Lucka 16: Intervjua författare

Förra året började jag få förfrågningar från förlag om jag skulle vara intresserad av att intervjua en av deras författare. Det resulterade i att jag fick intervjua Mohsin Hamid och Ayòbámi Adébáyò förra året. Även i år har jag fått den stora äran att göra tre författarintervjuer. John Boyne var först ut, i april, när hans senaste bok Hjärtats osynliga raseri precis hade kommit ut. Numera är jag mycket mer avslappnad när jag gör den här typen av intervjuer och jag minns vi skrattade mycket under intervjun. I april fick jag intervjua AJ Finn som skrivit boken Kvinnan i fönstret. En av de roligaste sakerna med att intervjua dessa internationella författare är att de kommer från så olika delar av världen. AJ Finn var sannerligen en amerikansk urtyp och vi pratade så länge och intensivt att klockan bara rusade fram och Marie från förlaget fick ta en promenad runt kvarteret så vi hann prata klart. Årets sista intervju var med debutanterna Tiina Nevala och Henrik Karlsson som dagen innan vår intervju kommit med sin gemensamma bok För såna som oss. Den här intervjun skilde sig från mina tidigare av två anledningar, först var det min första svenska författarintervju och för det andra var det min första intervju med två författare på en och samma gång. Jag fick även veta att det var Tiina och Henriks allra första intervju om boken så det kändes ännu roligare att få intervjua dem och veta att det var första gången de pratade om boken. Annars tänker jag ofta att författarna måste vara så trött på att svara på de frågor jag har för det är säkert liknande frågor de får om och om igen.

Jag hoppas innerligt att jag får möjlighet att göra fler författarintervjuer nästa år också för det är så himla roligt och givande.

Mitt möte med Tiina Nevala och Henrik Karlsson

Jag var tidig till intervjun med författarparet Tiina Nevala och Henrik Karlsson. Därför var jag först på plats på förlaget och kunde sätta mig tillrätta och förbereda mig innan författarna kom. Intervjun ägde rum i Bonnierförlagens fina samtalsrum med glasdörrar och fina möbler. Det var en märkbart nervös duo som kom in med varsin mugg i handen. Vi hälsade och satte oss sedan ned för att prata om deras bok, För såna som oss.

Jag börjar med min standardfråga vad som inspirerade dem att skriva den här boken. De berättar att de var ute och promenerade och började prata om att skriva en bok tillsammans. Till vardags arbetar de båda inom förlagsbranschen, Tiina inom marknadsföring och Henrik som frilansande redaktör. Så de är vana att vara i en miljö som bygger på skrivande människor även om de vanligtvis är de som tar hand om andra personers texter och ord på olika sätt. Under den där promenaden pratade de om vad de saknade för bok på marknaden och konstaterade att de skrivit var och en för sig en längre tid så vore det inte roligt att skriva något tillsammans. Tiina berättar att hon skrivit noveller tidigare, vilka även har publicerats. Henrik i sin tur har gått författarskola i Lund. Detta är en bok som tog dem fem år från idé till färdig bok. Under den tiden hann de med att skriva en ljudbokserie för Storytel som kom ut 2016 men boken är deras första baby så att säga.

När det här intervjun ägde rum i slutet av maj var det deras första intervju och det var ovant för dem att stå i rampljuset i motsats till i jobbet där de står bakom en författare i kulisserna. De var noga med att turas om att svara på frågorna och var en aning avvaktande till en början. Utmed vårt samtal slappnade de av mer och mer. Broderade ut texten vid svar på mina frågor och när nerverna släppt efter ungefär tio minuter var det mer en stämning av samtal än en fråga-svar intervju. En bidragande orsak till detta kan vara att jag till vardags befinner mig i universitetsmiljö (vilket boken gör i och med att en av huvudpersonerna arbetar på Lunds universitet) och på min fritid nördar jag ner mig i den svenska förlagsbranschen och därmed är även det en miljö jag är välbekant med. Vi kunde utbyta erfarenheter och jämföra huvudpersonerna Liv och Jens vardag med våra egna.

Hur var det att skriva en bok tillsammans?
– Det var drivande att skriva tillsammans. Jag kände i alla fall ett stort ansvar att slutföra nu när vi gjorde detta ihop, berättar Tiina.
Vanligt när två författare skriver en gemensam bok med två huvudpersoner som i den här boken brukar de skriva en karaktär var och vartannat kapitel. Men så arbetade inte Tiina och Henrik. De skrev först en outline av hur boken skulle läggas upp och vilka nyckelscener som skulle vara med. Sen skrev de vartannat kapitel men inte varsin karaktär, säg att Tiina hade ansvarat för Liv och Henrik för Jens. De valde istället att skriva växelvis fokuserat på handlingen och inte karaktär. På så sätt tog det ett bra tag att hitta rätt ton. De ville att det skulle vara en författarröst och det krävde mycket arbete och många bearbetningar.

– Jag gillar att fokusera på humorn och skämt, säger Tiina.
– Och jag är den tråkiga, säger Henrik.
Jag undrar då om det blev en dragkamp om vems förhållningssätt som skulle genomsyra boken men de intygar båda två att någon dragkamp blev det aldrig. De berättar att de hela tiden kände att detta var ett gemensamt projekt där det var roligt och visade sig att de kunde skriva tillsammans. För egen del minns jag hur kämpigt det var att skriva grupparbeten i skolan tillsammans med andra och hur jag kämpade för att få det på mitt sätt. Tanken på att skriva en roman ihop med någon annan och inte få styra över språket eller handlingen gör mig genast nervös. Jag undrar vem av dem som kom på var boken skulle utspela sig men även här intygar Tiina och Henrik att det kom de fram till gemensamt.
– Vi kom snabbt fram till att den skulle utspela sig i förlagsbranschen, säger Henrik.

