Förra helgen läste jag
Stanna hos mig av Ayòbámi Adébáyò som nu äntligen finns på svenska. I onsdags var jag på Kulturhuset Stadsteatern och lyssnade när hon samtalade med Josette Bushell-Mingo. Det riktigt mäktiga skedde i torsdags då jag hade den stora äran och förmånen att få en intervju med Ayòbámi.
När min syster och jag var i London i våras var jag på jakt efter den engelska originalutgåvan av Stanna hos mig (
Stay with me) då den första utgåvan hade så coolt utformande med gult sprayade kanter, den var nästintill slut överallt då den tryckts upp i en andra utgåva. Det var dessutom veckan innan vinnaren skulle presenteras till
Baileys Womens Prize for fiction där Ayòbámi Adébáyò var med på korta listan. Jag höll verkligen tummarna för att hon skulle vinna, vilket hon dessvärre inte gjorde. Efter det har jag lyssnat på en rad intervjuer med henne på nätet och gav jag ifrån mig ett glädjetjut när jag såg att Piratförlaget skulle ge ut boken på svenska nu i höst. Jag satte alarmet och var uppe kl 06.00 den dag i maj då biljetterna släpptes till Internationell författarscen på Kulturhuset och säkrade en biljett till mig och min syster. Ni förstår detta var en bok och författare som jag längtade efter.
Josette (som är en vän till mig) bad mig och syrran att komma backstage och hälsa på Ayòbámi efter samtalet. Jag torkade frenetisk av handen på kappan och bad en tyst bön att jag inte skulle drabbas av allt för mycket tunghäfta. Jag var riktigt starstrucked, lyckades säga några fraser och Ayòbámi var så vänlig. Så i torsdags var det äntligen dags för mig att få möta henne på tu man hand. Med ett litet anteckningsblock, den svenska och engelska utgåvan av hennes bok satte jag mig och pratade med Ayòbámi och tiden bara flög iväg. Jag varnar för att viss handling i boken avslöjas i och med de frågor jag ställer, så om du vill läsa boken utan att veta vad som händer ska du nog avvakta med att läsa denna intervju.
Min första fråga handlade om titeln.
Varför heter boken just Stay with me?
–Vilken bra fråga. Jag hade tidigt tänkt att boken skulle heta som ett av barnen. I ett tidigt utkast hette den Don't go away (Malomo). I den sista och slutgiltiga versionen blev det Stay with me (Rotimi), säger Ayòbámi.
Vi fortsätter och pratar om namn. Ayòbámi berättar att namn är oerhört viktigt i Nigeria och framför allt i yorubakulturen som hon kommer ifrån. Du får ett namn med en betydelse som signalerar vem dina föräldrar visualiserar att du ska anamma, efterlikna och liknande. Jag berättar att här i Sverige är det vanligare att välja namn efter en släkting och få namn att leva vidare. Ayòbámi menar på att det är viktigare i Nigeria vad namnen betyder än att barn döps efter släktingar. Hon berättar att det går att utläsa mycket om när/var ett barn är född utifrån hens namn. Historia, geografi, familjesituation och annat väger tungt vid namngivningen och namnen ska på sätt och vis berätta en historia.
Boken utspelar sig både på 80-talet och 2008. Jag undrade hur det kommer sig att hon valde att skriva en bok som till störst del utspelar sig på 80-talet. Ayòbámi berättar då för mig att hon alltid har varit historiskt intresserad. Just 1980-talet kom att spela en viktig och avgörande roll i Nigerias historia och ger många förklaringar till var landet befinner sig idag, främst politiskt och ekonomiskt. Jag undrar då vad som kom först, karaktärerna eller önskan om att skriva en bok som utspelade sig på 80-talet. Kvällen innan på Kulturhuset berättade Ayòbámi för Josette att hon hade burit på huvudkaraktärerna Yejide och Akin i flera år innan hon väl kom att skriva boken.
– Karaktärerna kom först. Men jag hade gjort mycket research om just 80-talet, den politiska situationen i landet och det blev därför så att jag valde att placera dessa två karaktärer och deras historia, som jag redan hade i mitt huvud, i 80-talet, säger Ayòbámi.
