Jag hade en föreställning om vad
Klara Krantz debutroman
Ge mig arsenik skulle handla om. Sen läste jag den och möttes av något helt annat. Det visade sig vara mycket djupare och mer invecklat än jag väntat mig. Jag vet inte var ifrån jag hade fått mitt första intryck av boken men jag blev väldigt glatt överraskad. Det här var en suverän debut och jag är så glad att jag fick möjlighet att läsa den.
Boken handlar om Elisabeth, hur hon snor en anteckningsbok med en svart panter på och hennes liv får på sätt och vis en ny vändning. Numera är hon inte längre Elisabeth, numera är hon Elsa, ett geni, en författare och en superhjälte. Denna Elsa sitter hellre i sin saccosäck än är i skolan. Hon har just funnit
Håkan Hellström och hans
första platta (som för övrigt spelades flitigt hemma hos mig under dagarna när jag läste boken). Där finns Katarina, mamman och pappan och lillasyster Sara. Men även Maria som är kvar på Öland där Elisabeth/Elsa växte upp. Boken handlar om Elsas önskan att skriva den där
romanen, hur skolan bara är ett nödigt ont för ett geni och den fladdriga läraren Anders. Den handlar även om kärlek, vänskap, svek från alla möjliga personer och om att vara ung och på väg in i en ny fas i sitt liv. Och det är de sista sakerna där som tog mig med storm och som gör att jag tycker hemskt mycket om boken. Inget är enkelt, inget är svart eller vitt och det är nyanseringrna som Klara Krantz beskriver så väl.
Dessutom var jag på releasefesten för boken igår och då fick jag möjlighet att träffa författaren. Hon läste även ur boken och sjöng en sång hon varit med och skrivit själv. Nu är det bara att vänta på nästa bok, men tills dess tycker jag att ni ska läsa den här.
Tack till
Alfabeta för recensionsexemplaret och inbjudan till releasefesten.