Min följdfråga var då om de behövde göra research eller om de kände att de hade koll i och med att de båda arbetar i samma bransch. De berättar att förlagsbranschen behövde de inte göra några efterforskningar i, däremot var de något nervösa för hur verklighetstrogen universitetsvärlden skulle te sig. Ingen av dem har arbetar inom akademin men båda har studerat på universitetet så de byggde på de erfarenheterna. Jag som befinner mig inom akademin till vardags kan intyga att de beskriver den miljön med hög trovärdighet och stor igenkänning. Under samtalet kunde vi konstatera att det nog är för att akademin inte skiljer sig nämnvärt från andra branscher när de gäller vilka typer av människor som befolkar våra arbetsplatser. Buffeln Torbjörn på Jens institution återfinns både här och där på arbetsmarknaden. Han är typen som är duktig på att både höras och synas men även smita undan från ansvaret för verksamheten.
– De mänskliga egenskaperna kommer före karaktären och på så sätt kunde vi gestalta personerna inom universitetsvärlden trots att vi inte känner till den så väl. Kontrasterna mellan människor är det intressanta och humorn som finns i en viss värld kan visa sig allmängiltig, säger Tiina.

För såna som oss är en bok om kärlek. Grunden för berättelsen kom snabbt och författarna berättar att dramaturgin var viktig för dem. De ville ha en klassisk romantisk komedi men med en mörkare ton och mer fokus på relationerna. Henrik berättar att det förvisso är en typisk boy meets girl men att de ville ha den mer substantiellt vardagsnära till skillnad från vad vi kanske är vana vid i en rom-com.
– Att det inte bara var romantiskt och gulligt var viktigt för oss, säger Henrik.
Svärtan och sorgen finns där och relationerna är allt utom enkla. Exempelvis är relationen mellan huvudpersonen Liv och hennes tjej Martina något av ett moraliskt dilemma.
– Det är inte lätt med kärlek, utbrister Tiina.
Det håller jag verkligen med henne om och de visar med sin bok att detta stämmer. En annan aspekt som var viktig förutom balansen mellan romantik och svärta var klassperspektivet. Tiina och Henrik berättar hur de velat skildra vilka som arbetar eller känner att de kan arbeta inom såväl bokbranschen som universitetsvärlden. Martina kommer från en annan klass än Liv och Jens är den första i sin familj som läst på universitetet (detta är min tolkning som de bekräftade under intervjun). Genom bikaraktärerna blir klasskillnaderna uppenbara och vi får se hur både Liv och Jens navigerar sig fram i det snåriga med konventioner och oskrivna regler i sina respektive omgivningar. Just bikaraktärerna är det duon tyckte var roligast att skriva. De fungerar som motpoler till huvudpersonerna och där kunde de ta ut svängarna mest.

Samtalet har nästan pågått i en timme när jag börjar runda av. Jag märker att mina anteckningar blir mer och mer fåordiga då jag är så inne i det vi pratar om och som vanligt har jag glömt att slå på inspelningsfunktionen på mobilen. Innan vi packar ihop oss och stiger ut i vårsolen frågar jag dem om skillnaden mellan att arbeta i bokbranschen och att nu även vara författare. Jag undrar om de börjat med några divalater ännu, är jobbiga och krävande. De skrattar och säger att nej det har de inte.
– Vi vet ju båda två hur förlagen jobbar och tänker, säger Tiina. 

Jag får en känsla av att de båda om något är ännu vänligare och tillmötesgående än en annan debutant av just den anledningen att de vet hur det är att jobba med krävande författare. De ges inte ut på ett förlag som de arbetar på eller med och jag uppmuntrar dem därför att passa på att testa att vara lite krävande nu när de kan bara för att få känna hur det känns.

Min sista fråga är om de kan tänka sig att skriva ihop igen och det säger de båda två att det kan de absolut tänka sig. Jag får min bok signerad, Julia som är pressansvarig för boken tar en bild på oss och jag går ut på Sveavägen igen med en härlig känsla i kroppen. Tänk om alla intervjuer med författare var likna roliga och lättsamma som den då skulle jag inte vilja göra annat om dagarna. Här kan du ta del av min recension av För såna som oss.

Mitt möte med AJ Finn

En någorlunda tidig fredagsmorgon på hotell Haymarket i centrala Stockholm träffade jag Daniel (kallad Dan) Mallory som kanske är mer känd under sin pseudonym AJ Finn. Han har i år kommit ut med sin debutbok Kvinnan i fönstret. När jag träffade honom var han ute på sin pressturné världen över som kommer att hålla på i hela elva månader. Direkt efter vårt samtal skulle han bege sig till flygplatsen för nästa destination. 

Trots att jag har intervjuat några världskända författare vid det här laget är jag lika nervös varje gång. Dagen innan intervjun för jag en inre dragkamp mellan att dammsuga Internet på intervjuer med den aktuelle författaren för att förbereda mig och att inte titta på eller läsa en enda intervju för att ha kvar min egen nyfikenhet. Det sistnämnda vann även denna gång och jag tänkte att det fick bära eller brista om han fått mina frågor ställda en miljard gånger redan. Planen var att spela in intervjun på mobilen för att underlätta renskrivningen av intervjun men jag hann bara få upp block och penna och så kom Dan. Vi började prata omedelbart om amerikansk politik (som vanligt med amerikanska författare numera, alla får frågan om deras nuvarande president och det politiska läget i landet) då han bad om att få en Coca-Cola vilket han bara dricker när han är utomlands då det är presidentens favorit och han vill inte ha något gemensamt med herr T.

Traditionsenligt är min första fråga vad som inspirerade författaren att skriva den bok hen är aktuell med vid intervjun. Detta var inget undantag. Dan förklarade att det hela började med att han gick till en rysk terapeut sommaren 2015 för att han varit deprimerad en längre tid.
– Efter att ha pratat med terapeuten i en och en halv timme konstaterade han att jag inte var deprimerad utan bipolär. Sex veckor efter att jag började medicineras märkte jag en förbättring, säger Dan.

