Författarintervju med Ruta Sepetys

Jag och Ruta Sepetys

Igår var jag på bokfrukost hos B. Wahlströms om höstens böcker och även en tjuvkik på vårens titlar (mer om det en annan dag). Efter frukosten hade jag den stora äran att få intervjua en av de medverkande författarna nämligen Ruta Sepetys. Hon är i höst aktuell med den mycket fina och läsvärda boken Tårar i havet. Vi satt ner och pratade om hennes inspiration till boken, varför den förlisning som är med i boken och som hänt på riktigt är så bortglömd samt mycket mer. Varsågoda det här är min intervju:

Minns du vad det var som fick dig att skriva boken?
– Jag minns exakt när och var jag fick inspirationen till att skriva boken. Det var i mitt vardagsrum i Tennessee en dag i juli 2011. Jag hade precis pratat med min pappas kusin som var en av de som överlevde båtolyckan med Wilhelm Gustloff (den olycka som även finns med i boken, min anmärkning). Jag satt uppe hela natten och skrev och skickade sedan in text till min förläggare. Inom 10min hade jag fått svar: Du måste skriva den här boken!

Varför tror du att den här båtolyckan har fått så lite uppmärksamhet?

– Det beror på tre saker skulle jag säga. 
1. Hitler själv gömde undan historien för att det visade att han på sätt och vis misslyckats.

2. Tyskarna ville efter kriget inte måla upp sig själva som offer då de själva hade gjort så mycket hemska saker under kriget att de inte talade om förlisningen. Det var många tyskar men även andra nationaliteter vars länder var under tysk ockupation som dog i och med att skeppet sköts ner av ryska ubåtar.

3. Den ubåtskapten som var ansvarig för nedskjutningen av Wilhelm Gustloff men även andra skepp sattes i arbetsläger i Sibirien efter kriget. Detta var inget som ryssarna ville skulle komma fram så då kunde de inte heller prata om själva insatsen som gjorde att flera skepp sköts ner. 

– Jag är dock inte ensam om att skriva om Wilhelm Gustloff. Nobelpristgararen Günter Grass har skrivit om den i boken Krabbans gång.

Boken är väldigt lärorik. Hur ställer du dig till att boken används som undervisning? Nöjesläsning vs pedagogisk läsning? 
– Jag har inget emot att boken används i undervisningen. På sätt och vis är jag fullt medveten om att detta inte är ett ämne som unga självmant skulle gå till biblioteket för att låna. Om då en lärare kan få dem att läsa boken genom undervisningen har boken nått fram till sina läsare och jag blir glad. Flera lärare har gett dem utdrag ur boken och i och med att kapitlen är korta har ungdomar sugits in i berättelsen och velat läsa mer. 

Miljöbeskrivningarna i boken är så bra och ger mig som läsare en tydlig bild hur det ser ut, luktar och smakar. Vad har du för strategi för att skapa så målande bilder?

– Jag uppslukades av beskrivningar när jag skrev boken. Förutom att ha besökt flera länder världen över och pratat med överlevare, sett de länder som mina karaktärer kom ifrån har jag även gått delar av den långa väg som många av dessa flyktingar gick. På så sätt fick jag själv veta hur det såg ut att gå den vägen, med sina få utvalda ägodelar och tillsammans med många andra. Jag gick dock rutten på våren och i boken likväl som i verkligheten gick människorna denna väg under den iskalla vintern. Men en annan sak som gjorde att jag kunde få till miljöbeskrivningen och den historiska touchen var att jag läste flera kokböcker från tiden då boken utspelar sig. Bland annat använde jag mig av kokboken Rose Petal Jam av Beata Zatorksa. Den beskriver både recept men även receptens historia och den polska kultur som recepten kommer ifrån. 

Det är flera huvudpersoner och berättare i boken. Hur kommer det sig? Det här att de kommer från olika länder, vad är tanken bakom det? 

– Enligt min mening skulle det ha blivit för begränsande att bara ha en huvudkaraktär som boken skulle ha centrerats till. Genom att ha de fyra berättarna (Joanna, Florian, Emilia och Alfred, min anmärkning) kunde jag få en fylligare bild av att vara ung och hur detta krig påverkade flera personer beroende på var de kom ifrån och vad de varit med om. Det finns inte bara ett sätt att berätta denna historia på och genom att ha flera berättare blir historien mer komplett och mångbottnad. Karaktären Alfred bygger till exempel på en ung Hitler. Alfred har runt sin hals ett halsband med sina identitetstaggar, det nummer som han har är Hitlers personnummer. 

Ruta berättar för mig om små detaljer i boken och med karaktärer som visar mig än mer hur mycket tid hon har lagt på att göra efterforskningar innan hon började skriva boken. Det finns föremål, referenser och beskrivningar som gör läsningen av boken trots sin historiska bakgrund att känna att du är här och nu i historien. Personerna är så verkliga och det finns både de som är sympatiska och de som inte är det och persongalleriet gör att det finns någon karaktär där för alla. Vi börjar prata om konst och de konstplundringar som nazisterna genomförde under kriget, jag tipsar henne om Plundrarna av Anders Rydell.

Förutom de fyra berättarna finns det ett gäng bikaraktärer (mina favoriter är Skopoeten, Ingrid och Klaus). Har du någon favoritkaraktär?

– Min favorit är Skopoeten. Jag tyckte så mycket om att skriva om honom. Som en äldre man ger han de yngre karaktärerna vägledning både bokstavligt och mer tankemässigt. I mitt första utkast till boken dog han och Klaus tillsammans när båten sjönk. Men det motsatte sig min förläggare och sa att så kunde det inte sluta, nu ser det slutet annorlunda ut. 

Det var en otroligt trevlig intervju med en författare som sannerligen bjöd på sig själv, var generös med att berätta om sin skrivprocess och även visade intresse för sådant som jag tänkt på när jag läst boken. Jag kan nu checka av intervjua en författare på min önskelista. För den som vill läsa min recension av boken Tårar i havet går det bra att göra det här, länk. Jag kan varmt rekommendera boken, från 13-14 år och uppåt.