onsdag, juni 26

Vi är inte sådana som i slutet får varandra

Bilden är lånad från bokus.se
Jag är inte en person som bryr mig om språk i en bok. Jag har aldrig, jag upprepar aldrig förstått grejen med att hänga upp sig på språk i böcker. Det har nästan varit provocerande när folk har sagt att det var så vackert språk etc. Men någon gång ska väl vara den första och jag vill lova att jag blev helt tagen av det faktum att språket i Katarina Sandbergs debut Vi är inte sådan som i slutet får varandra blev en av de stora behållningarna av läsningen. Vilken bok men framför allt vilket SPRÅK. Jag satt full av beundran när jag läste den under midsommarhelgen och boken var inte alls vad jag förväntade mig. Anna och Ada på Gilla böcker hade rätt när de sa att det var en Johanna-bok. Jag trodde dock att det var kärlekshistorien som skulle vara behållningen, men det var så mycket mer än den jag tyckte om.

Vi är inte sådana som i slutet får varandra handlar om Cassiopeja som flyttat från småstaden till Stockholm för att studera juridik. Där finns det nya tjejgänget och någon från förr och så finns pianospelande grannen Casper. Den som trodde med titeln i åtanke att detta är en bok om en kärlekshistoria har delvis rätt och delvis fel. Inget är simpelt eller enkelspårigt i den här boken och det var det som fångade mig. Cassiopeja är mångfasetterad och det fanns mycket att känna igen sig i.Där finns en ensamstående moder, en småstad som präglat och som det flyttats från till storstan och där finns ett liv som är allt annat än svart och vitt. Och så finns det en kärlekshistoria, en historia som är både vacker, sorglig och orättvis.

Och nu förstår jag det där med språket, för i den här boken är det så vackert, roligt, finurligt, målande och gripande. Detta utan att bli pretentiöst, introvert och mer komplicerat än det behöver. Jag kände efter läsningen att jag aldrig i livet kommer kunna skriva en bok när det finns de som gör det så här bra. Var får Katarina Sandberg allt ifrån och kan jag få en gnutta av det? Sen är historien i sig väldigt bra och mycket utav en come of age och att hitta sig själv. Det var också det som fångade mig, mer än kärlekshistorien. Så tack Anna och Ada för rekommendationen och för recensionsexemplaret.

8 kommentarer:

  1. Tjejen är 20 och skriver så! Ett gott betyg är att både dotter och hennes kompis läst och gillat. De är 21 och tyckte att det fanns ngt för dem, jag är 46 och det fanns ngt för mig också.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ska bli spännande att följa hennes författarskap.

      Radera
  2. Visst är språket något att minnas i denna debut!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ska bli intressant att se vad hon gör härnäst. För det måste ju bli fler böcker.

      Radera
  3. Jag blev verkligen sugen på att läsa den nu :)

    SvaraRadera
  4. Tycker språket är viktigt och om jag inte märker av det i en bok så innebär det att det är bra och dugligt. När det märks är det oftast illa, med konstiga formuleringar och trams, men ibland är det fint och lyfter hela boken. Fast det krävs ju en vettig handling också. I min värld är det otänkbart att inte tänka på språket :) Men sån är jag, och du och jag är ju inte alltid lika bara pannbenet ;] Hursom; härligt att du hittat en bok som språkligt passar dig!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Får se om det händer igen eller om det var en engångsföreteelse. Tror inte att jag är omvänd språkkramare än.

      Radera