Terapeuten kommer sedan att inspirera Dan när han ska ge sin huvudkaraktär ett yrke. Men innan vi kommer dit berättar han för mig hur han en sensommarkväll efter besöket hos terapeuten såg i periferin hur det var upplyst hos grannen mittemot honom. Hon stod i motljus och där började fantasin gå loss.
– Jag undrade varför hon var hemma en så vacker augustikväll och sedan började jag fundera över vem hon var, berättar Dan.

På 48 timmar hade han sedan skrivit en synopsis för det som kom att bli Kvinnan i fönster. Under tiden han sedan skrev boken arbetade han fortfarande som förläggare, så skrivandet fick ske på kvällar och helger. Ett år efter att han fått idén till boken hade han ett manus färdigt för publicering. Jag blir inte förvånad att det gick så fort för honom att skriva färdigt manuset. Detta är en passionerad man jag pratar med och orden kommer i snabb takt och jag får kämpa med att hinna anteckna och samtidigt ställa följdfrågor. Skriver han lika fort som han pratar är det inte konstigt att han skriva en bok på mer än 400 sid på ett år.

Boken behandlar ett svårt tema, agorafobi alltså rädslan för folksamlingar eller att lämna sitt hem. Det händer även andra hemska saker i boken och jag undrar därför vad som var svåras men även roligast att skriva.
– Slutet var helt klart roligast att skriva. Men jag tyckte även det var roligt att väva in alla filmreferenser, säger Dan.

Med ett skratt och efter en klunk läsk medger han att det svåraste med att skriva var själva skrivandet. Att komma på idén till boken och skriva synopsisen som planerar bokens handling var ingenting i jämförelse med själva skrivandet av alla scener och händelser. När karaktären väl kom till honom, inspirerad av grannen den där kvällen, så var det som att allt det andra föll på plats och handlingen kom snabbt till honom.

Film är en stor komponent i boken och jag undrar om han är filmintresserad eller om han var tvungen att göra research. Han berättar om sitt stora intresse för film som funnits sedan tonåren och framför allt hur mycket han älskar gamla svartvita filmer i allmänhet och Hitchcocks filmer i synnerhet.
– Det finns något återhållet i de gamla filmerna. De är spännande utan att vara grafiska gällande tillexempel våld och sex. Du får bara en antydan till våldet eller sexet. Kvinnan i fönstret är en hyllning till Hitchcock, säger Dan.
Han berättar att han tagit fasta på det återhållsamma och de våldsamma scenerna är väldigt sparsmakade beskrivna och inte särskilt explicita. Jag intygar att jag verkligen får bilden av Anna och hennes miljö som väldigt klassisk och elegant det tragiska till trots. Det går lätt att se boken som en svartvit film, som även jag är ett stort fan av.

Vem är Anna och hur mycket liknar hon författaren själv? Dan beskriver att det finns många saker som han har gemensamt med huvudkaraktären så som att de båda talar franska, gillar att spela schack och deras psykiska ohälsa. Utöver detta har de inte så mycket gemensamt och det var viktigt för Dan att Anna blev en karaktär som läsarna kunde relatera till. Jag undrar då varför hon måste dricka så mycket vin hela tiden. Det var något som störde mig genom hela läsningen att hon tycktes oförmögen att gå en timme utan att få i sig minst ett glas rödvin.
– Hon dricker inte för att driva historien framåt. Det är inte ett bärande element i handlingen. Hon dricker för att hon är olycklig. Och är det något jag skulle ändra om jag fick skriva om boken så är det att dra ner på hennes drickande något. Jag inser nu att det blev lite för mycket av den varan, säger han.

Min näst sista fråga var hur det skiljer sig att jobba som förläggare och att vara författare och hur hans erfarenhet från förlagsbranschen påverkade skrivandet av boken. Han berättar då för mig att han har haft nytta av att läsa böcker i jobbet, det är många böcker som ska läsas i jakten på guldkornen som ska ges ut. I och med att han arbetat som förläggare och redaktör visste han på förhand på vilken nivå han skulle lägga sina förväntningar när manuset antogs och var bekant med hur processen från manus till färdig bok ser ut. Dan beskriver även hur hans roll som förläggare har gett honom insikt i hur viktiga de utländska förläggarna och förlagen är för framgången för en författare. I skrivande stund är Kvinnan i fönstret översatt till 43 olika språk, har sålt i miljonupplagor redan (den kom ut i februari i år) och Dan är mån om att åka runt och träffa sina läsare och förlag utanför USA. Det är därför han är ute på sin omfattande och långa turné just nu. Han är tacksam och noga med att visa tacksamhet till förläggarna och läsare oavsett om de är i USA eller på andra platser i världen. Idag har han sagt upp sig från sitt jobb som förläggare, skrattandes berättar han att han är så rik numera att han inte behöver jobba som annat än författare.

Dan berättar att han under tiden han skrev boken redigerade den parallellt. Istället för att skriva hela boken och sedan börja bearbeta den så skrev han ett kapitel, redigerade det så det var klart innan han gick vidare till nästa kapitel. Han säger att detta är ett ovanligt grepp men att han var yrkesskadad efter tiden som redaktör att det var det bästa sättet för honom att skriva boken på. När boken var klar då han och agenten skulle skicka ut manuset till förlag i hopp om att det skulle bli antaget valde de att skapa en pseudonym, AJ Finn. Detta för att manuset skulle tala för sig själv och förlagen inte skulle veta att det var Daniel Mallory som skrivit boken. Enligt honom själv var han en känd person inom branschen och var rädd att detta skulle vara till hans och bokens nackdel. När boken sen antogs berättade han att det var han som gömde sig bakom pseudonymen men de valde ändå att behålla AJ Finn. Idag tycker han att det är skönt att ha ett alias för sitt författarjag.
– Det är skönt att kunna gå in i en bokhandel och slippa se sitt eget namn i hyllorna. Trots att jag är väldigt öppen och pratsam så är jag väldigt blyg och reserverad privat. Därmed blir mitt författarjag en persona som jag kan ikläda mig och kliva ur när jag vill vara privat.

