torsdag, juni 19

Hatties liv

Bilden har jag lånat från brombergs.se
I höstas var jag med i Brombergs bloggbokcirkel om Hatties liv av Ayana Mathis. Det var en rolig upplevelse att vara med i den bokcirkeln. Det här var en bok som jag verkligen såg fram emot att läsa. Har den höjts till skyarna av Oprah kan den väl inte vara annat än bra? Jag återkommer till den frågan. Boken handlar om Hattie och hennes liv. Hon är en svart kvinna i USA och under bokens gång får vi följa henne från ung kvinna till åldrad dam. Hattie har en stor skara barn, 11 stycken närmare bestämt. Historien om hennes liv berättas i från hennes barns perspektiv i olika kapitel. Dessa barn är i olika åldrar när de berättar, allt från riktigt små, till tonåringar och sedan vuxna. Det är ett barn per kapitel och de berättar om sin mor och den tid de lever i just då. Vi får se och uppleva ett USA i förändring, en familjs upp och nedgångar, en kvinnas kamp, kärlek, känsla av svek, tillkortakommande och upplevelse av att vara svart kvinna.

Något som jag tyckte väldigt mycket om med boken var att jag fick läsa en berättelse om en svart kvinna, en kvinna som till det yttre såg ut som jag gör. Det hör verkligen inte till vanligheten. Jag tyckte också om att få läsa om en svart familj utan att det faktum att de var svarta var huvudpoängen. Det var inte någon skildring av slaveriet, medborgarrättsrörelsen eller en lång kamp mot en mer jämbördig tillvaro. Här har vi en svart familj vars berättelse i boken går ut på att skildra en amerikansk familjehistoria ur olika tidsepoker.  Detta befriande nog utan den stereotypiska och exotifiering som jag är van vid.

Det jag tycker mindre bra om med boken är att den inte alls var vad jag förväntade mig. Jag trodde att det skulle vara en berättelse om Hattie berättad av Hattie själv. Nu är det istället hennes barn som berättar om henne. Dessutom i en form som mer liknar en novellsamling än en roman. Det är korta texter berättat från ett barn i taget (oftast) och det blir lite styckat och malet. Detta var något om många tog upp som en svaghet med boken och just att förväntningarna inte möttes. Personligen tycker jag att det delvis har med översättningen av titeln att göra. På engelska heter boken The twelve tribes of Hattie och på svenska Hatties liv. Den engelska titeln inbjuder mer till att detta är en samling berättelser medan den svenska att det är en berättare. Så på det hela är jag kluven till boken, det var som sagt en befrielse att få läsa om en rasifierad person (alltså en som inte är som normen, vithyad) utan att det egentligen var fokus, men samtidigt gillade jag inte formen berättelsen var skriven i (eller den något falska marknadsföring som den översatta titeln bidrog med).


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar