söndag, juli 2

Om bokbloggens död- del 2

Nu är det en vecka sedan jag publicerade mitt blogginlägg om bokbloggens död. Eller jag ska kanske snarare säga eventuella död efter att ha läst alla kommentarer och blogginlägg i frågan. Först och främst vill jag tacka alla som tog sig tid att svara på mitt inlägg både här och på Facebook samt ni som skrev egna blogginlägg. Jag har sett inlägg hos Enligt O, Barnboksbloggen, Feministbiblioteket, Trasig kofta, Boktanken och Sannas bokhylla. Säg till om jag missat någon. Det har varit oerhört givande att läsa alla tankar och reflektioner i frågan. Jag tänkte nu sammanfatta lite av debatten så som jag ser det.

Är bokbloggen död? Både ja och nej skulle jag säga. Nej så tillvida att många av er som svarade sa att ni till största delen bloggar för er egen skull, ni har bokbloggen som en typ av läsdagbok eller ett ställe där ni samlar era tankar kring det ni läser. På så sätt kan jag förstå att min fråga framstod som märklig eller helt befängd. Därför tror jag inte att bokbloggen som företeelse kommer att dö ut än på länge och vi ser ständigt en tillväxt av nya bloggar som poppar upp. Men när det gäller bloggen som forum för bokdiskussion och som en stor och viktig typ av kanal för förlag att få spridning på sina böcker utöver mer traditionell media som TV, tidningar och radio anser jag att bokbloggen som fenomen är död. Många säger i kommentarerna att ni inte tycker om det draget hos er själva men att ni inte kommenterar på blogginlägg i lika stor utsträckning som tidigare. Det är även ett flertal som säger sig sakna kommenterandet på sina egna inlägg och att det inte känns lika roligt nu när kommentarerna inte kommer med samma frekvens som tidigare. Boksamtalet är dock inte dött, det frodas på ett flertal ställen (mest i olika sociala medier-kanaler så som Facebook, Twitter och Instagram). På sätt och vis är detta fantastiskt, samtalet om böcker behövs och är något bokälskare ofta uppskattar. Den andra sidan av det myntet har dock blivit att det är mer spritt, svårt att hitta till och dessutom svårt att ta sig in. Nu döljer sig samtalen i grupperingar som antingen är låsta bakom stänga grupper, eller bakom hashtaggar som det är svårt att hitta till om du inte vet var du ska leta efter. På Instagram hittat du många bokbloggare och sk bookstagrammmare om du söker på hashtaggar så som #bookstagram #boktips #läserjustnu och ett enkelt sätt att få kontakt med andra bokälskare på Twitter är att använda hashtaggen #boblmaf. När jag varit på bokevent träffar jag ofta andra bokbloggare jag följt länge och på sociala medier efteråt kan det upplevas svämma över med bilder från eventet och har du då inte varit där (för att du bor långt ifrån Stockholm där det mesta tyvärr äger rum bokbranschmässigt, eller helt enkelt inte fått inbjudan) så kan det upplevas som om alla var där. Jag har full förståelse för att detta kan kännas exkluderande och hur privilegierad jag själv är som ofta är en person som får gå på den här typen av evenemang men samtidigt är med och bidrar till uppdateringarna som kan kännas exkluderande. 

Flera skrev att förlagen har dålig koll på vilka bloggar/konton som finns, att vissa inte får ett enda rec.ex med andra får fler än de vill ha/bett om, att vissa förlag nöjer sig med en snygg bild på boken på Instagram medan andra fortfarande vill ha en recension på bloggen. I den frågan blev det för mig väldigt tydligt att intentionen med min fråga och inlägget om bokbloggens öde kanske skiljer sig från många andra bokbloggares. Jag är nog inte och har aldrig varit som många andra bokbloggare (inte meningen att generalisera för jag vet att bokbloggare inte är homogena eller har samma intention med sitt bloggande men det blir lättare att argumentera om vi föreställer oss det en stund). Från första stund som jag började blogga (det var om mode år 2006 och sen om kultur på den här bloggen år 2009) har mitt syfte varit att blogga för andra och att nå ut. Jag vill sprida min passion, mitt kunnande och det jag ser, hör och läser till andra och så många som möjligt. Därför har det alltid varit avgörande att andra har läst det jag har skrivit men också att få tillbaka något för den tid och energi jag har lagt ner. Och då menar jag inte bara att få personlig bekräftelse i likhet med beröm utan att andra har sett det jag lägger upp och kanske svarar att de tagit till sig av tipset/recensionen eller vad det nu är. Så att jag vet att det har träffat någon och inte bara försvunnit ut i tomma intet. Därför har jag nog också alltid sett mig som en kanal för kulturinstitutioner och förlag att få ut sin verksamhet/utgivning. Givetvis inte ofiltrerat och hur som helst, det är av största vikt att det jag skriver om är något jag står bakom, har läst, är ärlig med vad jag tycker osv. Jag jobbar inte på en kulturinstitution eller på ett förlag, men mitt jobb är väldigt likt det som PR-/och marknadsföringsfolket gör. Jag är van att omvärldsbevaka vilket gör att jag genom min profession förhåller mig till det här med skanna av flöden på ett annat sätt än lekmän/de som har kultur som intresse. Förutom att mitt jobb är inom kommunikation så har jag både ett stort intresse för kultursektorn i stort och i den här frågan främst förlagsbranschen. Likt en person som bevakar bokbranschen i sitt jobb följer jag rapportering, trender och branschnyheter. Något som gör att jag jämt och ständigt misstas för en person som jobbar i branschen. Sen är det så att förutom att vara yrkesskadad, ha ett stort intresse även har många vänner som jobbar i förlagsbranschen. Dessa människor har jag nästan uteslutande lärt känna tack vare mitt bloggande men även för mitt stora intresse av världen kring själva boken. Sammantaget gör det här att mitt förhållande till både att blogga och att läsa andra bloggar/följa olika personer i sociala medier är mer professionaliserat (och kanske taget på ett för stort allvar för mitt eget bästa då och då). Därför kanske jag läser in mer i frågan jag ställde i mitt förra inlägg än vad andra bloggare gör.

