Lucka 9: Julkalenderbloggstafetten

Det har blivit min tur i Sofies bokbloggs julkalenderbloggstafett. Temat i år är Bäst 2018. Jag har valt en av mina absoluta favoritböcker från året nämligen, De dödas sång av Jesmyn Ward. Jag läste boken i juli och bara några sidor in förstod jag att detta skulle bli en av årets bästa böcker.

Boken berättas utifrån Jojos perspektiv, han är en pojke på väg in i tonåren som bor i den amerikanska södern. Han växer upp hos sin mormor och morfar tillsammans med sin lillasyster Kayla och deras mamma Leonie. Mamman är inte i skick att ta hand om sina barn på grund av ett drogberoende och barnens pappa sitter i fängelse. Ett av huvudspåren i boken är att Leonie tillsammans med barnen ska åka och hämta pappa Michael som ska släppas ur fängelset. Boken blir som en roadmovie där de dödas sång ackompanjerar dem på färden. Detta är en bok vars prosa är utsökt och manar till en långsam läsning. Jesmyn Ward har vunnit flera priser för boken och det förstår jag för detta är inte bara en av de bästa böcker jag har läst i år utan någonsin.

Jag älskar hennes miljöbeskrivningar och hur karaktärerna skrivs fram med all sin komplexitet och de olika generationerna i familjens relation till varandra. Ward fångar problematiken och historien kopplad till att vara svart i USA. Hela boken har som ett sepiafärgat skimmer över sig och jag tänker mig att det står en grammofon på svag volym på bakgrunden som spelar blues och jazz. Jag hade väldigt höga förväntningar innan läsningen då jag har hört så mycket gott om den innan, sådant är alltid farligt för det är inte alltid en bok lever upp till hypen. Som tur var gjorde denna det och jag tänker fortfarande ofta på den nästan ett halvår efter att jag läste den.

Igår var det Cecilia på Book Obsession som hade stafettpinnen och imorgon är det Felicia på Bokrelaterats tur. Tack Sofie för att du ordnar denna julkalender.

Lucka 9: The Hate U Give

Nu har turen kommit till mig i Julkalenderbloggstafetten som Sofies bokblogg anordnar. Temat i år är Bäst i bokhyllan. För mig var det ett enkelt val, nämligen The Hate U Give* av Angie Thomas. Detta är en av de böcker som jag var mest pepp på inför 2017. Den kom ut på engelska i år och nu i höstas kom den på svenska ( i Amanda Svenssons översättning).

Boken handlar om 16åriga Starr som bor i en av andra ansedd problematisk stadsdel men går i skolan i en välbärgad mestadels vit stadsdel. En kväll är hon på en fest tillsammans med kompisar från stadsdelen där hon bor när turbulens och bråk utbryter. Barndomskompisen Khalil tar med sig Starr ut ur huset och ska köra henne hem. Men så stoppas de av en polis på vägen och Starr blir vittne till hur Khalil skjuts till döds av polisen. Vi får sen följa henne i efterspelet av detta både som huvudvittne och enda vittne till skjutningen, hur hon balanserar tillvaron i Garden Heights där hon bor och skolgången i den vita stadsdelen. Hennes pappa är en före detta gängmedlem men numera har han en livsmedelsbutik och är högt ansedd i området. Han kämpar hårt för att familjen ska bo kvar medan Starrs mamma vill att de ska flytta ut i förorten där det är lugnare. I kölvattnet av Khalils skjutning utbryter våldsamheter och demonstrationer i Garden Heights som spårar ur. Angie Thomas beskriver här för oss Black Lives Matter-rörelsen som är verklig men ur ett fiktivt perspektiv. Det är en av de saker jag tycker allra bäst om med den här boken, genom en sextonårings ögon får vi lära oss om orättvisorna kopplade till ras, pengar, fördomar om vissa områden utan att det blir övertydligt.

För min del kan jag så väl känna igen mig i hur Starr har det när det gäller balansen mellan där hon bor och där hon går i skolan. Hur hon är som två personer i en, den som automatiskt tänker på vad hon säger/klär sig/går/rör sig i de vita sammanhangen och hur hon har en personlighet när hon är hemma och aldrig skola dessa två världar mötas. Jag som själv är mörkhyad men uppväxt i en helvitt ort på landsbygden och och numera bor i en helvit och välbärgad förort i Stockholm har alltid och tänker fortfarande på hur jag talar, rör mig och klär mig. Det är utmattande men samtidigt inget jag kan stänga av. Det handlar om att andra har förutfattade meningar om hur sådana som ser ut som mig är trots att vi inte är en homogen grupp. Det handlar också om lojalitet och det kämpar Starr med mycket i boken. Vem ska hon vara lojal mot, sin familj, Khalils anhöriga, sitt bostadsområde, Black Live Matter-rörelsen eller sig själv? Om vi tar bort det hemska i att bli vittne till en dödsskjutning så är detta frågor som många barn och unga känner igen sig i idag. När du har en fot i en minoritetsgrupp och en i majoritetssamhället. Där det du kommer ifrån är mindre bemedlat av olika anledningar men samtidigt pushar de dig att göra en klassresa och du kan röra dig mellan de olika världarna samtidigt som du ständigt känner dig utanför. Du är inte tillräckligt mycket av något, inte ditt ursprung och heller inte den värld du nu befinner dig i genom klassresan. Det formar vem du är, vill vara och kommer att bli på ett sätt som kanske inte alla i majoritetssamhället kan förstå och därför är den här boken så oerhört viktig.

