I ett par minimala badbyxor och med sådana där löparskor med tår spelade Jonas Nilsson monologen Främlingen i en stor sandlåda på Stadsteatern Skärholmen i Stockholm. Pjäsen handlar om Meursault som är en rätt avtrubbad kille som inte bryr sig om särskilt mycket här i livet. Inte ens när hans mamma dör visar han några känslor. När han sedan utför och anklagas för ett brott är det ingen som tror på hans oskyldighet då han är så likgiltig att han inte kan vara annat än iskall och skyldig.
Jag är så imponerad av skådespelare som klarar av att göra monologer. Du har ingen annan på scen som kan hjälpa dig att komma ihåg vad du ska säga härnäst eller fylla ut om du glömmer bort/kommer av dig. Jonas Nilsson hade en otrolig scennärvaro (trots sig feber som vi fick reda på efteråt). Även om jag inte läst boken som pjäsen bygger på, Främlingen av Albert Camus, så kunde jag ta till mig föreställningen. Den kändes både samtida och aktuell och intressant som ungdomspjäs. Boken utgavs 1942 men dess teman var ändå brännande aktuella. Det var några ungdomar i publiken den kvällen jag var och såg föreställningen och det var intressant att se hur de reagerade på vissa scener. Pjäsen tar upp frågan på vilka grunder vi dömer andra människor. Och jag tänker mig att ungdomar ofta kan tas för ointresserade, likgiltiga och så vidare av vuxenvärlden. Om vi då tar det i beaktning när vi ser föreställningen så blir det en intressent analys av Meursault och hans öde. Är han som vilken inåtvänd och nonchalant ungdom som helst? och hur ska vi döma hans handlingar och beteenden. Jag hade hemskt gärna hört ungdomar analysera föreställningen. Imponerande av Jonas Nilsson som inte bara spelar monologen, han har även skrivit dramatiseringen från bok till pjäs, gjort sceneriet och kostym samt regisserat sig själv.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.