söndag, december 13

Lucka 10: Vågen

Bilden har jag, Sincerely Johanna, tagit
Jag blir sällan besviken när jag åker till Skärholmen där Stadsteatern huserar med sin barn- och ungdomsscen. I höstas såg jag en psykologisk thriller i klassrumsmiljö som Vågen beskrivs som. När jag gick i högstadiet fick vi se The Wave i anslutning till att vi lärde oss om andra världskriget och nazismen. Så jag hade en föraning om vad som komma skulle när jag åkte till Skärholmen och skulle se deras uppsättning som jag förstod byggde på samma premisser. Och premissen är att en lärare ska lära sina elever om just förintelsen och hur en ledare fick med sig ett folk på saker som vi nu i efterhand tycker är hemska. Jag trodde att visst det utspelar sig i klassrumsmiljö och det lär säkert vara bänkar som skådespelarna ska sitta vid men vi i publiken sitter nog på en åhörarläktare och tittar på. Förvisso var jag förberedd på att det säkerligen skulle vara någon form av interaktion med publiken, det är nästan alltid det på den här scenen och med sin målgrupp som är ungdomar. Ändå var jag inte beredd på att komma in i scenrummet där vi alla hade fått lämna ytterkläder och väskor utanför. Vi kom in i ett otroligt stort klassrum, med fyra väggar, fyra dörrar två på vardera sida, en kateder och en massa bänkar. Jag letade efter läktaren som inte fanns och vi blev ombedda att sätta oss i varsin bänk. Jag grabbade tag i min syster som var med och vi satte oss i ett bänkpar mot slutet fast ändå i mitten. Och jag som avskyr interaktiv teater fick mig en riktig upplevelse. 

In kommer ett stökigt gäng elever (skådisarna) och en sträng lärare som börjar berätta om förintelsen. Vi har alla fått ett prov på våra bänkar som vi ombeds fylla i och sen tar det hela fart. Vi blir alla medresenärer på den här klassens resa under den tid då magister Lindgren lär sina elever steg för steg hur det är att börja följa en ledare, hur det är att införa nya förhållningsregler, hur det är att bilda en gemenskap med medlemskort, angivelser och grupptryck. Trots att jag visste vad pjäsen gick ut på och trots att jag sett filmatiseringen förut och främst för att jag ansåg mig veta bättre än de ungdomar som var där i publiken så föll även jag in i det psykologiska spelet och gjorde saker som kändes obehagliga. Carolina Frände är en av de skickligaste regissörer jag vet och hon lyckades så väl skapa den där känslan av obehag men även fristad att testa gränser inom. Skådespelarna är övertygande som brunstiga och stökiga ungdomar (med undantag för den av dem som inte vill vara med på det här med "Vågen" en motståndare, väldigt styrd av sitt rättspatos). 

Efter föreställningen fanns det möjlighet att stanna kvar för ett samtal med ensemblen och dramaturgen Marie Persson Hedenius. Då fick vi möjlighet att ställa frågor och de berättade för oss hur det är att spela föreställningen för gymnasieungdomar. Ungdomarna har haft det mycket lättare att köpa själva scenrummet då de är vana att befinna sig i klassrum dagarna i ända medan vi vuxna som sett föreställningen (för allmänheten på lördagskvällar) har varit lite mer avvaktande. Ungdomarna har efteråt reflekterat och undrat om det förväntades av dem att avbryta föreställningen och säga att det som sades och gjordes var fel. Jag tänkte mycket på det också och på min egen reaktion som vacklade mellan att jag borde veta bättre och avstå och samtidigt känna ett grupptryck och ovilja till att sticka ut trots att jag visste att detta endast var fiktion och inte verklighet. Det här var en av årets starkaste teaterupplevelser och jag tycker att ni som har möjlighet någon gång ska åka och se en föreställning i Skärholmen och speciellt något som Carolina Frände har regisserat/skapat det är alltid av hög kvalitet och intressant.

2 kommentarer:

  1. Vad synd att den inte spelas längre - hade verkligen velat gå på den. Verkligen intressant grepp att placera publiken i klassen! :)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja synd att den har spelats färdigt och du missade. Men gå på vad som i Skärholmen allt jag har sett där har varit bra.

      Radera