Men det är inte bara en bok som är viktig. Det är framför allt en bra skriven berättelse som handlar om saker som "vanliga" ungdomsböcker handlar om. Här får vi kärlek, identitetssökande, vänskapsrelationer som ändrar form och hur det är att ta ställning till detta och om att vara tonåring. Jag tycker oerhört mycket om Starr men även hennes föräldrar, lillebror och storebror. Angie Thomas har skapat ett persongalleri vars karaktärer är komplexa men ändå kärleksfulla. Det är så skickligt skrivet och jag beundrar Thomas som lyckats så väl med sin debut. Jag tycker att ALLA ska läsa den här boken, gammal som ung. Du kommer att få ut så mycket av att läsa boken och läs den allra helst tillsammans med andra för det finns massor att diskutera efteråt. Boken håller just nu på och görs som film och rollistan är helt fenomenal. Jag som annars inte gillar att mina favoritböcker blir film ser faktiskt fram emot den här. Detta är inte bara en av årets absolut bästa böcker, det är även en av de bästa böcker jag någonsin läst.

* The Hate U Give, förkortas THUG, stod intatuerat på 2Packs mage och det spelar en viss roll i boken då både författaren Angie Thomas och huvudkaraktären Starr älskar 2Pack.

Igår var det Elin på bloggen Bokslukaren som skrev ett inlägg i stafetten och imorgon är det Lion's Library tur.

Lucka 9: Mellan världen och mig

Idag har det blivit min tur i Sofies bokbloggs julkalendersbloggstafett. Temat är en viktig bok och jag har valt att skriva om Mellan världen och mig av Ta-Nehisi Coates. Det här är en oerhört viktig bok och av så många anledningar, jag hoppas att jag lyckas få fram varför i detta inlägg.

Att vara svart är inte alltid en lätt sak. Det kan jag känna av här i Sverige och i Mellan världen och mig beskriver Coates hur det är att vara det i USA. Varför är det inte lätt kanske ni undrar då. Jo för att vara en person som inte är vit innebär att du trots att det är 2016 under ditt liv kommer att utsättas för rasism, negativ särbehandling, kränkning och diskriminering. Detta är inte bara min upplevelse utan finns väl dokumenterat och konstaterat så jag kommer inte att behandla just detta vidare. Det Coates gör förutom att skriva med en brinnande penna om hur det är att vara svart (man) idag så sätter han det hela i en historisk kontext. Boken är utformad som ett brev till hans numera tonåriga son. Svarta män som skjuts ihjäl av polis har det rapporterats mycket om i media både här och på andra sidan Atlanten de senaste åren. Med en känsla av brådska och stark angelägenhet får det honom att skriva den här boken som ett sätt att förklara både för sin son och sitt land hur det är att vara svart man.

Jag läser Mellan världen och mig med ett bultande hjärta, en inre vrede, tårar i ögonen och en känsla att vilja högläsa ur boken för alla som färdas i samma tunnelbanevagn som mig på väg till och från jobbet. Det är en smärtsam läsning som inte går att forcera, den måste läsas i små doser med mycket tid att reflektera emellan och att stundom hämta andan. I och med att skribenten ger oss en historisk bakgrund när han berättar om sitt liv som ung och sitt liv nu får jag en känsla av att det aldrig kommer att ändras. Detta negativa med att vara svart (man) som faktiskt kan utsätta dig för livsfara bara genom att gå ut utanför ditt hus. Boken är viktig för att den ger en insikter, den vidgar perspektiven och kan bidra till ökad empati. Den ger inga snabba eller enkla svar. Det ska heller inte tas för den enda beskrivningen av hur det kan vara. Men det jag tycker gör den viktig är dels möjligheten till identifikation och validering av att dina erfarenheter inte endast behöver vara dina att det kan vara delar av en struktur. Och dels kan den ge en ökad förståelse för vad det är dina vänner, arbetskolleger, klasskamrater eller rent av familjemedlem pratar om när vi säger att vi är rädda. Vi är rädda för vår säkerhet, våra vänners och andra som står oss nära. Vi vill inte vara det och det är lätt att tänka att det inte ska behöva vara så men statistiken talar sitt tydliga språk och det finns bevisat att just svarta människor löper större risk för att utsättas för t.ex hatbrott.

