för en gångs skull få vara i majoritet och lyssna på ett samtal vars ämne innebar full igenkänning, detta trots att jag inte är britt själv men ändå kunde känna igen de situationer de pratade om. Dag två lyssnade jag först på ett samtal om att skriva om (rewriting) Homeros. Medverkade gjorde Madeline Miller som skrivit The Song of Achilles och Circe och Sharlene Teo som skrivit Ponti en tolkning av mytologi och samtalet leddes av historikern och författaren Natalie Haynes. Jag som inte är särskilt bevandrar när det gäller Antiken satt som förtrollad hela samtalet och tänkte att detta med moderna tolkningar av antika verk är ju hur spännande som helst. I Storbritannien och USA har det varit en av de största trenderna det senaste året, detta att skriva moderna tolkningar av antika verk. Mitt sista samtal var det mellan Akala, artist och författare och David Olosuga, historiker och författare. De pratade om att störta imperiet (Strikning the Empire) och hölls i den största av salarna på Festival Hall. Jag var även här helt tagen av den mångfald som var på publiken, både vad gäller ålder (något som är ovanligt här i Sverige då Kulturtanterna alltid är i solklar majoritet), kön och klasstillhörighet. Samtalet spelades in och ni kan lyssna på det här nedan. Jag kan varmt rekommendera det för de pratar om mycket intressanta och tankeväckande saker när det gäller ras, synen på svarta människor och om tillhörighet.

 2. På lördagen hade jag stämt träff med Janice på Jay Fiona. Vi har setts live en gång tidigare och den här lördagen skulle vi besöka ett gäng boklådor i ett för mig nytt område. Vi började på Skoob Books som är ett antikvariat. Där strosade vi runt bland hyllorna i en timme och fick båda två med oss finfina böcker. Efter det fick jag äntligen tillfälle att gå till Persephone Books som är en boklåda och förlag i ett. De ger ut bortglömda företrädesvis kvinnor med mycket snygg paketering vilket gör deras böcker till samlarobjekt. Efter en fika på en uteservering (utan jacka i slutet av oktober!) gick vi förbi London Review of Books boklåda. Även den har stått på min lista över boklådor att besöka under flera år. Så snyggt frontat med böckerna och jag fick hålla hårt i plånboken för att inte köpa halva butiken.

3. Jag försöker att besöka en ny park varje gång jag är i London. Så jag tog fram kartan (en analog sådan för jag är värdelös på att använda GPS men hittar prima med en fysisk karta) och tittade vart jag inte varit förut. Lotten föll på Battersea Park som dessutom skulle innebära en härlig promenad längst Thames. Det var en fantastisk park med den där härliga blandningen av stråk för strosare, ett annat för joggare, ytor där folk har picnic och stora gräsmattor där hundar leker fritt utan koppel. Det fanns flera ställen att fika på och såklart en lekpark. Jag var där i flera timmar och bara insöp atmosfären, satte mig vid floden och åt en våffla och drack lemonad. Höstlöven sprakade i vackra färger och det där lugnet som jag saknar i Stockholm infann sig och jag mindes en av anledningarna till att jag älskar London så mycket, alla dessa väl tilltagna parker mitt i stan som fungerar som en oas mitt i storstadspulsen.

4. På vägen till Battersea stötte jag på Tate Britain. Det är den delen av Tate som har den äldre brittiska konsten (Modern som ligger vid South Bank ansvarar för modern konst). Jag har varit där förut men det är nästan tio år sedan så jag passade på att gå in. Det blev en avstickare på flera timmar och jag var så uppfylld av att titta på all vacker konst. Speciellt föll jag för William Turner och den separatutställning som finns där permanent. Vilken konstnär det var! Efter besöket blev jag sugen på att se spelfilmen om Turner som gick på bio för några år sedan, allt för att få bekanta mig mer med honom.

5. Jag hade ett Oyster card, vilket är det kort du kan köpa och ladda på med pengar för att åka kollektivtrafik i stan, men valde att inte använda det mer än till och från flygplatsen. Det gjorde att jag promenerade så gott som överallt och hela tiden under mina fyra dagar där. Att promenera i en stad är verkligen det bästa sättet att bekanta sig med staden, att få se saker du annars inte skulle ha sett om du satt på ett tåg eller en buss samt att du sover oerhört gott om nätterna av allt gående. Den enda gången som jag ångrade att jag inte tog tunnelbanan var när jag skulle tillbaka till hotellet (som låg precis vid Westminster Abbey och därmed väldigt centralt) och byta om innan kvällens författarsamtal. Det jag dock missat var att det hölls en stor demonstration mot Brexit som sträckte sig över nästintill hela city. Så istället för att ta 20 min att ta mig från den punkt där jag och Janice delat på oss till hotellet så tog det 1,5 timme. Och sen dubbelt så långt tid som normalt från hotellet till festivalområdet på South Bank.