Jag frågar om han vet att boken nominerats till Årets bok i år. Han lyser då upp och säger att det visste han och det är även hans och bokens första nominering till ett bokpris. Jag tänker att det bara är en tidsfråga innan nomineringar och priser börjar välla in. Boken har sålt enormt bra världen över och ska nu bli film. I augusti påbörjas filmatiseringen av Kvinnan i fönstret och huvudrollen spelas av Amy Adams, något som var Dans eget förslag. Filmen förväntas ha premiär i september nästa år. Innan vi skils åt avslutar jag med att fråga om han hinner arbeta på något nytt bokprojekt. Han sätter sig rakare upp i soffan och berättar att det gör han faktiskt. Det kommer bli en bok som utspelar sig i San Francisco och denna gång i sann klassisk detektivanda á la Agatha Christie.

Vår halvtimme blev en timme och jag var orolig att det skulle bli stressigt för honom att hinna med sitt plan. Han försäkrade mig att det inte var någon fara och att han hade tid. Det var oerhört lätt att prata med honom och jag hade ont i kinderna efteråt av allt skrattande. Jag fick min bok fint signerad, han tackade för en trevlig intervju och vi avslutade med att fotograferas. Vill du höra min recension av boken kan du göra det på min YouTube-kanal.

Mitt samtal med John Boyne

För ovanlighetens skull denna vårvinter sken solen ute och i ett vackert representationsrum på förlaget Wahlström & Widstrand träffade jag författaren John Boyne. Han är just nu aktuell med sin nya bok Hjärtats osynliga raseri. Jag hade förmånen att få läsa den innan den kom ut och hade på så sätt förberett mig för att intervjua ännu en världskänd författare. Det var en riktigt trevlig pratstund och jag lyckades prata brittisk engelska vilket inte hör till vanligheten, till min brittisktalande fars förtret.

Innan jag gör den här typen av intervjuer brukar jag inte titta på andra intervjuer med författaren som behandlar den aktuella boken för det gör att min nyfikenhet försvinner och jag får prestationsångest i mitt försök att komma på originella frågor som inte ställts förut. Därför har jag tagit för vana att inleda intervjuerna med en standardfråga och den är: Vad inspirerade dig att skriva den här boken?

­– Jag började skriva på boken 18 månader innan Irland röstade igenom lagen om samkönade äktenskap år 2015. Hade valresultatet blivit ett annat, det blev ett ja i omröstningen, hade också boken varit tvungen att få en annan vändning, berättar John. Detta är hans andra bok som utspelar sig på Irland där han också är uppväxt och bor, den första heter A History of Loneliness. Jag frågar varför han inte har skrivit böcker som utspelar sig där tidigare och han svarade då att han helt enkelt inte har haft en historia värd att berätta.

Den här boken handlar om Cyrils uppväxt som homosexuell på Irland med start 1945 när han föds och fram till 2015 när han är i några år över 60 . John Boyne berättar att han ville skriva en bok som fokuserade på Irlands historia när det gäller hur det har varit att leva som homosexuell person där. Irland har en historia av en kontrollerande och konservativ katolsk kyrka som styrt landet med järnhand. Detta är inget som gjort det enkelt att leva som öppet homosexuell vilket vi blir varse i boken. Vi får träffa Cyril med nedslag var sjunde år vilket John berättar gjorde det enkelt att hoppa fram i historien och lämnar åt läsaren att fylla i på egen hand vad som händer honom däremellan.

Även om det är ovanligt för John Boyne att skriva om böcker som utspelar sig på hans älskade Irland så är det inte ovanligt att han skriver historiska romaner. Jag frågade honom hur det kommer sig att han så gärna skriver historiska böcker.
– Historien kan säga oss väldigt mycket om vår nutid och saker som händer nu. Det tycker jag är intressant, säger John.

Min följdfråga blev då om det krävdes mycket efterforskningar innan han skrev den här boken och han svarar då att det inte krävde lika mycket som inför många av hans andra böcker som har utspelat sig under andra världskriget. Det som krävde att han inför den här boken gjorde mycket research kring var 70- och 80-talet och om Aidsepidemins utbrott och förlopp under den tiden. Vi pratar om detta att många böcker som handlar om homosexuella män ofta behandlar just Aidsepidemin alternativt det flärdfulla discolivet. Han ville genom att följa Cyril från innan han föds tills det att han är i pensionsåldern visa på hur mycket som har hänt gällande samhällets syn på homosexualitet på Irland.
­– På relativt kort tid har mycket ändrats kring hur homosexuella behandlas och vi får inte glömma hur det på några generationer har kommit att se helt annorlunda ut för en man att leva som öppet homosexuell säger John.

Jag läste boken samtidigt som jag låg däckad i influensan och trots att det är en historia med mycket smärta, sorg och motgångar är det även en väldigt rolig bok. Flera gånger fick jag lägga den ifrån mig när jag fått en hostattack på grund av allt skrattande. John berättar att det var viktigt för honom att balansera upp allt det sorgliga, annars hade det blivit outhärdligt att läsa vidare anser han. En annan aspekt som jag var tvungen att fråga John om är det faktum att Cyrils adoptivföräldrar är enligt min mening så elaka mot honom. John skrattar och säger att jo de är rätt självupptagna och han tyckte det var hemskt skoj att skriva fram dem. Vi enas efter en het diskussion om deras självupptagenhet och emotionella avstånd från Cyril var nödvändigt eller inte om att trots dessa känslomässigt avståndstagande föräldrar så lyckas huvudpersonen ändå bygga upp en empatisk sida på egen hand och en mentalitet där hans motgångar i livet sällan får honom på fall.

