Som om jag frågat

Nu har jag läst ut Johanna Lindbäcks senaste bok, Som om jag frågat. Som vanligt känns det tomt efteråt och jag saknar redan karaktärerna. Det fina med Johanna är att både hennes egna böcker och boktips alltid garanterar en bra läsupplevelse. Som om jag frågat är inget undantag från den regeln. Det roliga med den här boken jämfört med hennes tidigare böcker är att innan jag började läsa den här hade jag fått mycket trevlig bakgrund och kringberättelse när jag var på bloggfikat och det gjorde att det kändes som om jag redan kände huvudpersonen John och hand familj och vänner.

Allt förändras den där hösten när John börjar nian. Han har ju förstått att det varit på gång länge, men det är inte förrän den där onsdagen, efter fotbollsträningen, som det verkligen händer. Det är då mamma och pappa berättar att de ska flytta isär. Ett tag bara, på prov, liksom. Men hur länge är ett tag? Hur länge måste man pröva för att veta?

Ingenting är kul längre. Inte fotbollen, inte att hänga med kompisar. Allt känns bara konstigt för John. Och bästa kompisen Lucas kan han inte riktigt snacka med längre. Inte sen han blev ihop med Saga. Saga som är Johns barndomsvän, som bor granne med honom, som han alltid har kunnat umgås med utan att det har känts konstigt. Ända till nu. Nu är hon och Lukas ett par och John är typ jordens ensammaste.  Citatet har jag lånat från rabensjogren.se

Bilden har jag lånat från bokus.se

Det finns mycket som jag tycker om med boken. Här kommer några korta reflektioner:

• Pappan i boken, Henrik, är ett helt fantastiskt personporträtt. Jag tycker så mycket om honom och det faktum att han är en närvarande och inkännande pappa till skillnad från alla frånvarande fäder jag brukar stöta på.
• John är en deppig kille. Det är också uppfriskande att det är en kille som inte mår tipp topp och tillåts vara deppig och inte bara bit ihop och håll en hård fasad. Oftast vill jag bara att någon ska hålla om honom och hjälpa honom att öppna upp sig och prata om allt det jobbiga.
• Johanna Lindbäck är verkligen skicklig på det här med realism och vardagsliv utan att det blir långtråkigt. Det behöver inte vara en massa action för att en berättelse ska vara spännande och omöjlig att sluta läsa.
• Det är väldigt lätt att leva sig in i den känsla av ensamhet som John drabbas av. Det kan verkligen inte vara kul att ens två bästa kompisar går bakom ryggen på en, att detta sker någorlunda samtidigt som ens föräldrar separerar och du inte har någon kvar att prata med. 
• Jag är lika intresserad av hur det ska gå för de vuxna som för ungdomarna i den här boken. Och jag vet precis hur jag vill att det ska gå för dem sen när sista sidan är läst.
• En intressant sak vad gäller skolmiljön är att den verkligen inte ändras sen jag gick i högstadiet. Karaktärerna där hade lika gärna kunnat vara mina gamla klasskamrater.

Det är en mycket fin bok som håller samma höga klass som Lindbäcks tidigare böcker. Jag vill att nästa bok ska komma NU men det lär dröja ett tag. Tack till Rabén & Sjögren för den trevliga bloggfikan som gjorde att jag fick mitt ex av boken.