Tyst

Bilden har jag lånat från harlequin.se

Jag hade en bild av förlaget Harlequin som ett förlag som bara gav ut kioskvältare med romantik/erotik som såldes i mataffären. I våras fick jag så en inbjudan till deras pressfrukost. Tyvärr kunde jag inte gå men förlaget var så gulliga och skickade några böcker med posten som de pratade om under pressfrukosten. Döm om min förvåning när jag hittade Tyst av Hannah Harrington i den högen. Det är inte en bok på temat romantik/erotik för medelålders kvinnor, utan klassas som teen. Anna på Sagan om sagorna hade läst den innan jag hann och efter hennes recension blev jag än mer sugen på att läsa den. Och jag blev riktigt överraskad av hur bra den var. Kort om handlingen:

Chelsea har aldrig kunnat bevara en hemlighet och hon har aldrig sett detta som ett problem. Men hon kommer att få anledning att tänka om för hennes skvaller kommer att påverka någon annan så pass att det handlar om liv och död. Efter det bestämmer sig Chelsea för att avge ett tysthetslöfte. Detta kommer att provocera folk i hennes omgivning men så kommer det stöd från ett håll inte hade väntat sig...

Jag tycker att Tyst är en trevlig bok som får mig att tänka på många saker. Hur påverkas andra av att jag skvallrar om dem? Vad händer om mitt skvaller faktiskt sårar andra? Skulle jag klara av att vara tyst så länge som Chelsea? Jag tycker främst att Sam verkar vara en sådan fin person som trots att Chelsea betett sig som hon har så kan han se bortom det och ge henne en ny chans. Dessutom vill jag också hänga på dinern som huvudrollskaraktärerna gör. Det verkar vara mysigt. En annan sak jag gillade var formatet på boken (en paperback i brittisk/amerikansk stil) vilket är tacksamt då inbunden kan bli tung och en pocket lätt blir skadad i väskan. Jag kan verkligen rekommendera boken men även att ni ska ta en titt på förlagets utgivning för det finns mer än de där kioskvältarna. Jag kommer garanterat att hålla koll på förlaget i framtiden.

Underbara helvete

Bilden har jag lånat från bokus.se

Hela våren hade jag peppat för Underbara helvete av Jamie McGuire och är det något jag tycker om så är det böcker som inte går att lägga ifrån sig. När det gäller just den här boken blev det därför en fullträff, för den är helt omöjlig att lägga ifrån sig och jag läste den under en hel dag när jag endast gjorde pauser för mat och toalettbesök. Det finns vissa saker som jag ogillar med den, som att Travis slår folk på käften hela tiden, de förlegade könsrollerna och det stereotypa heteronorm kärleksförhållandet. Men ändå så slukade jag boken i ett nafs och ville hela tiden veta hur det skulle gå. Vad handlar då boken om? Jo om Abbey som flyttar långt från sin hemstad för att börja om på nytt. Med flyttade kompisen America som nu är tillsammans med Shepley. Shepley i sin tur är kusin med Travis och de delar lägenhet. Abbey och Travis träffas och ja ni förstår vad som händer. Det är dock inte så enkelt, för de är allt utom bra för varandra.

Jag som är riktigt svag för böcker med en stark kärlekshistoria var helt såld på den här. Det jag även uppskattade var vänskapen som beskrivs i boken, familjerelationerna och så får vi den klassiska amerikanska universitetsberättelsen. Som jag nämnde innan är det mycket slagsmål i boken och jag fick lite känslan av Fight Club. I just det avseendet blir jag upprörd att författaren låter Abbey helt och hållet köpa detta utan att ifrågasätta vad det ska vara bra för att slåss så dant. Det blir lite väl mycket alfahannen och den svaga tjejen som behöver bli räddad. Underbara helvete är väl i det avseende väldigt amerikansk i form av syn på förhållande och könsnormer så som jag är van att se den på film. Den elaka killen vinner över tjejen med sin kantighet och hon formar honom sedan till en foglig person.