Det är förståeligt att förlagen upplevs ha för dålig koll. Det är helt enkelt för många olika personer att hålla ordning  på och dessutom på för många olika arenor. Hur förlagen förhåller sig till detta vet jag inte och tyvärr var det inget förlag som svarade på inlägget. Min gissning är att de håller fast vid de som var tidigt ute med att blogga om böcker och sedan har breddat detta med några som mest är på Instagram/Twitter/poddar utöver den nya grupp personer som kan sprida deras produkter sk influencers. Jag kan däremot tycka att de skulle kunna skaffa sig bättre strategier för att hantera just de digitala flödena. Men då är vi tillbaka i jobbläge för min del och den nördiga delen av mig som vill vara med och utveckla förlagsbranschen.

Sammanfattningsvis: bokbloggen är inte död, men boksamtalet har spritt sig till fler ställen i cyberspace, det kan göra det hela svårnavigerat och splittrat men det finns där. Förlagens strategi till detta om vi pratar möjligheten att få sina böcker omskrivna/få synlighet är varierad och till viss del okänd. Många bloggar för sin egen skull men kan ändå sakna kommentarer och interaktion på själva bloggen, samtidigt som flera erkänner att de själva har blivit dåliga på att kommentera hos andra och därmed kan förstå att andra också slutat kommentera. Här ska vi också tillägga att tekniken i sig kan bidra, det är krångligare att kommentera på en blogg än att göra det i sociala medier det gör att blogginlägg kan diskuteras på andra ställen än på själva bloggen.

Återigen stort tack för det stora gensvaret som jag fick på mitt debattinlägg. Fortsätt gärna att diskutera frågan!

4 kommentarer:

  1. Bra sammanfattande inlägg. Jag håller med dig i det mesta. Dessutom klappar mitt hjärta lite extra när jag läser det du skriver om varför du bokbloggar och om intentionen bakom ditt bloggande. Jag känner nämligen verkligen igen mig där. Jag har själv ett väldigt stort intresse för såväl böcker som skrivande. Min ingång 2008 var att jag startade eget som frilansjournalist, skrev en bok och fick frågan om jag kunde skriva om böcker på en dåvarande portal, Allt om barn. Redan från början var därmed bokbloggen en professionell kanal för mig. Under åren har jag pluggat litteraturvetenskap med inriktning mot barn, fortsatt jobba som frilansjournalist, gått skrivarkurser inriktat mot att skriva för barn, skrivit en bok till, lektörsläst manus, recenserat böcker för BTJ, skrivit texter om barnböcker till tidningar, börjat plugga till bibliotekarie och numera jobbar jag som bibliotekarie. Läsande, skrivande och bloggande är därmed både ett stort intresse, men också en del av mitt jobb. Även om jag inte får betalt för själva bloggandet så är det en del av min profession. Och därför har också jag säkert en annorlunda ingång till bokbloggandet, liksom en vidare bild över hur bokbloggsbranschen har förändrats genom åren. Jag tycker fortfarande att ditt inlägg är bra och behövligt och att det är synd att inga förlag har gett sig in i diskussionen.

    SvaraRadera
  2. Jag skulle förresten vilja läsa lite mer kring dina tankar om att nå ut som bokbloggare. Om det nu är så att det har kommit fler bokbloggare/instagrammare och liknande, och om det är lite för många plattformar nu att hålla koll på för läsarna, hur ska då vi bokbloggare slå oss fram? Som jag skrev tidigare så har jag ett professionellt tänk för min blogg, dessutom är min målgrupp inte enbart andra läsare/bokbloggare, utan jag vill också gärna nå ut till andra (som kanske inte bloggar själva eller är van att läsa bloggar). Jag skriver ju mycket (men inte enbart) om barnlitteratur och vill därför nå ut till exempelvis bibliotekarier, föräldrar, lärare och förskolepersonal. En del föräldrar kanske inte ens är intresserade av läsning för sin egen skull, men vill få tips om böcker att läsa för sina barn, hur når man dem?

    SvaraRadera
    Svar
    1. För det första beror det på hur mycket tid du är beredd att lägga ner på att nå ut. Jag har av egen erfarenhet lärt mig att det kan ta enormt mycket tid att nå ut till målgrupper utanför andra bokbloggare. Då du behöver bara både systematisk och strategisk.

      Det handlar för det andra om förtroende och kvalitet. Det värsta som finns är spamliknande uppdateringar och kontaktsökande. Du skulle kunna interagera med tex. bibliotekarier, lärare, föräldrar i arenor där de verkar och föra en dialog med dem där. Om du då har din blogg länkad eller liknande kan de själva sen gå in och läsa. På Twitter hänger många lärare och det är lätt att använda olika hashtags när du länkar till dina inlägg för att de ska få syn på inlägget. Du ska alltså inte promota din blogg kanske i första hand utan vara en del av samtal och sen när det är relevant länka till ett inlägg i frågan eller skriva för mer läsning om vad jag tycker kan du läsa här. Då blir bloggen som en hub och de andra digitala eller fysiska kanalerna verktyg för att locka in dem till bloggen. Långt och kanske otydligt svar. Hör av dig om du vill att jag vidareutvecklar.

      Radera
  3. Superbra! Jag var ju ytterligare sen i detta men har läst med stort intresse och imorrn bidrar jag med en liten tanke om det hela :)

    SvaraRadera