Detta en historisk roman och jag berömmer henne för att hon lyckas skapa en så heltäckande och rik bok på blott 300 sidor. Det finns stora likheter med Yaa Gyasis bok
Vända hem som även den är på drygt 300 sidor. Det bevisar att det går att skriva stora relationsbaserade romaner utan att de behöver bli tegelstenar (tänk på
Ett litet liv av Hanya Yanagihara som är på dryga 800 sidor). Ayòbámi skrattar och säger att då skulle jag ha sett de första utkasten. Det var just de historiska efterforskningarna som fick stryka på foten under omskrivningen. Hon fann att den bredde ut sig för mycket och tog för mycket plats på bekostnad av huvudkaraktärernas liv och öde.
I samtalet med Josette fick Ayòbámi frågan om strukturen i boken och den var även jag intresserad av. Boken börjar i nutid, 2008, och hoppar sedan till 1988 och jobbar sig framåt, med växelvisa kapitel där Yejide och Akin turas om att berätta. Ibland sprängs det in ett kapitel som utspelar sig 2008. Ayòbámi berättar att för henne innebär skrivandet att skriva om. Från början var boken uppdelad i två delar, först Yejide och sen Akins del, skriven i andra person. Hon insåg sen att historien inte fungerade, dels för att det var för mycket politisk historia med och dels för att boken var uppdelad. Då bytte hon till att skriva huvudkaraktärernas syn på historien växelvis och i tredje person. Kapitlen som utspelar sig 2008 är mer av en konversation mellan Yejide och Akin där de pratar direkt till varandra. Jag tycker att det här är ett briljant grepp och boken känns väldigt tidlös sina historiska inslag till trots.
Hur har mottagandet av boken sett ut i Nigeria kontra exempelvis Europa?
– Jag är väldigt överväldigad över det positiva mottagandet i Nigeria. Många har där mottagit boken på ett mycket personligt plan och de känner att de äger historien på ett personligt plan. Boken utspelar sig i Ilesa, en stad i skymundan från andra stora städer som Lagos och många har blivit så glada och stolta av att se sin stad porträtterad, säger Ayòbámi.
Hon berättar att boken har fått ett fint mottagande även i Europa. Vi pratar om böcker som skrivs av författare från den Afrikanska kontinenten och om stereotypa omslag och beskrivningar av hur böcker från Afrika ska vara, antingen handla om hur glada människor är trots att de har så lite eller politisk turbulens och inbördeskrig. Jag lyfte då upp hur mycket jag tyckte om att det här är en bok som förvisso har en historisk fond men ändå handlar främst om människorna, deras liv, öde och att de är så tredimensionella och icke-stereotypa. Ayòbámi pratar om att människor är komplexa och att hon ville skildra just detta.
Min näst sista fråga handlade om den polygamiska familjekonstellationen. Är den vanlig idag eller inte och spelade det en roll i att hon placerade sin historia under 80-talet?
– Polygami var redan på 80-talet på väg ut och var mindre vanligt då än på till exempel 40-talet. Det var inte olagligt då och är det heller inte idag men det är ytterst ovanligt, säger Ayòbámi.
Hon beskriver det som att den andra frun som Akins familj tvingar honom att skaffa är där för att visa på den psykologiska spänningen i förhållandet. Funmi som kvinnan heter, ska hjälpa Akin att få ett barn då Yejide inte tycks kunna göra detta. Den ofrivilliga barnlösheten är redan i sig en ansträngning på deras äktenskap och det blir inte bättre av att det kommer in en tredje person. Jag frågar Ayòbámi om det är ett hårdare tryck på par i ett polygamiskt äktenskap att få barn än i ett monogamt men det säger hon att det inte är (hennes egen far hade flera fruar så hon har viss egen erfarenhet av detta). Men i ett polygamt äktenskap är kampen om uppmärksamhet, kärlek och bekräftelse än större då det är fler som ska dela på samma man/far. I den här berättelsen slåss Yejide mot naturen likväl som en annan människa i kampen om att bli gravid (först) och det psykologiska spelet är en av de stora behållningarna med boken.
Det sista jag frågar Ayòbámi om är slutet. Var boken tvungen att sluta som den gör? Och hon svarar ja och det kan jag förstå. För att inte avslöja vad det är som händer och varför så uppmanar jag er att läsa boken på egen hand. Vi fick en intensiv och givande diskussion när vi pratade om slutet, vad som händer dessa karaktärer, om sorg, kärlek och om förväntningar på kvinnor att bli mödrar likväl som på män att bli fäder och vad detta gör med människor. Innan vi visste ordet av hade vi pratat i 45 min och intervjutiden var slut för länge sedan. Jag kan varmt rekommendera boken och hoppas att jag får möjlighet att både läsa mer av Ayòbámi Adébáyò och att träffa henne igen.
