Roxane Gay och Chigozie Obioma på Internationell författarscen

De två bästa författarsamtalen på Internationell författarscen på Kulturhuset Stadsteatern i vår var helt klart det med Roxane Gay och Chigozie Obioma. Gay är aktuell med essäsamlingen Bad feminist och den skönlitterära I vilt tillstånd (har läst den första men inte den andra) och Obioma med Fiskarmännen (recension kommer nästa vecka).

Först ut var Obioma, han samtalade med kulturjournalisten Nina Solomin. De pratade om hans bok, om skrivprocessen och om att han inte vill att boken ska ses i skenet av postkolonial litteratur. Det tycker jag är väldigt intressant för jag tänker mig att många i västvärlden gärna ser honom och säg Chimanada Ngozi Adichie som författare inom det postkoloniala fältet och att deras böcker ska ge förklaringar till hur den afrikanska kontinenten har påverkats, utvecklats och fungerar efter kolonialiseringen från Europa. Det var vid ett tillfälle i samtalet som samtalsledaren ryggade tillbaka och inte alls förstod att det var legitimt att slå sina barn, en sekvens som finns med i boken med som Obioma också pratade om förekommer idag i Nigeria. Där blev det både ifrågasättande och ett tilltal som var fördömande snarare än visade prov på förståelse för olika kulturella syn på barnuppfostran och att alla inte gör som vi i västvärlden gör och att det inte behöver vara fel. Nu är inte jag för barnaga men jag förstår att alla inte gör som vi i Sverige och kom ihåg att det inte alltid har varit förbjudet att slå sina barn här heller. Nog om detta. Obioma läste högt ett flertal gånger ur boken och det var verkligen en trollbindande stämning i lokalen då när alla satt och lyssnade hänfört. De pratade även om krav från föräldrar på att bli något och någon, om stora familjer och om hur det är att flytta mellan Afrika, Europa och Nordamerika. Jag hade lätt kunnat sitta och lyssna hela kvällen för det här är en mycket intressant författare och hans bok är väldigt bra.

Så har vi kommit till Roxane Gay, denna übercoola människa.  Jag var på Babel-inspelningen dagen innan och då hade jag hälsat på henne och sagt hur mycket jag såg fram emot det här samtalet. När vi kom in i Hörsalen satt hon och hennes samtalspartner kulturjournalisten Mona Masri redan på scen och i högtalarna spelades Beyoncés nya skiva Lemonade. När jag och min syster som fått samtalet och boken Bad feminist i julklapp satte oss (på andra raden, så otroligt lyxiga platser vi hade) så såg Roxane mig och vinkade. Behöver jag säga att jag löstes upp i lyckoatomer där och då? Samtalet sen handlade både om nya boken I vilt tillstånd, om vad som händer när en person kidnappas, när en far inte betalar lösensumman och om att bli våldtagen. Men de pratade också om att vara satt på en feministisk piedestal, om Beyoncé, om vikt/skönhetsnormer och om Twitter. Gay är även hon en person som jag kan lyssna på hur länge som helst, vilket jag också har gjort för efter Babel-inspelningen har jag dammsugit Internet på samtal och föredrag med henne. Hela Hörsalen var fylld till bredden och det var så kul att se att det både var en yngre publik än normalfallet men även att det fanns en större mångfald på personerna där. Publikfrågorna efteråt höll hög klass och det var en uppfyllande känsla i lokalen. Efter samtalet var det signering och den signeringen måste ha slagit rekord i hur länge den pågick. Gay satt kvar på scenen och så fick vi komma upp till henne. Väl där tog hon sig tid att prata med alla, fotas tillsammans med de som ville. Jag och min syster samt min kompis Julia gick fram ihop och då kände Roxane igen mig och sa till min syster att "åh du måste vara Johannas syster!". Oh yes hon kom ihåg vad jag hette från dagen innan och att jag skulle ta med min syster på samtalet. Vi både fotades med henne, fick våra böcker signerade och pratade en stund. Som på moln gick vi sedan ut i stockholmskvällen. Detta kommer både jag och syrran att leva på länge.