Fågelhuset

Bilden har jag lånat från bokus.se

Efter att ha stått högst upp på min läslista över vårens titlar läste jag äntligen ut Ester Roxbergs andra roman Fågelhuset i slutet av maj. Det var inte en helt oproblematisk läsning. Jag hade höga förväntningar på den som alla titlar från X Publishing. Det är inte en särskilt tjock bok (198sidor) men för mig tog det ovanligt lång tid att läsa klart den. Det tog ett tag för mig att sätta fingret på vad det var som gjorde att vi inte klickade, boken och jag.

Nu har jag kommit fram till att det är sätten boken är skriven på som jag inte var särskilt förtjust i. Det är en speciell stil som känns experimentell. Som bekant har jag svårt för språkböcker (alltså böcker där språket medvetet är höjdpunkten i boken och där det lagts ner mycket tid på formuleringar och dylikt). Det blir ofta så att jag känner att boken är skriven på ett sätt som övergår mitt förstånd och jag känner mig bara dum när jag läser. Tell it like it is. Varför hålla på och krångla till det? Men det är inte bara en språkgrej i den här boken utan även hur berättelsen berättas som jag har något svårt för. I Fågelhuset är det en mix mellan huvudpersonen Livs berättelser, korta informationsstycken och avsnitt som handlar om någon av bitkaraktärerna. Det går att dra många paralleller till Annakarin Thorburns bok Jag biter i apelsiner. Böckerna är lika stilistiskt och språket/formuleringarna är viktiga i båda två samt att huvudpersonen känns något naiv.

Fågelhuset handlar om Liv som är praktikant i kulturbranschen och som har sparat sommarjobbaspengarna, flyttat till Stockholm och är säker på att det ska vänta ett jobb på henne efter praktiken. På hennes arbetsplats finns en chef som är väldigt tvetydig och inte drar sig för att utnyttja den unga och hungriga praktikanten. Där finns även karriärister som inte drar sig för att trampa på andra för att hävda sig själv, samt väldigt självupptagna personer som Liv får olika relationer till och som kanske inte alltid är bra för henne. Jag var rädd innan läsningen att jag skulle bli totalt avskräckt från att jobba i kultursektorn, då baksidan av boken lätt ger bilden av att det inte är en helyllebransch. Men den rädslan fick inte fog även om jag vet att det säkerligen som i alla branscher finns rötägg och folk som utnyttjar andra. Däremot blev den här boken ett fiktivt syskon till Skitliv då den verkligen belyser den osäkerhet arbetsmässigt som möte Liv och många i hennes situation. Och det kan jag verkligen uppskatta med boken, hur den beskriver hur det kan se ut att vara ung idag.