Men som sagt bortser vi från detta är det en bra bok och jag vill verkligen ge en eloge till en av mina favoritöversättare Malin Strååth som gjort en mycket bra jobb med den svenska översättningen.Och trots att jag peppade för boken i våras och sen läste den först i början av sommaren kan jag varmt rekommendera den till hösten och vintern med. Den utspelar sig under lite mer än ett år så alla årstider är med.

Tack för recensionexemplaret Kalla Kulor.

Vi är inte sådana som i slutet får varandra

Bilden är lånad från bokus.se

Jag är inte en person som bryr mig om språk i en bok. Jag har aldrig, jag upprepar aldrig förstått grejen med att hänga upp sig på språk i böcker. Det har nästan varit provocerande när folk har sagt att det var så vackert språk etc. Men någon gång ska väl vara den första och jag vill lova att jag blev helt tagen av det faktum att språket i Katarina Sandbergs debut Vi är inte sådan som i slutet får varandra blev en av de stora behållningarna av läsningen. Vilken bok men framför allt vilket SPRÅK. Jag satt full av beundran när jag läste den under midsommarhelgen och boken var inte alls vad jag förväntade mig. Anna och Ada på Gilla böcker hade rätt när de sa att det var en Johanna-bok. Jag trodde dock att det var kärlekshistorien som skulle vara behållningen, men det var så mycket mer än den jag tyckte om.

Vi är inte sådana som i slutet får varandra handlar om Cassiopeja som flyttat från småstaden till Stockholm för att studera juridik. Där finns det nya tjejgänget och någon från förr och så finns pianospelande grannen Casper. Den som trodde med titeln i åtanke att detta är en bok om en kärlekshistoria har delvis rätt och delvis fel. Inget är simpelt eller enkelspårigt i den här boken och det var det som fångade mig. Cassiopeja är mångfasetterad och det fanns mycket att känna igen sig i.Där finns en ensamstående moder, en småstad som präglat och som det flyttats från till storstan och där finns ett liv som är allt annat än svart och vitt. Och så finns det en kärlekshistoria, en historia som är både vacker, sorglig och orättvis.

Och nu förstår jag det där med språket, för i den här boken är det så vackert, roligt, finurligt, målande och gripande. Detta utan att bli pretentiöst, introvert och mer komplicerat än det behöver. Jag kände efter läsningen att jag aldrig i livet kommer kunna skriva en bok när det finns de som gör det så här bra. Var får Katarina Sandberg allt ifrån och kan jag få en gnutta av det? Sen är historien i sig väldigt bra och mycket utav en come of age och att hitta sig själv. Det var också det som fångade mig, mer än kärlekshistorien. Så tack Anna och Ada för rekommendationen och för recensionsexemplaret.

Carlstensveckan

Bilden har jag lånat från wahlstroms.se

Till min stora besvikelse insåg jag rätt snabbt att jag är för gammal för Carlstensveckan av Johanna Schreiber. Det tog bara några sidor att komma fram till detta och jag blev så ledsen för jag ville verkligen gilla den här boken. Det är inte det att det är en dålig bok, jag var bara inte målgruppen den här gången. Förvisso kände jag solen skina, hörde havet, kände pirret och kunde leva mig in i hur det är att bråka med kompisar, känna av grupptryck och sukta efter någon jag tycker om. Precis det som Ebba i boken går igenom och upplever när hon är på seglarläger på sommarlovet mellan årskurs åtta och nio. Men för mig föll boken på en sak, kanske är jag överdramatisk men jag hade svårt att släppa det under läsningen, och det var vikten vid just vikt och utseende.

