Lucka 18: Vitsvit

Athena Farrokhzad har skrivit diktsamlingen Vitsvit. Farnaz Arbabi har regisserat föreställningen med samma namn och i höstas sattes den upp på Unga Klara i Stockholm. Vitsvit på teatern utgår från diktsamlingen och tre skådespelerskor gestaltar de olika rösterna i diktsamlingen. Och de gör det på ett så mästerligt sätt. Där finns en mor, en far, en mormor, en bror och så berättaren själv. De berättar om att lämna sitt hem och hemland, om att ta sig in i ett nytt samhälle, om att passa in och att få sina traditioner att samverka med de nya. Det är smärtsamt, vackert och med sin berättarstil som består av korta sekvenser får vi veta så oerhört mycket, om våld, om vithet och om revolution.

Publiken satt som i en cirkel kring en matta där skådespelarna rörde sig både bland publiken och stod i mitten. Skådespelarna heter Bianca Traum, Oldoz Javidi och Maria Salah. De talar i föreställningen svenska, persiska, franska och rumänska. Jag tycker att det var ett intressant grepp och när det talades persiska och rumänska blev jag helt förförd av rytmen även om jag inte kunde själva språket. Publiken var väldigt blandad och det var speciellt när du kunde se någon i publiken förstå vad som sades innan du själv gjorde det. Oftast var detta när det pratades persiska och jag kunde gråta av att en annan i publiken grät samtidigt som jag inte förstod vad det var hen grät över. Och sen när det berättades igen fast på svenska så grät jag igen för då kunde jag själv identifiera mig precis som personen som förstod persiskan.

Jag hade läst diktsamlingen innan jag såg föreställningen första gången (såg den två gånger totalt) och första gången var full av stunder där jag kunde känna igen texten. Andra gången släppte jag min läsning och fokuserade bara på själva förställningen, då blev det ännu mäktigare. Förställningen var i en akt och på en timme och det var en fullmatad timme vill jag lova, på ett positivt sätt. Under föreställningen fick jag känna igen mig, skratta, gråta, förfasas, känna empati och avsky. Jag gillade verkligen det här med att det endast var tre skådespelerskor på scen trots att det fanns flera roller än tre att gestalta. Det är inte en skådespelerska som är samma karaktär hela tiden utan de glider in och ur olika roller hela tiden och med sitt kroppsspråk förmedlar de vem de gestaltar (mormodern har kutig rygg, fadern slår en hand i den andre handen osv). Kostymerna är svarta i spets och läder och mot slutet när de tre skådespelerskorna står på varsitt podium är de som gudinnor, mäktiga, oåtkomliga och starka. Och efteråt var jag både upplyft och tagen. 

I och med att spelperioden är över rekommenderar jag er att lyssna på Radioteaterns uppsättning av Vitsvit Den är inte likadan som på Unga Klara men helt klart värd en lyssning ändå.