Lucka 16: Jag ger dig solen

Idag har det blivit min tur i julkalenderbloggstafetten som Sofies bokblogg anordnar. Vi ska alla svara berätta om en riktigt bra bok som vi har läst i år. Jag har valt Jag ger dig solen av Jandy Nelson.Jag tyckte väldigt mycket om hennes debut Himlen börjar här och jag hade hört mycket gott om den här innan jag började läsa. Jag började på boken i somras och så igen tidigt i höstas. Jag läste kanske 10 sidor men kom liksom inte vidare. Jag så när jag bläddrade fram att det var långa kapitel och det lämpade sig därmed inte så bra att ha med boken som pendlingsbok. Men så bestämde en av mina bokcirklar att vi skulle läsa den och jag började då om en tredje gång hemma en helg och vips så var jag indragen i boken och hade mycket mycket svårt att släppa den fören den var utläst. Jag varnar redan nu för att detta kommer bli en väldigt hyllande text, den kommer att vara lyrisk och exalterad stundom och det finns risk att jag hypar för mycket för vad som är bra för dina egna förväntningar inför läsandet. Dessvärre kan jag inte hjälpa det för det här är inte bara en riktigt bra bok jag har läst i år utan som jag har läst någonsin i mitt liv. Fortsatt läsande av den här recensionen sker på egen risk. 

Boken handlar om tvillingarna Jude och Noah. Vi får följa dem i vartannat kapitel med start hos Noah och i hans kapitel är tvillingarna 13 år och när det är Jude som berättar så är de 16 år. När boken börjar är det Jude som är den självsäkra och populära av dem och Noah är mer av en nörd och enstöring. Så kommer Brian in i hans liv och det är som om saker och ting får färg. I Noahs partier beskrivs saker och ting i bildliga metaforer och som självporträtt. Vi får veta att båda tvillingarna är väldigt konstnärligt lagda och speciellt Noah hejas på av deras mor som gärna vill att de båda ska gå på en konstskola. När vi får följa dem i Judes kapitel har något hemskt hänt, tvillingarna pratar inte längre med varandra och det hela är så tragiskt. Nu är det Jude som är enstöringen och den utstötte och Noah är den populäre och självsäkra. Jude har inte bildliga metaforer utan textstycken inte sällan en typ av bibelcitat.

När jag ska beskriva Jag ger dig solen pendlar jag mellan att säga att den är så himla bra och sen säger jag och den är så himla tragisk. Så kommer allt det tragiska över mig och jag säger det igen och avslutar med men den är så himla bra. På repeat har mitt utlåtande om boken låtit så och det är inte särskilt välartikulerat, men jag vet inte hur annars jag ska säga det. Det här är en bok som det pirrar i magen av. Det är en bok som trasar sönder dig. Det är en bok som du skrattar när du läser. Det är en bok att inspireras av. Framför allt är det här en bok att gripas av och som inte kommer att släppa taget om dig. Jag tycker att författaren har utmejslat dessa två tvillingar så otroligt skickligt. De och alla andra karaktärer för den delen känns så levande och jag sörjer dem när boken är slut och jag inte får hänga med dem längre. I början vill jag ruska tag i Jude och säga åt henne att skärpa sig, bortskämda snorunge. Jag vill viska peppande saker i Noahs öra. Jag vill ge dem båda en kram och jag vill skydda dem från ondskan. Det var omskakande att läsa Jag ger dig solen och så här några månader sedan är läsupplevelsen lika aktiv, stark och närvarande på näthinnan. För mig är detta en fullpott och jag tycker att alla ska läsa boken, ung som vuxen. Med fördel ska ni läsa den i en bokcirkel för det finns mycket att diskutera efteråt. Så nu när julledigheten närmar sig med stormsteg tycker jag att du ska krypa upp i soffan, ha något mumsigt att äta och dricka, en förpackning pappersnäsdukar och läs, bara LÄS. Du kommer inte att ångra dig det lovar jag! 

Igår var det Pantalaimone tur och imorgon får ni kika in hos En blogg för bokugglor.