Jag vill verkligen inte moralisera om vad ungdomsböcker bör innehålla och vad som är bra och inte i en ungdomsbok. Dessvärre blir det nog så att jag gör det den här gången ändå. Redan på första sidan analyseras karaktärerna utifrån hur de ser ut och så fortsätter det sedan. Det är vikter, kroppshyddor, former, ansiktsdrag och de bedöms som bra eller dåliga ingen får bara vara utan att först gåtts igenom utseendemässigt. Det är väl här jag själv spelar en stor roll i hur boken läses. Jag är inte längre 15 år och har kanske glömt hur det var. Kanske var det så att utseende och vikt spelade en så stor roll i mitt och mina kompisars liv. Kanske är det jag som blåser upp och läser in mer i den här aspekten än vad som faktiskt finns där. Hur som helst så var det ett hinder under min läsning och det gör att jag inte kunde tycka om den här boken så oförbehållsamt som jag önskat.

Tack B. Wahlströms för recensionsexemplaret

Förortshat

Bilden har jag lånat från ordfront.se

Johanna Langhorst är arg och jag blir arg.Texten talar inte med de små bokstäver som förskollärarna uppmuntrade till när jag var liten. Den skriker åt läsaren, den är upprörd och frustrerad. Och jag sugs in i den med full kraft och vet inte var jag ska ta vägen med den frustration som växer inom mig. Förortshat är en bok som berör, inte bara mig utan förhoppningsvis även samhället och debatten kring vårt samhälle.

I boken beskriver författaren hur bilden av hennes älskade stockholmsförort Tensta målas upp i media och i människors medvetenhet och hur hon ser det hela helt annorlunda och önskar att det inte var sådan skillnad. Bilden av "förorterna" (givetvis inte alla förorter utan de med många kulturer samlade, alltså inte vita, rika förorter) som otrygga, kriminella, gråa och trista som florerar ska jag villigt erkänna har även jag haft. Där kan en inte vilja bo frivilligt? Eller? Johanna Langhorst beskriver sin förort på ett helt annat sätt och det med värme och kärlek till platsen som är allt annat än det jag just beskrev. I alla fall fram tills hennes äldste som blir rånad två gånger och börjar må väldigt dåligt över detta. Då tvingas familjen att flytta ifrån Tensta och sitt liv där.

Det är ett tag efter den flytten som hon skriver den här boken. Och den har inslag av både reportage och berättande text. Det finns både intervjuer och författarens egna beskrivningar av Tensta. För mig råder det ingen tvekan om att Johanna Langhorst älskar Tensta och önskar att det var andra associationer som kopplades samman med platsen är det gör idag. Det som jag tycker är synd är att när jag läser, och jag blir upprörd över att det ser ut så här och tänker på vad det gör med dem som bor i områden med oförtjänt dåligt ryckte är den känsla jag har kvar efter läsningen. Jag vet inte vad jag ska göra med den sorg och ilska som jag känner gentemot dem som svärtar ner platser de kanske aldrig ens besökt. Dessvärre lämnas jag som läsare lite åt mitt öde att själv ta tag i känslorna boken väcker och jag hade önskat att det fanns mer av resonerande kring hur vi kan ta oss framåt än att det mestadels fokuserar på dem som gör förorterna ont genom denna smutskastning.

Jag hade det stora nöjet att besöka Tensta för releasefesten av boken. Där möttes jag av en helt annan bild än den jag hade innan. Tensta var mysigt och kändes hemtrevlig och helt klart en plats jag kan tänka mig att flytta till. Under releasefesten fick vi gå en guidad visning av de delar som Johanna Langhorst hade bott och levt på i Tensta. Vi fick sedan gå till Tensta träff för lite musikunderhållning, samtal mellan Johanna och hennes förläggare samt fick våra böcker signerade och möjlighet att ställa frågor.

Efter läsningen är jag sugen på att läsa mer om ämnet förorter och bilderna av dem. Bland annat fick jag tipset om Per Wirténs bok Där jag jag kommer ifrån.Och jag hoppas att dessa böcker kan hjälpa till att sudda ut den dåliga stämpel som vissa förorter har idag. För jag vill inte att någon, speciellt barn och unga, ska växa upp och känna att de tillhör ett b-lag och att de på något vis skulle vara sämre än andra baserat på var de växer upp.

Tack till Ordfront för recensionsexemplaret och inbjudan till releasefesten.

Stockholm-Vimmelboken

En otroligt trevlig sak landade i min brevlåda för ett tag sedan. Min allra första inbjudan på papper till en bokrelease. Och titta visst är den fin? Den är till och med adresserad till mig med mitt bloggnamn högst upp.

Inbjudan gällde releasen av boken Stockholm- Vimmelboken av Judith Drews. Igår var jag så på bokreleasen på Talent Gallery där det även var en vernissage. Det var en trång men trevlig tillställning. Vi fick titta på de silkes screentryck som ställdes ut och som går att se i boken också. Vi hörde förläggaren Erik Titusson berätta om hur boken kom till och berätta mer om illustratören. Det gick att köpa konsten som ställdes ut eller om plånboken var tom kunde besökarna själva färglägga illustrationer från boken.

Boken då, vad tyckte jag om den? Jag fick några dagar innan vernissagen och releasen hem  Stockholm-Vimmelboken i brevlådan så jag hade hunnit läsa den innan. Det är en rikt illustrerad bok och då menar jag rikt illustrerad. Det finns ingen text men väl massor av figurer (70 st) att titta på och följa utmed sidorna. Det finns allt ifrån kända till okända personer som figurerar i berättelsen. Vi får även en fin rundvandring i Stockholms innerstad. Det här är en bok som passar alla åldrar. Mindre barn kanske "bara" ser olika personer/figurer medan äldre barn och vuxna kanske känner igen en och annan karaktär.

Bilden har jag lånat från lillapiratforlaget.se

Garanterat är det här en bok som du kan läsa en mängd gånger och finna något nytt varje gång. Att läsa den tillsammans med någon är också roligt för ni kommer säkert att se olika saker (vilket jag blev varse på releasen). En fantastisk hyllning till konst- och kulturstockholm med många av dess institutioner och kulturpersonligheter representerade. Jag tycker att det är en himla fin bok men det finns en sak som jag tycker är trist. Och det är att det är ett helvitt Stockholm vi möter och jag har svårt att känna igen mig. Det finns inte en enda icke-vit person och så ser det inte ut i vår huvudstad idag. Jag menar inte att det ska kvoteras in olika karaktärer för sakens skull men det känns inte trovärdigt att staden avbildas utan den etniska mångfald jag möter varje dag. Utöver detta är det här en mycket fin bok som ni kan ge ung som gammal, stockholmare som ickestockholmare, svensk som turist. Ett stort plus är att den är illustrerad på ett sätt som jag känner igen från bilderböckerna från när jag växte upp på mitten av åttiotalet. Jag tror att det är färgvalet som för tankarna åt det hållet.

Tack så mycket Lilla Piratförlaget för både inbjudan och recensionsexemplaret.

Marcelo i den verkliga världen

Bilden har jag lånat från bokus.se

Efter att läslusten hade väckts till liv igen genom Det går bara inte tog jag mig raskt vidare till Marcelo i den verkliga världen av Francisco X. Stork. Och om jag var något svalt inställd till Det går bara inte tyckte jag betydligt bättre om den här boken. Det var på sätt och vis en ny läsupplevelse för mig som var både lärorik, insiktsfull och värmande.

Boken handlar om sjuttonåriga Marcelo. Han går på en specialskola, men nu inför sista året ställer hans far ett ultimatum. Marcelo ska enligt fadern lära sig att vara i den riktiga världen som pappan kallar det och det genom att sommarjobba på hans advokatfirma istället för i stallet som Marcelo vill. Om han inte gör det riskerar Marcelo att tvingas sluta på sin älskade skola.
Nu börjar utmaningarna för den unge herrn och vi får följa med på en resa som kantas av svek, försoning, kärlek, vänskap och viljestyrka att ta sig förbi hinder både reella och de imaginära.