Intervjun avslutas med att jag undrar hur boken har mottagits i Irland och om det är lika konservativt som det beskrivs i boken. John säger att boken har mottagits väldigt väl och att den inte är lika kontroversiell som den förra boken A Historiy of Loneliness som handlade om präster som förgrep sig på barn byggt på verkliga händelser. Jag frågar om den här boken fyller ett litterärt tomrum i ett katolskt land som Irland genom att beskriva en homosexuell mans liv och uppväxt. John säger något förläget att det kan inte han svara på och att det har gått för kort tid sen den gavs ut för att kunna säga något om vad den kan komma att spela för roll. Han är bara glad att han fick möjlighet att skriva en bok om livet för minoriteter i Irland och visa på utvecklingen från den homofobiska inställning som fanns förr. Vi enas om att barnbarn till Cyril inte kommer att behöva genomleva samma hat och hot som han och hans kamrater fick och att det är tröstande att det på bara några generationer har skett en sådan progressiv förändring i människors acceptans av homosexuella.

Våra tekoppar är urdruckna, det har gått nästan en timme och stackars John ska ladda om för nästa intervju då de sker på löpande band denna dag i mitten av mars. Efter hans presstopp i Stockholm skulle han åka till Littfest i Umeå och vi skrattar båda över det faktum att det kommer bli en kall vistelse.

Tack så mycket Wahlström & Widstrand för möjligheten att intervjua John Boyne. Jag kan verkligen rekommendera hans nya bok Hjärtats osynliga raseri. Imorgon kommer en recension av boken.

Mitt möte med Ayòbámi Adébáyò

Förra helgen läste jag Stanna hos mig av Ayòbámi Adébáyò som nu äntligen finns på svenska. I onsdags var jag på Kulturhuset Stadsteatern och lyssnade när hon samtalade med Josette Bushell-Mingo. Det riktigt mäktiga skedde i torsdags då jag hade den stora äran och förmånen att få en intervju med Ayòbámi.

När min syster och jag var i London i våras var jag på jakt efter den engelska originalutgåvan av Stanna hos mig (Stay with me) då den första utgåvan hade så coolt utformande med gult sprayade kanter, den var nästintill slut överallt då den tryckts upp i en andra utgåva. Det var dessutom veckan innan vinnaren skulle presenteras till Baileys Womens Prize for fiction där Ayòbámi Adébáyò var med på korta listan. Jag höll verkligen tummarna för att hon skulle vinna, vilket hon dessvärre inte gjorde. Efter det har jag lyssnat på en rad intervjuer med henne på nätet och gav jag ifrån mig ett glädjetjut när jag såg att Piratförlaget skulle ge ut boken på svenska nu i höst. Jag satte alarmet och var uppe kl 06.00 den dag i maj då biljetterna släpptes till Internationell författarscen på Kulturhuset och säkrade en biljett till mig och min syster. Ni förstår detta var en bok och författare som jag längtade efter.

Josette (som är en vän till mig) bad mig och syrran att komma backstage och hälsa på Ayòbámi efter samtalet. Jag torkade frenetisk av handen på kappan och bad en tyst bön att jag inte skulle drabbas av allt för mycket tunghäfta. Jag var riktigt starstrucked, lyckades säga några fraser och Ayòbámi var så vänlig. Så i torsdags var det äntligen dags för mig att få möta henne på tu man hand. Med ett litet anteckningsblock, den svenska och engelska utgåvan av hennes bok satte jag mig och pratade med Ayòbámi och tiden bara flög iväg. Jag varnar för att viss handling i boken avslöjas i och med de frågor jag ställer, så om du vill läsa boken utan att veta vad som händer ska du nog avvakta med att läsa denna intervju.

Min första fråga handlade om titeln. Varför heter boken just Stay with me?
–Vilken bra fråga. Jag hade tidigt tänkt att boken skulle heta som ett av barnen. I ett tidigt utkast hette den Don't go away (Malomo). I den sista och slutgiltiga versionen blev det Stay with me (Rotimi), säger Ayòbámi.

Vi fortsätter och pratar om namn. Ayòbámi berättar att namn är oerhört viktigt i Nigeria och framför allt i yorubakulturen som hon kommer ifrån. Du får ett namn med en betydelse som signalerar vem dina föräldrar visualiserar att du ska anamma, efterlikna och liknande. Jag berättar att här i Sverige är det vanligare att välja namn efter en släkting och få namn att leva vidare. Ayòbámi menar på att det är viktigare i Nigeria vad namnen betyder än att barn döps efter släktingar. Hon berättar att det går att utläsa mycket om när/var ett barn är född utifrån hens namn. Historia, geografi, familjesituation och annat väger tungt vid namngivningen och namnen ska på sätt och vis berätta en historia.

Boken utspelar sig både på 80-talet och 2008. Jag undrade hur det kommer sig att hon valde att skriva en bok som till störst del utspelar sig på 80-talet.  Ayòbámi berättar då för mig att hon alltid har varit historiskt intresserad. Just 1980-talet kom att spela en viktig och avgörande roll i Nigerias historia och ger många förklaringar till var landet befinner sig idag, främst politiskt och ekonomiskt. Jag undrar då vad som kom först, karaktärerna eller önskan om att skriva en bok som utspelade sig på 80-talet. Kvällen innan på Kulturhuset berättade Ayòbámi för Josette att hon hade burit på huvudkaraktärerna Yejide och Akin i flera år innan hon väl kom att skriva boken.
– Karaktärerna kom först. Men jag hade gjort mycket research om just 80-talet, den politiska situationen i landet och det blev därför så att jag valde att placera dessa två karaktärer och deras historia, som jag redan hade i mitt huvud, i 80-talet, säger Ayòbámi.

