Liv efter liv: vecka 2

Det har gått ännu en vecka och vi är nu halvvägs igenom Liv efter liv av Kate Atkinson. Jag som sällan läser så här tjocka böcker är förvånad att det går så snabbt att läsa den här boken. Sidorna bara flyger förbi och om det inte vore för dess vikt och storlek skulle jag ha den med och läsa överallt (jag har den i inbundet). Den här veckan hände det en hel del i boken men jag tänker inte spoila allt för er som inte läst.

Ursula, vår huvudperson, har nu blivit tonåring och sedan även vuxen. Jag tänker mig att det är detta som är grejen med sådana här tjocka böcker som är som ett epos, att en får följa med under en längre tid i en människas liv. En sak som händer är att det här med att hon dör och lever igen behandlas. Ursula försöker att förstå vad det är som händer och vad denna känsla av déjà vu kommer ifrån. Kära mamma Sylvie som flera inklusive jag själv var så förtjusta i förra veckan utvecklas åt ett håll som i alla fall inte jag är överförtjust över. Det händer även en rad otrevliga saker i Ursulas liv och jag önskade länge att hon skulle kunna gå tillbaka och ändra så att det inte skulle hända. Och när dessa händelser kom en efter en blev jag ännu mer frustrerad. Stop, stanna och spola tillbaka tänkte jag under en stor del av läsningen. Pappan som var mer frånvarande under de första 130 sidorna är nu hemma från kriget (första världskriget) och är betydligt mer närvarande och omhändertagande nu. Jag har svängt där i vilken av föräldrarna jag gillar bäst. Ursulas fyra syskon, Maurice, Pamela, Teddy och Jimmy beskrivs även de mer och jag tycker verkligen om en av de yngre bröderna, Teddy. Han är empatisk och fin till skillnad från sin storebror Maurice som ingen i familjen tycks gilla.

Faster Izzie påminner lite om fastern i Downton Abbey, denna ogifta, självständiga och något spexiga kvinnan som är som en antites till modern. Hon finns där för Ursula ett flertal gånger under veckans läsning och är nästan lite som en tillflyktsort och skyddsängel. Något hon både beundras och hatas för av Ursulas familj. Under läsningen får jag även en påminnelse om hur kvinnokampen har sett ut, hur villkoren för kvinnor har sett ut och vilka förödande konsekvenser vissa saker kunde få t.ex medicinsk. När hemmafruepisoderna avtecknas får jag precis som vid läsningen av Att föda ett barn av Kristina Sandberg, nästan andnöd jag känner mig så instängd och smått panikslagen. Därför blir jag nästan besviken att det är åt det hållet Atkinson tar Pamela. Denna starka, smarta tjej som har läshuvud och ambitioner. Varför ska hon inte få förverkliga sig själv utan bli någons hustru?

Det har varit en händelserik tid i boken så här långt och jag gillar verkligen det jag läser och längtar tills jag får tid att läsa nästa veckas avsnitt. Det enda som stör mig, och jag vet inte riktigt hur detta ska kringgås, är användandet av n-ordet och den nedsättande beskrivningen av romer. Orden hör historien till jag vet men jag studsar ändå till i stolen varje gång de dyker upp i boken. Och jag påminns om att det är därför jag numera drar mig för att se historiska filmer, läsa böcker som utspelar sig förr eller ser klassiker på teatern. De där förlegade benämningarna skaver i mig.

Förra veckan skrev What You Readin? och Det växer vad de tyckte om läsningen. Läs gärna deras inlägg som finns här och här.

Till nästa vecka ska vi ha läst till och med s. 387. Vi hör igen då!