Det ska sägas att det är något speciellt med Marcelo och det insiktsfulla den här läsningen gav med sig är just förståelsen för personer i Marcelos situation. Jag lärde mig mycket om hjärnan, perception men även om familjer, föräldrars vilja att deras barn ska bli något visst och hur vänskaper kan se ut.
Jag kände på en och samma gång en viss ömhet inför Marcelo samtidigt som jag kunde bli frustrerad av hans beteende. Jag blev arg på vissa bitkaraktärer som utnyttjar, missbrukar makt och inte ser till andra än sig själva.

Vissa saker som jag tog för givet kom att ses i ett nytt ljus och en sak är säker kärlek kan komma i fler än en form. Den här boken kan läsas av många och i flera sammanhang och det tycker jag är bokens styrka. Det är svårt att skriva om boken och göra det på ett inspirerande sätt utan att avslöja för mycket. Men en sak kan jag säga, en läsning av den här boken kan ge både nycklar, förståelse och empati. Och den skulle passa perfekt som samtalsbok i skolan för ungdomar på högstadiet/gymnasiet. Jag hade några fina timmar när jag läste den och den gav en känsla av hopp.

Tack till B. Wahlström för recensionsexemplaret.

Det går bara inte!

Bilden har jag lånat från bokus.se

Under påskledigheten läste jag Camilla Jönssons debut Det går bara inte. Det gick i en rasande fart och jag bläddrade sida som aldrig förr. Här har vi ett triangeldrama med två killar och en villrådig tjej. Emelie som huvudpersonen heter står och vacklar mellan Viktor (kompis från skolan) och Sander (som hon träffa på en fest). Hon blir kär i dem båda och kan inte välja och vill inte välja. Jag håller tidigt på Viktor i den här kampen. Han kändes som en sådan helyllekille som inte ville någon något ont. Jag var ömsom förbannad och ville bara skrika åt Emelie ömsom kände jag någon slags beskyddarinstinkt gentemot henne. Hon är smickrad av att dessa två killar gillar henne. Men hon är också naiv som tror att hennes beteende inte kommer att såra någon. Hur mycket hennes kompis Stina än påpekar detta tycker Emelie mest att Stina är både jobbig och tjatig.

Det har skrivits/filmats/dramatiserats ett antal (kärleks)triangeldramer. Vissa med större skicklighet än andra. Den här historien är inte unik men det jag tycker om med den är att den känns väldigt realistisk. Det är inte smörigt och amerikaniserat romcom över det hela. Dock är jag besviken på slutet av historien som jag tycker tappar lite i fart och det gör att när jag läst ut och lagt ifrån mig boken känner mig ambivalent. Jag hade svårt att sätta ett betyg på boken på Goodreads och det tog några dagar innan jag kunde skriva om den. Jag vet ärligt talat inte nu heller riktigt vad jag tyckte om den på det stora hela med tanke på att det började så bra men sen saknade in och tappade fart. Jag hade nog behövt 50-100 sidor till så jag hade fått ett mer fullständigt avslut. 

Tack till B. Wahlströms för recensionsexemplaret.

Recensionsexemplar x3

Min påskledighet är räddad! Jag har har fått tre böcker som jag är väldigt sugen på och som förhoppningsvis kan få upp mig ur min läskoma som jag har svårt att komma ur och få något läst.
Det är två böcker från B.Wahlströms och en från Rabén & Sjögren. Så recensioner kommer efter påsk.

Gul utanpå

Det är så mycket som är lika. Det är så mycket som är olika. Jag har svårt att finna orden. Det är lätt att den här texten bara handlar om mig och inte boken jag just har läst.Jag vill inte att det blir som Madonnas tal på Michael Jacksons begravning. Det som skulle vara ett hyllningstal men som bara handlade om henne själv.

Boken Gul utanpå av Patrik Lundberg handlar om honom själv och hans sökande efter tillhörighet. Han adopterades från Sydkorea som spädbarn och växte upp i Sölvesborg. Flyttade till Malmö i hopp om att där får smälta in men med blandat resultat. Efter en ordväxling på en fest på fyllan bestämmer han sig för att åka tillbaka till Sydkorea. Och i boken får vi följa med honom på den resan. Det är en detaljrik och intim skildring av en av hans livs viktigaste resor.

