tisdag 27 oktober 2015

Djupa Ro

Bilden har jag lånat från rabensjogren.se
Lisa Bjärbo är en av mina absoluta favoritförfattare. Hennes första ungdomsbok Det är så logiskt, alla fattar utom du är lite så där lagom sockersöt, romantisk och fin. Sen kom Allt jag säger är sant och jag var inte allt beredd på att den skulle ha det sorgsna i sig som den hade. Och så kom Djupa Ro nu i höst och jag blev helt knockad. Om jag gillade Lisa innan så älskar jag henne nu för åh vilken bra bok hon har skrivit. Den är mycket djupare än hennes tidigare och samtidigt mycket starkare och på sätt och vis vackrare. Helt klart hennes bästa så här långt. Här är igenkänningsfaktorn skyhög och jag kunde så lätt placera handlingen i min lilla hemort där jag växte upp.

Djupa Ro handlar om fyra barndomsvänner som alla kommer hem till Ingelstad, åtta månader efter att de har tagit studenten, för att gå på sin femte väns begravning. Jonathan som kompisen heter har drunknat, vid Djupa Ro som är en av badplatserna i Ingelstad. Vi får följa David som är berättaren och hans vänner Paula, Tove och Ludvig. Killarna bor numera i Norge där de rensar fisk, Tove har varit i Asien och backpackat och Paula läser vid universitetet i Uppsala. Nu är de som sagt hemma för att gå på begravning och de är tillbaka i byn där du inte ska tro att du är någon och där samtidigt ingen kan smälta in. Alla vet allt om dig och du kan inte bryta dig loss från din egen historia, även om du växer upp och flyttar därifrån.

Just detta med en grupps roller och hur det är att komma tillbaka till dem igen efter att ha flyttat ifrån platsen där du var en del av den där gruppen är ett centralt tema i boken. Samtidigt som de fyra vännerna har flyttat ifrån Ingelstad och utvecklats är det som om de sugs tillbaka till de de en gång var så fort de kommer hem igen och det där känner jag själv igen så himla väl. När jag åker hem till min hemort blir jag direkt min mammas dotter först och främst, som är hemma från huvudstaden och nåde den som inte hälsar på folk när denne går in på Konsum, då blir en anklagad för att vara högfärdig. När jag träffar bekanta från skolan blir jag Johanna 16 år igen och det går på ett ögonblick.

Lika mycket som Djupa Ro handlar om de fyra vännerna handlar den om den femte vännen trots att han inte lever längre och fysiskt är med dem när de ses. Det är en smärtsam berättelse och frågorna är många. Varför var han och badade mitt i natten? Hur kunde han drunkna? En av de saker som jag gillade mest med boken är allt som inte sägs. Alla osagda saker som samtidigt skriks rakt ut mellan raderna. All längtan, ömhet och kärlek som finns mellan de fyra (fem) vännerna. Alla frågor som får svar och alla som inte får det. Om att gå vidare med sitt liv när det som höll dig bunden till en plats inte längre gör det. Boken handlar om att växa upp, växa ifrån och växa fast med en plats och med människorna som bor där.

Det är stundom korta meningar, korta stycken och korta kapitel vilket är som upplagt för att plöja boken i ett nafs. Jag drog ut på läsningen så länge jag kunde, det var så bra och jag ville inte att det skulle ta slut för jag vet att det inte kommer en ny bok av Lisa imorgon och då gäller det att njuta så länge det varar. Samtidigt som jag stod och mumlade När hundarna kommer på presskonferensen till Augustpriset förra veckan så sa jag samtidigt Djupa Ro. Det var de två titlar som jag allra helst såg nominerades. Det blev ingen nominering för Lisas del och jag är oerhört besviken över det. Augustpris eller inte det här är en suverän bok som garanterat är en av årets bästa (kanske någonsin) och som jag tycker att alla ska läsa, ung som vuxen. Nu sätter jag mig och väntar på att Lisa ska skriva en ny ungdomsbok.

2 kommentarer:

  1. Jag hoppades också på När hundarna kommer och Djupa ro till Augustpriset, tur att den förstnämnda blev nominerad i alla fall!

    SvaraRadera

Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.