söndag, mars 13

Liv efter liv: vecka 4 och målgång

Vi har nått vår fjärde och sista anhalt av boken Liv efter liv av Kate Atkinson och vårt cirklande går i mål. Först, jag är så stolt över mig själv att jag har tagit mig igenom en tegelsten, det hör verkligen inte till vanligheten. Och sen, tack till er som varit med och cirklat (What You Readin? och Det växer). Det blev så mycket roligare när jag hade någon att cirkla med och höra vad ni tyckte om läsningen.

Den här liksom förra veckan var seg för mig, jag hade svårt att få upp motivationen att läsa när det hela uppehöll sig så mycket vid Andra världskriget men är så glad att det lossnade och att den tog sig mot slutet. Detta är sannerligen ett epos och historien är något alldeles extra med alla vändningar den tar, alla personer att bekanta sig med och så det där ödesdigra beslutet som Ursula ska fatta/fattar/genomför. Vi får lära känna inte bara henne men även hennes brokiga familj och de personer hon träffar genom historien, vissa av dem kommer igen och igen i mer eller mindre stora roller. Till skillnad från till exempel Tidsresenärens hustru eller liknande verk så får jag inte riktigt kläm på när hon dör om och om igen så vet jag inte när hon lever om så att säga. Hon dör och det är jag på det klara med men sen undrar jag när hon dör föds hon om då och lever om hela sitt liv från början för att sen ta det åt ett annat håll nästa gång?

Även i slutet av boken så har kriget en mycket stor plats och vi uppehåller oss mycket kring 1940, fram och tillbaka. Ursula jobbar vid ett ministerier, hon räddar folk ur husruiner och står mitt i Londons eldhärjade delar. Men vi får även veta hur det slutar, hur det går för henne och hennes familj. Vid vissa tillfällen vill jag som vid andra veckan att hon bara ska dö och börja om och vissa saker vill jag inte ska ändras vilken känns oundvikligt om hon dör och föds om. Som tur var hämtade boken sig som sagt mot slutet men jag har ändå svårt för varför det uppehålls så mycket vd krigsåren och saknade drivet som fanns i början och jag var inte lika engagerad vecka tre och fyra när det bara var krigsåren som spelades upp om och om igen. Det hade inte gjort mig något om några hundra sidor togs bort men det kanske har att göra med att jag inte var lika intresserad av krigsåren och de saker och val som skedde då. Mot slutet fick familjen ett annat fokus och jag jag tror mig ha skrivit det förut men pappa och brodern Teddy var mina favoriter. Perfekt timeing för den som vill läsa mer för i dagarna kom den fristående fortsättningen Gud i spillror som handlar om Ursulas bror och min favorit Teddy. Nu när jag vet att jag kan ta mig igenom en tegelsten blir jag minst sagt sugen på att läsa även den boken.

Jag tycker att den här boken lämpar sig väldigt bra att bokcirkla kring och jag är imponerad av Kate Atkinson som tar sig ann den här berättelsen och ändå låter den ta den fysiska plats den tar med sina 500 sidor. Det är lite som med Katarina Sandberg och hennes böcker om Maj. De behöver den platsen och det blir en bra kontrast till alla män som brer ut sig i tjock bok efter tjock bok. Jag är glad att jag läste boken och jag kommer att tänka på Urusla och hennes familj ett bra tag framöver.

Ni som vill läsa våra inlägg igen och kanske från början kan göra det här:
Vecka 1
Vecka 2
Vecka 3
Vad What You Readin? och Det växer tyckte nu vid slutet kan ni läsa här och här.

Nästa bok som jag tänkt cirkla om är Roxanne Gays bok Bad feminist (finns både på svenska och engelska med samma titel). Cirkelstart blir 17 april och fyra söndagar framåt och avslutas med hennes Sverigebesök den 12 maj.

4 kommentarer:

  1. Tack för att du initierade denna läsning och bokcirkel, jag hade aldrig läst denna annars och nu är jag glad att jag gjorde det. Håller med om att den skulle kunna vara lite kortare, men den behöver kanske samtidigt alla sina sidor. Tack för en trevlig cirkel!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack för att du ville vara med. Det har varit så spännande att läsa hur vi har läst boken både lika och olika :-)

      Radera
  2. Ja men då bara måste jag ju läsa den fristående fortsättningen!
    Tack för initiativet. Det har varit jätteroligt.

    SvaraRadera