Det jag har lättast att identifiera mig med är känslan av rotlöshet och att själv se sig som något men av andra på grund av sin hudfärg tas för någon annan. Hur gärna du bara vill vara dig själv, ditt förnamn men främst ses som din etnicitet, eller förväxlingen med ens hudfärgs etnicitet. Att ha ett svenskklingande namn och en uppväxt som varit fast förankrad i det svenska samhället. Men att gång på gång få frågan om sitt egentliga ursprung. Sorgen att inte tillåtas tillhöra är så smärtsam och i boken så på pricken beskrivet.

Jag har sett flera kommentarer om varför detta är en ungdomsbok. Den kan väl läsas av vuxna också? Finns det inte en risk att vuxna inte hittar till den om den placeras i ungdomsboksfacket? Jo vuxna kan också läsa den och ja det kanske finns de som kommer att missa den om den nu klassas som ungdomsbok. Men för mig är det viktigt att det är en ungdomsbok. Jag önskar så att den här boken hade funnits utgiven när jag var tonåring och som mest försökte hitta mig själv. Jag hoppas innerligt att den här boken hamnar i händerna på unga som är adopterade, som själv har invandrat till Sverige eller som är född här men har minst en utländsk förälder. Då främst icke-vita ungdomar.

När det gäller kultur har jag ofta kunnat känna igen mig. Det kan vara en låt som talar till en känsla jag har. En kvinnlig roll på teatern som påminner mig om den ojämlikhet jag utsätts för som kvinna. Eller en karaktär i en film som är från landet och nu bor i storstan som jag kan identifiera mig med. Men sällan har jag i svensk kultur varit med om att jag får identifiera mig utifrån aspekten som icke-vit, hur det kan kännas och upplevas.

Och även om jag själv inte är adopterad finns det många beröringspunkter mellan mitt liv och Patrik Lundbergs. Det är därför hans bok är så viktig. Den ger tröst och en vetskap om att det finns fler som har gått igenom samma sak som jag har. Det hade varit till en ännu större tröst i mina tonår och därför är jag glad att detta är en ungdomsbok. För det sista som får hända är att den känns otillgänglig för ungdomar. Sen är det ju inget som hindrar vuxna att läsa den och det tycker jag verkligen att de ska för det är en historia som berör oavsett ålder. Tack Patrik Lundberg!

Tack till Rabén & Sjögren för recensionsexemplaret. 

Jag biter i apelsiner

Bilden har jag lånat från gillabocker.se

När jag har läst ut Annakarin Thorburns debutbok Jag biter i apelsiner är det två saker som dröjer sig kvar hos mig. Det ena är frågan om språket och det andra är att bli sviken av en förälder och vad det lämnar för spår. Det här med språk i en bok är något som både kan skrämma bort mig och göra att jag har svårt att förstå handlingen. När en bok är skriven med språket i fokus och formuleringarna är det viktiga då brukar jag inte kunna följa med. Så var det med Amanda Svenssons bok Välkommen till den här världen, en bok jag aldrig läste ut.

Inledningsvis upplevde jag att Annakarin Thorburns språk var för svårt och onödigt tillkrånglat och jag hade svårt att ta till mig historien. Jag undrar så varför författare ska strössla med metaforer och tankar i huvudkaraktärens huvud som du inte vet är verkliga eller inte. Då blir karaktärerna för mig lätt förvirrande och jag kan inte följa med i handlingen eller så tänker jag att det är mig det är fel på och att jag inte förstår vad boken handlar om. För personer som tycker om språket i en bok kommer säkerligen Jag biter i apelsiner att passa perfekt. Men för mig var det snarare historien som var viktigare och berörde mig mer. Och när jag efter en tredjedel slutade tänka att jag förstår inte tjusningen med de här formuleringarna och slutade tänka på dem så tog berättelsen över.