Detta en historisk roman och jag berömmer henne för att hon lyckas skapa en så heltäckande och rik bok på blott 300 sidor. Det finns stora likheter med Yaa Gyasis bok Vända hem som även den är på drygt 300 sidor. Det bevisar att det går att skriva stora relationsbaserade romaner utan att de behöver bli tegelstenar (tänk på Ett litet liv av Hanya Yanagihara som är på dryga 800 sidor). Ayòbámi skrattar och säger att då skulle jag ha sett de första utkasten. Det var just de historiska efterforskningarna som fick stryka på foten under omskrivningen. Hon fann att den bredde ut sig för mycket och tog för mycket plats på bekostnad av huvudkaraktärernas liv och öde.

I samtalet med Josette fick Ayòbámi frågan om strukturen i boken och den var även jag intresserad av. Boken börjar i nutid, 2008, och hoppar sedan till 1988 och jobbar sig framåt, med växelvisa kapitel där Yejide och Akin turas om att berätta. Ibland sprängs det in ett kapitel som utspelar sig 2008. Ayòbámi berättar att för henne innebär skrivandet att skriva om. Från början var boken uppdelad i två delar, först Yejide och sen Akins del, skriven i andra person. Hon insåg sen att historien inte fungerade, dels för att det var för mycket politisk historia med och dels för att boken var uppdelad. Då bytte hon till att skriva huvudkaraktärernas syn på historien växelvis och i tredje person. Kapitlen som utspelar sig 2008 är mer av en konversation mellan Yejide och Akin där de pratar direkt till varandra. Jag tycker att det här är ett briljant grepp och boken känns väldigt tidlös sina historiska inslag till trots.

Hur har mottagandet av boken sett ut i Nigeria kontra exempelvis Europa?
– Jag är väldigt överväldigad över det positiva mottagandet i Nigeria. Många har där mottagit boken på ett mycket personligt plan och de känner att de äger historien på ett personligt plan. Boken utspelar sig i Ilesa, en stad i skymundan från andra stora städer som Lagos och många har blivit så glada och stolta av att se sin stad porträtterad, säger Ayòbámi.

Hon berättar att boken har fått ett fint mottagande även i Europa. Vi pratar om böcker som skrivs av författare från den Afrikanska kontinenten och om stereotypa omslag och beskrivningar av hur böcker från Afrika ska vara, antingen handla om hur glada människor är trots att de har så lite eller politisk turbulens och inbördeskrig. Jag lyfte då upp hur mycket jag tyckte om att det här är en bok som förvisso har en historisk fond men ändå handlar främst om människorna, deras liv, öde och att de är så tredimensionella och icke-stereotypa. Ayòbámi pratar om att människor är komplexa och att hon ville skildra just detta.

Min näst sista fråga handlade om den polygamiska familjekonstellationen. Är den vanlig idag eller inte och spelade det en roll i att hon placerade sin historia under 80-talet?
– Polygami var redan på 80-talet på väg ut och var mindre vanligt då än på till exempel 40-talet. Det var inte olagligt då och är det heller inte idag men det är ytterst ovanligt, säger Ayòbámi.
Hon beskriver det som att den andra frun som Akins familj tvingar honom att skaffa är där för att visa på den psykologiska spänningen i förhållandet. Funmi som kvinnan heter, ska hjälpa Akin att få ett barn då Yejide inte tycks kunna göra detta. Den ofrivilliga barnlösheten är redan i sig en ansträngning på deras äktenskap och det blir inte bättre av att det kommer in en tredje person. Jag frågar Ayòbámi om det är ett hårdare tryck på par i ett polygamiskt äktenskap att få barn än i ett monogamt men det säger hon att det inte är (hennes egen far hade flera fruar så hon har viss egen erfarenhet av detta). Men i ett polygamt äktenskap är kampen om uppmärksamhet, kärlek och bekräftelse än större då det är fler som ska dela på samma man/far. I den här berättelsen slåss Yejide mot naturen likväl som en annan människa i kampen om att bli gravid (först) och det psykologiska spelet är en av de stora behållningarna med boken.

Det sista jag frågar Ayòbámi om är slutet. Var boken tvungen att sluta som den gör? Och hon svarar ja och det kan jag förstå. För att inte avslöja vad det är som händer och varför så uppmanar jag er att läsa boken på egen hand. Vi fick en intensiv och givande diskussion när vi pratade om slutet, vad som händer dessa karaktärer, om sorg, kärlek och om förväntningar på kvinnor att bli mödrar likväl som på män att bli fäder och vad detta gör med människor. Innan vi visste ordet av hade vi pratat i 45 min och intervjutiden var slut för länge sedan. Jag kan varmt rekommendera boken och hoppas att jag får möjlighet att både läsa mer av Ayòbámi Adébáyò och att träffa henne igen.

Mitt möte med Mohsin Hamid

Mohsin Hamid är i höst aktuell med den svenska översättningen av hans senaste bok Exit West (på svenska Exit väst). Jag fick möjligheten under hans Sverigebesök (han ska bla medverkar under Stockholm Literature i helgen) sitta ned med honom och samtala om boken, om erfarenheten av migration och framför allt om kärleken.

Min första fråga till Mohsin var vad som inspirerade honom att skriva den här boken.
­– Jag ville skriva en kärlekshistoria som inte hade ett stråk av dominans i sig. Ofta finns det en typ av ägande i kärleksberättelser. Jag ville också utforska hur det skulle vara att skildra en kärlek som tar slut utan att den blir våldsam eller hatisk.

Mohsin Hamid berättar att han ser sig själv som en typ av hybrid. Han är uppväxt i Kalifornien och Bangladesh, har bott i London och nu delar han sin tid mellan Bangladesh och New York. Vi pratar om att världen just nu genomlever en typ av backlash när det gäller synen på migration. Hatet och avskyn gentemot migranter som frodas på flera håll i världen. Hamid lyfter fram att vi alla är migranter, går du bara tillbaka i din egen historia kommer alla att hitta någon som har migrerat från en plats till en annan.

