Att vara svart är inte alltid en lätt sak. Det kan jag känna av här i Sverige och i Mellan världen och mig beskriver Coates hur det är att vara det i USA. Varför är det inte lätt kanske ni undrar då. Jo för att vara en person som inte är vit innebär att du trots att det är 2016 under ditt liv kommer att utsättas för rasism, negativ särbehandling, kränkning och diskriminering. Detta är inte bara min upplevelse utan finns väl dokumenterat och konstaterat så jag kommer inte att behandla just detta vidare. Det Coates gör förutom att skriva med en brinnande penna om hur det är att vara svart (man) idag så sätter han det hela i en historisk kontext. Boken är utformad som ett brev till hans numera tonåriga son. Svarta män som skjuts ihjäl av polis har det rapporterats mycket om i media både här och på andra sidan Atlanten de senaste åren. Med en känsla av brådska och stark angelägenhet får det honom att skriva den här boken som ett sätt att förklara både för sin son och sitt land hur det är att vara svart man.
Jag läser Mellan världen och mig med ett bultande hjärta, en inre vrede, tårar i ögonen och en känsla att vilja högläsa ur boken för alla som färdas i samma tunnelbanevagn som mig på väg till och från jobbet. Det är en smärtsam läsning som inte går att forcera, den måste läsas i små doser med mycket tid att reflektera emellan och att stundom hämta andan. I och med att skribenten ger oss en historisk bakgrund när han berättar om sitt liv som ung och sitt liv nu får jag en känsla av att det aldrig kommer att ändras. Detta negativa med att vara svart (man) som faktiskt kan utsätta dig för livsfara bara genom att gå ut utanför ditt hus. Boken är viktig för att den ger en insikter, den vidgar perspektiven och kan bidra till ökad empati. Den ger inga snabba eller enkla svar. Det ska heller inte tas för den enda beskrivningen av hur det kan vara. Men det jag tycker gör den viktig är dels möjligheten till identifikation och validering av att dina erfarenheter inte endast behöver vara dina att det kan vara delar av en struktur. Och dels kan den ge en ökad förståelse för vad det är dina vänner, arbetskolleger, klasskamrater eller rent av familjemedlem pratar om när vi säger att vi är rädda. Vi är rädda för vår säkerhet, våra vänners och andra som står oss nära. Vi vill inte vara det och det är lätt att tänka att det inte ska behöva vara så men statistiken talar sitt tydliga språk och det finns bevisat att just svarta människor löper större risk för att utsättas för t.ex hatbrott.
Det är en tunn bok på ca 150sid men det är en pärla verkligen som räcker längre än du kanske först tror när du ser den. Köp/låna den, läs den och diskutera den sedan med någon annan. Flera borde få höra talas om den. Själv ska jag nu ta och läsa En droppe midnatt av Jason "Timbuktu" Diakité. Det är en svensk bok lite på samma tema, som en syskonroman, om Jasons afroamerikanska släkt i USA.
Igår var det Breakfast Book Club som skrev och imorgon ska ni titta in hos Vad vi läser.
