Men det skulle ni aldrig våga

Bilden har jag lånat från orionteatern.se

Jag hann inte blogga om en föreställning jag såg förra veckan och för den som bli lockad av att se föreställningen efter denna text kommer bli besviken för den är färdigspelad. Jag och min syster besökte för första gången Orionteatern och såg där Men det skulle ni aldrig våga. Det är bland det bästa jag har sett. Föreställningen var uppdelad i tre delar, alla berättades av JAG. Men vem JAG var fick vi inte veta och det var heller inte det viktiga. Jag var rädd att jag inte skulle förstå vad pjäsen handlade om, att det skulle vara en metanivå som jag inte kunde förstå, vilket jag alltid är rädd för vid nyskrivet eller nytolkningar. Men jag var med från början och förstod, tog till mig och älskade det. I första delen handlade det om barn som får ta ansvar och hand om sina föräldrar och hur det är kunna bipacksedlar till sömntabletter och antidepressiva. I del två handlade det om barnfattigdom och hur det är att vara fattig i dagens Sverige. I tredje och sista delen var det patriarkatet som avhandlades. Det var en så rapp och slagkraftig föreställning och jag ville aldrig att den skulle ta slut. De framförde statistik men förkroppsligade den även genom olika personer som annars lätt försvinner i ett hav av siffror. Det var för att sammanfatta en rolig, tänkvärd, sorglig och framför allt slagkraftig pjäs som jag önskar hade gått längre så fler hade haft möjlighet att se den. En av mina favoriter Bianca Kronlöf var med i föreställningen och som plåster på såren om jag lockat er med en föreställning ni inte längre kan gå och se bjuder jag här på hennes härliga karaktär Snubben.