Varför valde du ett ungt kärlekspar som protagonister?
Hamid förklarar att han ser kärleken som en form av migration. Det är när två personer som blir kära som de lämnar något bakom sig, blir del av något nytt och för evigt är deras liv förändrade. På samma sätt säger han att det är att migrera. Därför var det passande att ha ett ungt par som huvudpersoner i boken som förutom att vara en kärleksberättelse handlar mycket om migrationen.  

– Idag är det stort fokus på den geografiska migrationen, på vilka tillvägagångssätt människor flyr. Jag ville fokusera på varför människor migrerar, varför de lämnar sina hem och vad som händer efter de har gjort detta, säger Mohsin.

Jag frågar honom om det är därför själva flykten tar så lite plats i boken och att de flyr genom att gå igenom dörrar som fungerar som passager. Han svarar att den rapportering vi ser just nu av migration på sätt och vis har avhumaniserat människorna som flyr och han tog därför och fokuserade på det innan och efter flykten för att ge dessa migranter en form av kött och blod.

– Enligt min mening är det fundamentalt för människosläktet att migrera, vi har alltid gjort det och kommer alltid att göra det, säger Mohsin.

Han säger att människan alltid har rört på sig och idag blir det svårare och svårare att finna personer som i sin släkt de senaste generationerna inte har några migranter utan som stannat på samma geografiska plats. Vi pratar om detta med att andra människor ställer frågan till både honom och mig om var vi kommer ifrån baserat på hur vi ser ut eller våra namn. Vi blir mer och mer hybrida och har våra ursprung från olika delar av världen. Därmed blir det svårare att kategorisera människor.

I sin senaste bok får läsaren inte veta var huvudpersonerna kommer ifrån och det gör berättelsen universal. Detta är något som Hamid säger är meningen.
– Jag ser det som att jag skriver en halv bok och så får läsaren fylla i med den andra halvan utifrån sina erfarenheter.

Den här berättelsen ger verkligen ett ansikte till föreställningen om en migrant. Vi får reda på hur de känner, bekanta oss med ett före och ett efter deras flykt. Det kan vara vem som helst, det kan vara du själv och just detta menar Hamid var hans intention med boken. Han ville porträttera hur det är att migrera, vad det gör med en människa och hur hen hanterar sin nya miljö och dess människor som finns där likväl de som lämnats kvar.

– Migration berikar världen och det är en del av naturens gång. När ett barn blir till är det för att två olika delar kommer samman och bildar något nytt, något bättre. På samma sätt är det med samhällen, när människor från olika ställen kommer samman bildas något nytt, något bättre.

Jag avslutar vårt samtal med att fråga honom om han kan tipsa om en bok han läst nyligen och som han tyckte om. Då svarar han Lincoln in the Bardo av George Saunders. Det var den bok som slog Hamid och hans Exit väst förra veckan när Man Booker Prize delades ut. Men Hamid försäkrar att där inte finns någon bitterhet, han tycker att det är en mycket bra bok och Saunders och han är kolleger inte rivaler. (Boken kommer ut på svenska i maj nästa år)

Tack till Natur &Kultur för att jag fick möjlighet att träffa Mohsin Hamid och intervjua honom. På torsdag nästa vecka kommer min recension av boken.

Johannas topp 5: vecka 10

Den här veckan har det snöat en omgång till i Stockholm, det har varit Internationella kvinnodagen och jag har legat däckad i influensan. Men nu är det söndag, här kommer ännu en omgång med kulturtips. Sen loggar jag ut och fortsätter min skrattfest med andra boken om Emanuel Kent av Åsa Asptjärn.

1. Är det något jag inte kan få nog av så är det brittisk musik. Den här veckan har Jesse Glynnes låt gått på repeat och jag är helt fast.
   
   
2. Igår, lördag, hade jag sedvanligt poddlördag som innebär att jag har maratonlyssning på olika poddar samtidigt som jag städar, pysslar, handarbetar eller bara slappar i soffan. Jag lyssnade på flera bra avsnitt och ett av dem var P1 Kulturs avsnitt från i fredags. Det var mycket film i det avsnittet och jag gillade verkligen hur bra och djupgående de diskuterade flera av de filmer som just haft premiär och som handlar om svarta människor på olika sätt. Jag rekommenderar verkligen I am not you negro om och med James Baldwin som de pratar om i avsnittet.
   
   
   
3. En stor favorit är Caitlin Moran. Jag är osäker på om jag har delat detta klipp med henne tidigare men det förtjänar att spridas tusen gånger om så vi kör en repris i så fall. I hennes senaste bok Moranifesto skriver hon en text till alla tonårstjejer som hon möter på sina signeringar. Jag gråter och får gåshud varje gång jag lyssnar på klipper eller läser texten i boken.
   
   
   
4. Under min maratonlyssning igår så hittade jag till podden 88 cups of tea. Där intervjuas författare och andra skrivande personer. Och senaste avsnittet innehåller en intervju med aktuella Angie Thomas som skrivit The Hate U Give. Jag gillade verkligen intervjun och blev ännu mer sugen på att läsa boken nu. Längtar tills jag åker till London för då har jag planerat att köpa den.
   
   
   
5. Förra veckan såg jag den helt fantastiska filmen Dolda tillgångar (Hidden figures) och jag kan verkligen rekommendera den. Så stark berättelse som du både skrattar och gråter när du ser. Förstår inte att den inte nominerades för bästa film, den hade lätt kunnat ta La la lands plats.
   