Lucka 21: Resan till Edinburgh

I februari åkte Piff och Puff (mer kända som Emelie och Johanna) till Skottland för första gången. Tidigare har syrran och jag varit i London men vi ville vidga våra brittiska vyer något och bokade in en långweekend i norr. Innan vi åkte fick vi flera kommentarer om att vi var smått galna som åkte dit i februari, det skulle vara så kallt, regnigt och blåsigt sades det. Vi hade dock som vanligt tur med vädret och alla fyra dagar var det strålande sol och inte alls så kallt. Jag tänkte ger er mina fem bästa tips på saker att se och göra i Edinburgh.

1. Boka in en afternoon tea på The Dome. Detta gamla bankhus huserar idag både mycket läckra barer och restauranger på nedervåningen och tesalong på övervåningen. Boka bord via deras webb innan ni åker dit för att garantera att ni får plats för det är ett mycket populärt ställe. Min syster som är vegan fick enligt egen utsago den godaste afternoon tea hon varit med om. Inte alls torrt och tråkigt utan fullgoda alternativ. Jag tog det vegetariska alternativet och vi båda två fick knäppa upp en knapp innan vi gick hem. Godsakerna högst upp orkade vi inte med så de fick vi med oss i en vacker pappersask att smaska på senare.

2. Promenera upp längst med The Royal Mile. Det är som vår motsvarighet till Gamla stan i Stockholm. Det är som en huvudgata på väg upp till slottet som ligger längst upp på en brant. Under vår promenad såg vi både män i kilt som spelade säckpipa, besökte en kyrka som nu var omgjord till ett kulturhus och restaurang och ex antal butiker med skotskrutiga klädesplagg. Gågatan är turisttät så ett tips är att som vi gå den uppför under tidig förmiddag för att undvika den värsta trängseln. 

3. Vad är en resa utan ett besök till minst en boklåda? Inte en riktig resa såklart. Under vår vistelse lyckades jag få till två besök på Waterstones. Det hjälpte att de både hade gratis wifi och sköna fåtöljer att parkera syrran i medan jag strosade runt i en timme och sen kunde vi fika högst upp innan vi gick under vårt andra besök.

     

4. Besök National Museum of Scottland. Det är fyra museer på ett och samma ställe. Där hittar du en naturhistorisk avdelning, en flygavdelning, en jordbruksavdelning, en krigsavdelning, en avdelning med uppfinningar och så deras samlingar som bland annat innehåller en modeavdelning. Det här är ett utflyktsmål som kan underhålla alla åldrar och under en hel dag för det finns så mycket spännande att titta på. Passa även på att ta er upp på taket för utsikten därifrån var magisk även för en höjdrädd. 

5. Mitt sista tips är att besöka Scottish National Gallery. Det finns på tre ställen i Edinburgh, den med historisk konst ligger på The Mound mitt i city, det för modern konst ligger en bit från city på Belfoard Road och så det för porträtt ligger på Queen Street. Vi besökte det för historisk konst och porträttmuseet och ska jag välja ett av dessa så säger jag gå till det för historisk konst. Vi var där en hel eftermiddag, åt en tidig middag i den trevliga restaurangen och shoppade i de båda välsorterade museishoparna innan vi begav oss tillbaka till hotellet med trötta fötter. 

Fri entré på statliga museer

Igår blev det åter gratis att gå på 18 st statliga museer (centralmuseerna) och de är inte alla om än majoriteten lokaliserade i Stockholm. Hela projektet är ett år försenat på grund av budget-debaclet förra hösten men nu så kunde det hela sjösättas. De museer som numera är gratis är:

Armémuseum
Etnografiska museet
Flygvapenmuseum i Linköping
Hallwylska museet
Historiska museet
Kungliga myntkabinettet
Livrustkammaren
Marinmuseum i Karlskrona
Medelhavsmuseet
Moderna museet i Stockholm och Malmö
Nationalmuseum
Naturhistoriska riksmuseet
Sjöhistoriska museet
Skoklosters slott
Statens centrum för arkitektur och design
Världskulturmuseet i Göteborg
Östasiatiska museet
 
En målsättning med att göra museerna fria från entré är att sänka trösklarna och skapa incitament för nya besökare. Men hur funkade det förra gången vi hade gratis entré och vilka är det som går på museer när det är gratis inträde? Det var ett inslag i P1 Kultur/Kulturnytt igår och där pratar Moderna museets vice-intendent, Ann-Sofi Noring och chefen för Myndigheten för kulturanalys, Sverker Härd om just detta.


Även om det är gratis entré till dessa museer numera ska ni notera att vissa av dem kommer att ta ut en entréavgift till vissa separatutställningar och specialutställningar så ni är beredda på att det ändå kan komma att kosta er vid ett besök. Så var det även förra gången det var fri entré. Det är främst samlingarna som nu blir gratis och det är inte fy skam det heller. Jag kan rekommendera er att kolla med era lokala museer som inte omfattas av fri entrén om de kanske har en vänförening. Dessa föreningar brukar sälja medlemskap som gör att du för en summa får ett årskort med obegränsade antal besök på museet och kanske andra museer som de har överenskommelse med. 

Kulturvåren 2016: utställningar

 Bilderna har jag lånat från arkdes.se (fotograf Sune Sundahl) och från hallwylskamuseet.se (fotograf Erik Lernestål)

I vår blir det betoning på hem och hus när jag listar vilka utställningar som jag vill se. Det handlar om husen i sig men även om vad vi fyller dem med och hur vi har fyllt våra hem genom historien.
På Arkitektur- och designcentrum visas en stor bostadsutställning om hur vi kan och har hittat lösningar för att bygga bra bostäder för alla i utställningen Bo. Nu. Då. På Hallwylska museet visas en inredningsutställning som heter Skönhet för alla i nytt ljus och handlar om hemideal kring 1900talets början. På Millesgården går det att bli inspirerad även där till vad du kan fylla ditt hem med, både genom att se utställningen Svensk glaskonst efter 2000 och den om Josef Frank som kommer senare i vår. På Thielska Galleriet visas Dödligt vackert. Konstsmycken av Märta Mattson.

                                         Bilderna har jag lånat från liljevalchs.se och från kulturhusetstadsteatern.se Fotograf till bilden t.v är Vivian Maier

Förutom dessa bostadsbetonade utställningarna vill jag även se Ljusets magi- friluftsmåleri från sent 1800-tal på Prins Eugens Waldemarsudde, Konstnären hos Nationalmuseum (på Konstakademien), Erik Johansson på Fotografiska, Vivan Maier- In Her Own Hands och Henrik Vibskov på Kulturhuset Stadsteatern samt Vårsalongen på Liljevalchs. 

Två inslag från Godmorgon världen!

Jag tipsade på Twitter om två intressanta inslag från radioprogrammet Godmorgon världen! i P1. Jag passar på att tipsa om dessa inslag även här, för det är verkligen värda att lyssna på och alla mina läsare här på bloggen hänger inte på Twitter. Det första handlar om vad som gör ett museum relevant.


Det andra handlar om vad folkbildning är.

Dödens teater

Bilderna är tagna av och tillhör mig, Sincerely Johanna

Jag var på vernissage för Livrustkammarens nya utställning som heter Dödens teater. Den handlar om kungliga begravningar. I och med att jag inte fick plats på den första omgången av invigningen hann jag gå runt och titta på utställningen i lugn och ro. Vi får se både hur sorgkläder och hästar som drog kungliga kistor kunde se ut. De visar även hur de döda kungligheterna kunde se ut, deras kistor och hur själva begravningen och tronskiftet gick till. Som titeln på utställningen antyder kan de kungliga begravningarna nästan likställas vid teater. 

Livrustkammaren har de senaste två åren haft två riktigt bra utställningar, Bilder av Kristina och Maktspel. Båda dessa två har hamnat på mina topplistor när utställningsåret har summerats. Båda två är svåra att matcha och mina förväntningar nu på museet är rätt höga när det gäller att levererar bra utställningar. Tyvärr är jag inte imponerad av Dödens teater. Det är en fin liten utställning men den lämnade inga avtryck på mig. Kanske att det blir mer givande att gå och se den med en guide som berättar mer, men att bara gå igenom den på egen hand blev inte den museiupplevelse jag hade hoppats på. Jag vet inte vad det är som gör mig besviken riktigt. Kanske är det själva temat, döden är ju inte så upplyftande. Eller så är det själva utställningen och dess fysiska utformning som inte tilltalar mig.

Själva invigningen var dock festlig. Vi bjöds på lakritsskallar, bubbel, fanfarer och invigningstal från både museichefen Malin Grundberg och överintendent Magnus Hagberg.

