Lucka 20: X

En av årets absolut bästa föreställning är X som spelades på Unga Klara i våras. Det är en slutföreställning för studenterna på Stockholms Dramatiska högskolan tillsammans med etablerade skådespelare och regisserades av Farnaz Arbabi och är helt oslagbart bra. Föreställningen tar upp Sveriges koloniala och rasistiska historia och hur det är att leva i Sverige idag. Jag såg föreställningen tre gånger, var på en läsning av pjäsen och ett utdrag ur pjäsen innan premiär. Jag var och såg den färdiga föreställningen i början, mitten och slutet av spelperioden och den var lika bra varje gång. Dock blev det en viss skillnad beroende på vilka som var i publiken. I början och mitten av spelperioden var det övervägande många i publiken med utländskt påbrå medan det i slutet var mest vita personer och det blev en väldigt skillnad i hur pjäsen togs emot och hur stämningen var i rummet. Det blev mer igenkänning, tårar och gestaltning av publikens erfarenheter i början och mer av historielektion mot slutet av spelperioden.

Ämnen som samernas situation, hur en historielektion kan se ut i nutid, scener från en domstol från den tiden när Sverige hade kolonier, drottning Kristina kom på besök och vi fick både judiska och romska berättelser gestaltade för oss. Det var fart och fläkt blandat med mer nedtonat skådespeleri. Olika scener och tidsåldrar varvas, ibland trodde jag att det var självbiografiskt från skådespelarna och ibland var det mer uppenbart fiktion. Aldrig har jag sett den här typen av föreställning eller innehåll på scen. Jag förstår att det var så hårt tryck på biljetterna och som jag förstår det en helt utsåld spelperiod. Nuförtiden ser jag helst nyskrivet och X är ett bra exempel på varför. Klassiker säger mig inte särskilt mycket, även om de förflyttas till nutid. Det är ändå vita skådespelare som porträtterar en snäv typ av människor, ofta vit överklass eller vit medel-/arbetarklass. I X fanns det något för alla så att säga, här var det fler erfarenheter och perspektiv som porträtterades både sett till kroppar på scen och berättelser porträtterade.

Den absolut största behållningen med föreställningen är ensemblen. Skådespelarna var så jäkla bra! Inte bara det att de är talangfulla hela högen men det var så mäktigt att se en så mångfacetterad ensemble. Det hör verkligen inte till vanligheten och brukar inte hända förutom när det är en föreställning av Jonas Hassen Khemiri. Och där skulle jag säga att den gemensamma nämnaren är Farnaz Arbabi. Hon har ju regisserat flera av Jonas pjäser och hennes tänk och gärning är i grunden mångfacetterat och jag älskar det. Det handlar inte om att rollbesätta enbart utifrån etnicitet/tanke på representation men när det blir den här mångfalden på scen ger det pjäsen något extra. Vi blir fler som kan känna igen oss, se oss själva på scen och bekräftas.

I vår (v14-17) kommer X att ge sig ut på turné i landet och kommer sen tillbaka till Stockholm. Om ni inte redan har sett föreställningen tycker jag verkligen inte att ni ska missa den om den passerar där du bor. Ta med alla du känner, i alla åldrar och vana av att gå på teater. Ni kommer inte förbli oberörda och det är en upplevelse ni inte vill vara utan jag lovar.