onsdag, november 19

Not that kind of girl

Äntligen är Lena Dunhams bok Not that kind of girl utgiven på svenska. Jag sträckläste den under en helg och gjorde något jag aldrig annars gör. Jag strök under, skrev i marginalen och vek hundöron. Men det kunde inte hjälpas för det fanns så mycket i den som jag ville markera upp och kunna hitta lätt så här i efterhand. Jag hade väldigt höga förhoppningar på boken och som tur var blev jag inte besviken.

I boken Not that kind of girl får vi veta mer om vad en ung kvinna har lärt sig av livet och det vill säga inte lite det. Det är mycket igenkänning, delad frustration och härligt humoristiskt. Ibland blir jag lite less och känner att men kom igen släpp det där och gå vidare. Men då tänker jag på det Lena skriver i inledningen om att en människas berättelse är värd att berättas. Och så tänker jag på det oräkneliga antalet män som öst ur sig sina berättelser i tid och otid oavsett vem som kan tänkas vara intresserad. Så även om det kan bli lite långrandigt är det ändå härligt att hon kör på och jag påminner mig om att inte döma henne för hårt.

Del två som handlar om kroppen är det som jag tar till mig mest av. Det är mycket som är likt och den här ständiga kampen om och med sin kropp börjar att bli riktigt tröttsam. Och även om Lena verkar vara trött på att höra att hon är modig som visar upp sin kropp (som inte följer gengse skönhetsnorm och därmed ses som modig för att hon visar upp den) i serien. Jag tycker dock att både det och att hon skriver om sitt förhållande till sin kropp är uppfriskande och befriande. Där kommer också frustrationen in över att vi inte pratar om våra kroppar, underliv, smärtor och sjukdomar. Vi går runt och försöker vara perfekta samtidigt som vi tror att vi är ensamma med de problem som vi har. Under läsningen gjorde jag en mental note att jag verkligen måste ta och läsa Liv Strömquists senaste album Kunskapens frukt.

Lena Dunham och jag är jämnåriga (fina årgången 1986) och det är något speciellt för mig och gör att jag kan relatera till henne på ett visst sätt. Även om hon är uppväxt i medelklass i USA och jag i arbetarklass i Sverige så har vi ändå liknande referenser. Många utropar Lena Dunham till talesperson för vår generation, och jag kan hålla med om att hon är det, till viss del. För även om det finns mycket som jag känner igen mig i när jag läser boken så finns det väsentliga delar som är viktiga i mitt liv som jag saknar. Exempel på vad det kan vara är reflektion över etnicitet och klass. Det känns som bokens svaga punkt, reflektionen över hennes egen position och bakgrund och något som bör tas i beaktning innan hon utropas till den enda talespersonen. Detta är något hon fått kritik för när det gäller serien också och jag kan stämma in i hyllningskören till hennes förträfflighet men jag hoppas också att det finns plats för fler personer med fler perspektiv i den där talespersonsgruppen.

Boken är väldigt läsvärd, både av unga kvinnor och medelålders män. Den känns uppfriskande i floden av män som vill berätta om sitt liv och sin förträfflighet. Lena Dunham är rolig och samtidigt som hon skriver om jobbiga saker så finns det en tröst i det hela. Om Caitlin Moran skrev om konsten att vara kvinna så skriver Lena Dunham om konsten att bli och vara en ung kvinna.  Jag förutspår att den här boken kommer att ges bort till många i julklapp. Men främst förutspår och hoppas jag att Lena Dunham kommer till Sverige i vår och att hennes framträdande på Internationell författarscen på Kulturhuset i Stockholm på stora scen säljer ut innan Ingemar Fasth (litteraturchefen) hinner blinka. Och jag ska få tag i en biljett det finns inget annat!

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar