Förorten brinner

I söndags var jag och lillasyster på teater. Vi såg Förorten brinner med Teater Fryshuset. Det var en otroligt stark pjäs och mina tårar rann i stort sett hela föreställningen. Vi var samtidigt som en stor grupp ungdomar från områden som skulle kunna kopplas ihop med platsen föreställningen utspelar sig, det vill säga en miljonprogramsförort. Det är alltid speciellt att se en pjäs tillsammans med ungdomar. De kan ha lite svårt att sitta still, vara tysta och leva sig in i föreställningen och istället börja fnissa/prata med varandra.

Pjäsen handlar kort om, en berättare som beskriver sin uppväxt i en bortglömd förort där hans vänner dör/hamnar i fängelse/börjar knarka. Men det handlar även om hans egen resa genom livet och det är verkligen inte en lätt eller smärtfri resa. Även om jag själv inte kommer från en förort, har kompisar som suttit inne, knarkat, flytt från krig eller känt maktlöshet för att jag inte kommer någonstans beroende av där jag är uppväxt så var det ändå smärtsamt hur mycket jag ändå kunde känna igen mig. Eller snarare hur det kunde ha varit mitt liv.

Bilden har jag tagit och den tillhör mig

Det här är en pjäs som ALLA borde se. Den får en att öppna ögonen och se grupper i samhället som en vanligtvis inte omges av, delar bostadsort med eller har i sin bekantskapskrets men som lever precis bredvid en. Den som bo i Stockholm kan passa på att se den enda föreställningen som återstår på Stockholms Stadsteater den 21 september och ni andra kan hålla koll på Teater Fryshuset då de turnerar en hel del och kanske kommer till just er ort.