Paris, Lola & jag

Bilden har jag lånat från rabensjogren.se

Att vara i en storstad som Paris i sina tidiga tonår, med bästa kompisen och hennes mamma, att växa upp och mogna och samtidigt vara ett barn vars föräldrar går vidare efter skilsmässan och känslan av att lämnas kvar. Detta är teman i Moa Eriksson Sandbergs senaste ungdomsbok Paris, Lola & jag. Det fina med denna bok är sättet den är skriven på, det är som prosalyrik med korta kapitel och korta stycken, som samtidigt säger så väldigt mycket.

Jag upplever boken som både uppmuntrande, utforskande, peppande feministiskt och naiv allt i ett och på samma gång. Lola är den tuffa kompisen medan jaget är mer försiktig och prövande. Någonstans i bakgrunden finns de vuxna, det är dels Lolas mamma som är med dem på resan, hon kallas för Förklädet, och så är det jagets föräldrar som är hemma i Sverige. Till viss del känner jag att begreppet comming of age är ett uttjatat begrepp för att beskriva en bok men samtidigt passar det väldigt bra in här. Huvudpersonen står på tröskeln till vuxenvärlden (eller tonårsvärlden) och står och väger mellan att vara ett barn och en tonåring. De unga tjejerna både sexualiseras och ses ned på av män och är starka tjejer som skulle kunna ta över världen vilken sekund som helst och som känner sig för i sin sexualitet. Precis så som det är att vara kvinna idag, ett ständigt pendlande mellan underkastelse frivilligt och ofrivilligt och en känsla av att inget är omöjligt och att vi är fria från gamla konventioner.

Hela denna berättelse har Paris som fond. Denna stad som så många älskar (inte jag dock) och som passar perfekt som metafor både för det gamla, eleganta och konservativa och det nya med att vara en metropol och smältdegen där pånyttfödelse kan ske precis hela tiden. Boken är en smällkaramell som funkar lika bra för en ung person på väg in i en ny fas i livet och en ny tid och en vuxen som vill få lite av den ungdomliga inget kan stoppa oss-känslan. Bra jobbat Moa!