 |
| Bilden är lånad från bokus.se |
Jag är inte en person som bryr mig om språk i en bok. Jag har aldrig, jag upprepar aldrig förstått grejen med att hänga upp sig på språk i böcker. Det har nästan varit provocerande när folk har sagt att det var så vackert språk etc. Men någon gång ska väl vara den första och jag vill lova att jag blev helt tagen av det faktum att språket i
Katarina Sandbergs debut
Vi är inte sådan som i slutet får varandra blev en av de stora behållningarna av läsningen. Vilken bok men framför allt vilket SPRÅK. Jag satt full av beundran när jag läste den under midsommarhelgen och boken var inte alls vad jag förväntade mig. Anna och Ada på
Gilla böcker hade rätt när de sa att det var en Johanna-bok. Jag trodde dock att det var kärlekshistorien som skulle vara behållningen, men det var så mycket mer än den jag tyckte om.
Vi är inte sådana som i slutet får varandra handlar om Cassiopeja som flyttat från småstaden till Stockholm för att studera juridik. Där finns det nya tjejgänget och någon från förr och så finns pianospelande grannen Casper. Den som trodde med titeln i åtanke att detta är en bok om en kärlekshistoria har delvis rätt och delvis fel. Inget är simpelt eller enkelspårigt i den här boken och det var det som fångade mig. Cassiopeja är mångfasetterad och det fanns mycket att känna igen sig i.Där finns en ensamstående moder, en småstad som präglat och som det flyttats från till storstan och där finns ett liv som är allt annat än svart och vitt. Och så finns det en kärlekshistoria, en historia som är både vacker, sorglig och orättvis.
Och nu förstår jag det där med språket, för i den här boken är det så vackert, roligt, finurligt, målande och gripande. Detta utan att bli pretentiöst, introvert och mer komplicerat än det behöver. Jag kände efter läsningen att jag aldrig i livet kommer kunna skriva en bok när det finns de som gör det så här bra. Var får Katarina Sandberg allt ifrån och kan jag få en gnutta av det? Sen är historien i sig väldigt bra och mycket utav en come of age och att hitta sig själv. Det var också det som fångade mig, mer än kärlekshistorien. Så tack Anna och Ada för rekommendationen och för recensionsexemplaret.