Det är en tunn bok på ca 150sid men det är en pärla verkligen som räcker längre än du kanske först tror när du ser den. Köp/låna den, läs den och diskutera den sedan med någon annan. Flera borde få höra talas om den. Själv ska jag nu ta och läsa En droppe midnatt av Jason "Timbuktu" Diakité. Det är en svensk bok lite på samma tema, som en syskonroman, om Jasons afroamerikanska släkt i USA.

Igår var det Breakfast Book Club som skrev och imorgon ska ni titta in hos Vad vi läser.

Häng på Sofies julkalenderbloggstafett

Bilden har jag lånat från Sofies bokblogg

En bloggare som ofta har intressanta och trevliga bloggstafetter är Sofies bokblogg. Även i år kör hon en julkalenderbloggstafett och årets tema är: en viktig bok. Nu har hon öppnat intresseanmälan och jag tycker att ni ska haka på ni med.

Vill du vara med?
1. Anmäl dig till bloggstafetten via mejl till sofie.tiger(snabela)hotmail.com.
     a. skriv "bloggstafett" i ämnesraden.
     b. skriv ditt och din bloggs namn.
     c. skriv vilken bok du vill skriva om (om flera väljer samma bok går Sofie in och redigerar lite, annars lägger jag mig inte i).
    (d. Om du inte har en egen blogg, men ändå vill medverka får du gärna gästblogga på hennes blogg. Då mejlar du adressen ovan.)
     e. tryck på "skicka" senast 24/11 kl. 16.00.
Men kom ihåg: i år är deltagarantalet begränsat till 23 bloggare. Först till kvar! 

Tårar i havet

Bilden har jag lånat från wahlstroms.se

Det har blivit min tur i den pågående bloggstafetten om Tårar i havet av Ruta Sepetys. Denna bok som det är lite otippat att jag har läst. Det hela började med att jag var på en bokfrukost hos B. Wahlströms där boken presenterades. Anledningen till att det är otippat att jag läser den är för att den är historisk och jag är en person som vurmar för samtiden och samtida berättelser. Men det var en så bra presentation av boken och jag var verkligen intresserad av att läsa den efter det så nu är den utläst. Dessutom läst som i ett rus och när den var slut blev jag paff över att jag läst lite mer än 400sidor i ett svep och så snabbt.

Tårar i havet handlar om en stor förlisning av ett fartyg under slutskedet av Andra världskriget, en förlisning som har hänt på riktigt men som väldigt få vet om och detta trots att det var fler som dog än under Titanics förlisning. Detta är dock fiktion och huvudpersonerna (de är fyra stycken) kommer alla från fyra olika länder men hålls samman genom att samtliga länder är indragna i kriget och det är länder förutom Tyskland självt så länder kringliggande Tyskland. Från början är de alla på en typ av flykt var och en för sig men med tiden vävs deras historia samman och vägarna korsas. Det är Joana, Florian, Emilia och Alfred. Den sistnämnda hade jag så svårt för och hans kapitel skummade jag bara. De andra tre däremot ville jag läsa mer om. Jag hade velat ha ännu mer om deras tidigare historia och deras hemligheter. Med korta kapitel var drivet i boken stort och det gick fort att läsa, det växlade hela tiden och vi fick se historien ur deras olika perspektiv.

Förutom Joana, Emilia och Florian finns det flera fina bikaraktärer som jag verkligen tyckte om och vars öde jag levde mig in i och greps oerhört av. Miljöbeskrivningen är också en stark del av boken. Det går lätt att leva sig in i de miljöer de vistas i, hur det ser ut, luktar och känns mot huden. Det är en bok som förutom att vara en fin och givande läsupplevelse skulle fungera perfekt i undervisning på högstadiet och gymnasiet. Här får vi ytterligare ett perspektiv på kriget, som inte handlar om att vara gömd på en vind, vistas i en skyttegrav eller i ett koncentrationsläger.

I boken finns det mycket tragik men även ljus och hopp. Vänskaper som växer fram, uppoffringar som görs och kärleken mellan främlingar är så vacker. Huvudkaraktärerna är så unga med dagens ögon sett men då var de kanske lite mer vuxna både för att du växte upp snabbare förr och för att de befann sig mitt i ett krig som tvingade dem att växa upp än fortare. Tårar i havet är en bok jag verkligen tyckte om. Det är inte bara det att den lärde mig något om historien. Den är bra litterärt för där en faktabok bara ger mig en bild av hur det hela gick till får jag i det skönlitterära mer, här får känslorna plats, tankarna om vad som hänt och ska hända känns levande och det är som om jag vandrar med med längst deras resa. Läs den!

Imorgon är det jonssonsbookworlds tur i stafetten och igår skrev Aldrig Bara Ord. Tack för att jag fick vara med i stafetten B. Wahlströms. Du som bor i Stockholm bör inte missa när Ruta Sepetys kommer till Stadsbiblioteken den 18 oktober.