Boken kan lätt uppfattas handla om Jag och hur Jag är tillsammans med Ödlan och sedan träffar Lo. Det kan vara svårt med kärlek och vem ska den delas med och hur två olika personer kan ge olika saker som inte nödvändigtvis står i strid med varandra utan bara ge olika. Men för mig var det återigen inte kärlekshistorien som berörde mig mest. Det var berättandet om att en förälder sviker sitt barn och hur detta kommer att påverka barnet upp i åren. Bekräftelse från ens föräldrar kan vara så extremt viktigt och vad händer då när en förälder väljer att lämna dig. Vad ska då fylla det tomrummet och kan någon annan fylla det tomrummet? Jag tänkte mig att det är det Jag i boken försöker med men till slut inser även hen att det inte går och saker och ting börjar så smått falla isär. Det är då berättelsen blir hudlös och går rakt in i hjärtat. Som läsare vill jag bara hålla om huvudkaraktären och svära långa haranger åt föräldern i fråga. På baksidan av boken står det så träffande:

Jag biter i apelsiner är en roman om lust och svek, om längtan efter kärlek och bekräftelse, och allt vi är beredda att offra för att känna oss sedda, utvalda, älskade.

 Det var en fin läsupplevelse och jag undrar hur det går för Jag och vem som ska hjälpa till att läka alla de där såren. Jag hoppas att Annakarin snart skriver en ny bok för det här var ett författarskap jag vill läsa mer av.

Tack till Gilla böcker för både en trevlig releasefest för boken och för recensionsexemplaret.

Jag, En

Bilden har jag lånat från xbloggen.se

Jag tänker på The Fault in Our Stars och kärleken den kärleken. Jag tänker på Tidsresenärens hustru och hur det är att vara den som är kvar och det enda bestående. Jag tänker på hur lyckligt lottad jag är som har en familj och vänner som jag har växt upp med och levt sida vid sida med i flera år. Jag tänker att kärlek är vackert, att kärlek kan göra ont och att kärlek kan vara det svåraste som finns. På samma gång som jag känner mig upprymd känner jag mig så ofantligt tom.

Det är något visst med välskrivna böcker. Det är så skickligt gjort när karaktärerna blir så verkliga att det känns som att de är där bredvid dig och på riktigt. Vid ett handfull tillfällen har karaktärer i böcker blivit så verkliga för mig att det gör fysiskt ont att skiljas från dem på sista sidan. Och jag så fort jag lagt i från mig boken saknar dem innerligt. Precis så känns det med En och Rhiannon. Jag kan inte släppa dem och deras historia och jag tänker mig att det kommer vara så för en lång tid framöver.

Vad är det jag svamlar om egentligen? Jo jag har läst boken Jag,En av David Levithan. Lite kort om handlingen då. Boken handlar om En, som varje dag vaknar upp i en ny kropp. En dag är det i Justins kropp En lever i för dagen och genom honom träffar En Rhiannon och allt kommer att ändras. Sedan får vi följa med på resan när Ens själ bor i en ny kropp och allt ständigt ändras men där kärleken till Rhiannon är beständig. Men hur går det att som den enda som är kvar älska någon som ständigt rör på sig och aldrig går att räkna med?

Den här historien är så fruktansvärt bra och jag fullkomligt älskar David Levithans sätt att skriva den på. Som vanligt är hans berättelse normbrytande och bara det faktum att vi inte vet vad En har för kön, etnicitet, sexualitet gör det hela väldigt befriande. Det väsentliga är inte mellan vilka som kärlek beskrivs utan hur det känns och upplevs. Det är En och Rhiannon som är viktiga inte allt det där runtomkring.

Jag är så glad att jag fått ta del av den här berättelsen och är säker på att den kommer att vara med i toppen av årets bästa böcker. Se nu till att läsa den ni också. Så vi kan diskutera den sen för det här är en bok som väcker otroligt mycket tankar som jag verkligen vill ventilera med någon. Här kan ni läsa ett smakprov.

Tusen tack till X Publishing för recensionsexemplaret.