Författarintervju med Ruta Sepetys

Jag och Ruta Sepetys

Igår var jag på bokfrukost hos B. Wahlströms om höstens böcker och även en tjuvkik på vårens titlar (mer om det en annan dag). Efter frukosten hade jag den stora äran att få intervjua en av de medverkande författarna nämligen Ruta Sepetys. Hon är i höst aktuell med den mycket fina och läsvärda boken Tårar i havet. Vi satt ner och pratade om hennes inspiration till boken, varför den förlisning som är med i boken och som hänt på riktigt är så bortglömd samt mycket mer. Varsågoda det här är min intervju:

Minns du vad det var som fick dig att skriva boken?
– Jag minns exakt när och var jag fick inspirationen till att skriva boken. Det var i mitt vardagsrum i Tennessee en dag i juli 2011. Jag hade precis pratat med min pappas kusin som var en av de som överlevde båtolyckan med Wilhelm Gustloff (den olycka som även finns med i boken, min anmärkning). Jag satt uppe hela natten och skrev och skickade sedan in text till min förläggare. Inom 10min hade jag fått svar: Du måste skriva den här boken!

Varför tror du att den här båtolyckan har fått så lite uppmärksamhet?

– Det beror på tre saker skulle jag säga. 
1. Hitler själv gömde undan historien för att det visade att han på sätt och vis misslyckats.

2. Tyskarna ville efter kriget inte måla upp sig själva som offer då de själva hade gjort så mycket hemska saker under kriget att de inte talade om förlisningen. Det var många tyskar men även andra nationaliteter vars länder var under tysk ockupation som dog i och med att skeppet sköts ner av ryska ubåtar.

3. Den ubåtskapten som var ansvarig för nedskjutningen av Wilhelm Gustloff men även andra skepp sattes i arbetsläger i Sibirien efter kriget. Detta var inget som ryssarna ville skulle komma fram så då kunde de inte heller prata om själva insatsen som gjorde att flera skepp sköts ner. 

– Jag är dock inte ensam om att skriva om Wilhelm Gustloff. Nobelpristgararen Günter Grass har skrivit om den i boken Krabbans gång.

Boken är väldigt lärorik. Hur ställer du dig till att boken används som undervisning? Nöjesläsning vs pedagogisk läsning? 
– Jag har inget emot att boken används i undervisningen. På sätt och vis är jag fullt medveten om att detta inte är ett ämne som unga självmant skulle gå till biblioteket för att låna. Om då en lärare kan få dem att läsa boken genom undervisningen har boken nått fram till sina läsare och jag blir glad. Flera lärare har gett dem utdrag ur boken och i och med att kapitlen är korta har ungdomar sugits in i berättelsen och velat läsa mer. 

Miljöbeskrivningarna i boken är så bra och ger mig som läsare en tydlig bild hur det ser ut, luktar och smakar. Vad har du för strategi för att skapa så målande bilder?

– Jag uppslukades av beskrivningar när jag skrev boken. Förutom att ha besökt flera länder världen över och pratat med överlevare, sett de länder som mina karaktärer kom ifrån har jag även gått delar av den långa väg som många av dessa flyktingar gick. På så sätt fick jag själv veta hur det såg ut att gå den vägen, med sina få utvalda ägodelar och tillsammans med många andra. Jag gick dock rutten på våren och i boken likväl som i verkligheten gick människorna denna väg under den iskalla vintern. Men en annan sak som gjorde att jag kunde få till miljöbeskrivningen och den historiska touchen var att jag läste flera kokböcker från tiden då boken utspelar sig. Bland annat använde jag mig av kokboken Rose Petal Jam av Beata Zatorksa. Den beskriver både recept men även receptens historia och den polska kultur som recepten kommer ifrån. 

Det är flera huvudpersoner och berättare i boken. Hur kommer det sig? Det här att de kommer från olika länder, vad är tanken bakom det? 

– Enligt min mening skulle det ha blivit för begränsande att bara ha en huvudkaraktär som boken skulle ha centrerats till. Genom att ha de fyra berättarna (Joanna, Florian, Emilia och Alfred, min anmärkning) kunde jag få en fylligare bild av att vara ung och hur detta krig påverkade flera personer beroende på var de kom ifrån och vad de varit med om. Det finns inte bara ett sätt att berätta denna historia på och genom att ha flera berättare blir historien mer komplett och mångbottnad. Karaktären Alfred bygger till exempel på en ung Hitler. Alfred har runt sin hals ett halsband med sina identitetstaggar, det nummer som han har är Hitlers personnummer. 

Ruta berättar för mig om små detaljer i boken och med karaktärer som visar mig än mer hur mycket tid hon har lagt på att göra efterforskningar innan hon började skriva boken. Det finns föremål, referenser och beskrivningar som gör läsningen av boken trots sin historiska bakgrund att känna att du är här och nu i historien. Personerna är så verkliga och det finns både de som är sympatiska och de som inte är det och persongalleriet gör att det finns någon karaktär där för alla. Vi börjar prata om konst och de konstplundringar som nazisterna genomförde under kriget, jag tipsar henne om Plundrarna av Anders Rydell.

Förutom de fyra berättarna finns det ett gäng bikaraktärer (mina favoriter är Skopoeten, Ingrid och Klaus). Har du någon favoritkaraktär?

– Min favorit är Skopoeten. Jag tyckte så mycket om att skriva om honom. Som en äldre man ger han de yngre karaktärerna vägledning både bokstavligt och mer tankemässigt. I mitt första utkast till boken dog han och Klaus tillsammans när båten sjönk. Men det motsatte sig min förläggare och sa att så kunde det inte sluta, nu ser det slutet annorlunda ut. 

Det var en otroligt trevlig intervju med en författare som sannerligen bjöd på sig själv, var generös med att berätta om sin skrivprocess och även visade intresse för sådant som jag tänkt på när jag läst boken. Jag kan nu checka av intervjua en författare på min önskelista. För den som vill läsa min recension av boken Tårar i havet går det bra att göra det här, länk. Jag kan varmt rekommendera boken, från 13-14 år och uppåt.