Cajsa von Zeipel på Millesgården

Bilderna är tagna av och tillhör mig, Sincerely Johanna

I lördags förra veckan var jag på Millesgården (för första gången trots att jag bott i Stockholm i nästan 10 år). Jag var där för att se Cajsa von Zeipel och hennes utställning Zoo Collective. Det var hennes moderna skulpturer som mötte Carl Milles äldre antikinspirerade skulpturer. Utställningen var inte så stor men verkligen fin. Jag är ett stort fan av von Zeipel och har sett tre utställningar med henne nu. Hennes kaxiga och samtidigt sköra tjejer i storformat kan jag titta på hur länge som helst. Deras kroppar känns spröda trots deras storlek (de är långa men magra). Tjejernas ansikten är utsökt gjorda och detaljerna häpnadsväckande. Tillsammans med Carl Milles äldre skulpturer känns det både uppfriskande och skojiga. Speciellt gillar jag tjejen på huk och räcker ut tungan. Jag brukar bli besviken att det inte är så många skulpturer, men nu känner jag att det kanske inte är kvantiteten utan kvalitén som jag ska uppskatta. Kanske får jag inte samma intryck om det vore en uppsjö av skulpturer.

Just den här utställningen tyckte jag så mycket om för att den gav mig energi. Dessa unga tjejer som visar upp attityd mot de äldre skulpturerna får mig att tänka på unga kvinnor inom konsten och kulturen generellt. Deras självförtroende och känsla av självrespekt gentemot den manliga tunga kultureliten säger till mig att stå upp för mig själv oavsett vilka normer det är inom kultursfären (eller ja oavsett sfär för männen dominerar ju samhället i allmänhet). Där står de här skulpturerna av Milles som har tyngd och beundrats i årtionden, de ses som finkultur och sida vid sida med dem står det unga tjejer och tar plats, har attityd och trots sin sprödhet dominerar de rummet. Jag gillar hur den äldre konsten samsas med den nya och hur dessa kommunicerar med varandra.

Det enda som är synd är att utställningen nu är slut och jag inte kan tipsa er att åka och se den. Men håll ögonen öppna för nästa gång Cajsa von Zeipel visas ska ni genast bege er och se hennes skulpturer. De är fantastiska! Här nedan kan ni se inslaget från Kulturnyheterna i SVT och deras kritiker Dennis Dahlqvist som var och såg utställningen.

Museernas mångfald och Kritiken i P1

Jag har lyssnat ikapp de avsnitt av programmet Kritiken i P1 från i höstas sm jag har missat. Ett av dem handlade om museer, framför allt svenska museer och deras mångfaldsarbete. Det var ett strålande program som gav många insikter, bekräftade saker jag tänkt länge. Det glädjer mig att ett program med den pondus som programmet ändå har genom att vara ett kulturprogram i Public Service högstatuskanal P1, tar sig an att prata mångfald. Och de gjorde det inte endast med sina likar utan hade bjudit in relevanta gäster utan att de kändes som alibin och de vita medelklassgäster (min tolkning när de pratade om sina positioner) var medvetna och villiga att skapa en förändring.

Jag älskar att gå på museum och har gått och sett utställningar sedan jag var bebis i princip. Sällan eller rent ut sagt aldrig har jag fått se en utställning som jag kan känna igen mig i. När de visar utställningar med personer som antingen ser ut som mig eller har samma ursprung som mig så görs det exotifierat, klumpas ihop och kallas afrikanskt oavsett om det är ett land eller en kultur från kontinenten eller så ska det exemplifiera något hemskt som hänt i historien (slavhandeln, kolonialismen, de svartas jobbiga historia i USA). När jag var liten tänkte jag inte på att det aldrig fanns personer som såg ut som mig med i utställningarna. Den medvetenheten kom när jag blev äldre. Då kom också en sorg över vem det är som visas upp på kulturinstitutionerna runt om i landet och att de som liknar mig inte visas upp utan att behöva representera en kontinent, en mentalitet eller kultur. Om det inte är bekant för er hur det då är jag ser ut så kan jag berätta att jag är brun. Jag är född och uppväxt i Sverige, ser mig som svensk, som rasifierad svensk för den svenska självbilden är fortfarande vit. Nog om mig nu och åter till programmet Kritiken och dess avsnitt.

I programmet pratar de om ett mångfaldsarbete på svenska museer och utgår från den rapport som Riksutställningar skrivit. Den rapporten heter Museerna och mångfalden och går att läsa här, länk. Programmet leds av Gunnar Bohlin och gäster är Ceylan Holago, utställningsansvarig på Mångkulturellt centrum, Eva Hansen, strategisk chef för Malmö museer och kulturredaktionens Mattias Berg. Jag kan verkligen rekommendera avsnittet och hoppas att det blir mer diskussion om mångfaldsarbetet på svenska museer. För mig handlar mångfald om mer än hudfärg och jag skulle kunna skriva ett väldigt väldigt långt inlägg om detta men väljer att stanna här. Jag kommer dock att återvända till ämnet. Ni kan lyssna på avsnittet här:

Jag vill också passa på att reprisera det anförande som Josette Bushell-Mingo höll på Vårmötet (Sveriges museers konferens i Umeå förra året) där hon pratar om just mångfald och vad som visas på svenska museer.