Lucka 19: Konsten att falla

Jag är lite som en skiva som har hakat upp sig men jag älskar verkligen Ingela Olsson. Det är en av de mest talangfulla skådespelare vi har i det här landet. Så när jag såg att hon skulle spela i Konsten att falla på Teater Galeasen i Stockholm var det givet att gå och se henne. Föreställningen handlar om mor och dotter Edith Bouvier Beale, de kallas Stora Eddie (mamman) och Lilla Eddie (dottern). De är moster och kusin till Jackie O (Jaquline Kennedy Onassis) och väldigt egensinniga. De lever tillsammans i ett stort och förfallande hus med en massa katter och retar gallfeber på varandra dagarna i ända. Ingela Olsson spelar mot Monica Stenbeck och Johan Wahlström och pjäsen är skriven av Sara Stridsberg och är bland det bästa jag har sett i år.

Vi uppehåller oss i ett och samma rum under hela föreställningen. I rummet finns det så mycket bråte (de skulle kunna beskrivas som hoarder/manisk samlare) att någon som är pedant och städfreak skulle få krupp. Mor och dotter lämnar inte hemmet och en av sönerna/bröderna kommer sporadiskt och hälsar på (det är Johan Wahlström det). De bråkar konstant, är oense om allt och det kryper liksom i kroppen på mig av en lust att skrika åt Lilla Eddie att gå ut genom dörren och aldrig komma tillbaka. Dottern är 56 år gammal och har efter ett liv utanför huset kommit tillbaka för att ta hand om sin åldrande mamma och så blev hon kvar. De bor i ett mycket välbärgat område utanför New York och en gång i tiden hade de mycket pengar men nu är det mest misär.

Det är inget fel på självförtroendet hos dessa kvinnor, de är excentriska och egenkära på ett både tragiskt och charmigt sätt. Lilla Eddie byter om konstant i föreställningen till den ena spexiga outfiten efter den andre medan modern går runt i nattlinne, morgonrock och tofflor. De säger massor av taskiga saker till varandra hela tiden, samtidigt som de bara har varandra och varandras sällskap att tillgå. Det blir destruktivt och samtidigt med en dialog som det inte går att göra annat än att dra på smilbanden åt. Både mor och dotter spelas helt suveränt och de två timmarna bara rusar förbi. Jag var tagen både av skådespeleriet och scenografin misären är så vacker på något skruvat estetiskt sätt. Det var en fantastisk föreställning och mitt första besök på Teater Galeasen. Det finns en amerikansk film som heter Grey Gardens från 2009 och har samma handling som pjäsen.