Mitt samtal med John Boyne

För ovanlighetens skull denna vårvinter sken solen ute och i ett vackert representationsrum på förlaget Wahlström & Widstrand träffade jag författaren John Boyne. Han är just nu aktuell med sin nya bok Hjärtats osynliga raseri. Jag hade förmånen att få läsa den innan den kom ut och hade på så sätt förberett mig för att intervjua ännu en världskänd författare. Det var en riktigt trevlig pratstund och jag lyckades prata brittisk engelska vilket inte hör till vanligheten, till min brittisktalande fars förtret.

Innan jag gör den här typen av intervjuer brukar jag inte titta på andra intervjuer med författaren som behandlar den aktuella boken för det gör att min nyfikenhet försvinner och jag får prestationsångest i mitt försök att komma på originella frågor som inte ställts förut. Därför har jag tagit för vana att inleda intervjuerna med en standardfråga och den är: Vad inspirerade dig att skriva den här boken?

­– Jag började skriva på boken 18 månader innan Irland röstade igenom lagen om samkönade äktenskap år 2015. Hade valresultatet blivit ett annat, det blev ett ja i omröstningen, hade också boken varit tvungen att få en annan vändning, berättar John. Detta är hans andra bok som utspelar sig på Irland där han också är uppväxt och bor, den första heter A History of Loneliness. Jag frågar varför han inte har skrivit böcker som utspelar sig där tidigare och han svarade då att han helt enkelt inte har haft en historia värd att berätta.

Den här boken handlar om Cyrils uppväxt som homosexuell på Irland med start 1945 när han föds och fram till 2015 när han är i några år över 60 . John Boyne berättar att han ville skriva en bok som fokuserade på Irlands historia när det gäller hur det har varit att leva som homosexuell person där. Irland har en historia av en kontrollerande och konservativ katolsk kyrka som styrt landet med järnhand. Detta är inget som gjort det enkelt att leva som öppet homosexuell vilket vi blir varse i boken. Vi får träffa Cyril med nedslag var sjunde år vilket John berättar gjorde det enkelt att hoppa fram i historien och lämnar åt läsaren att fylla i på egen hand vad som händer honom däremellan.

Även om det är ovanligt för John Boyne att skriva om böcker som utspelar sig på hans älskade Irland så är det inte ovanligt att han skriver historiska romaner. Jag frågade honom hur det kommer sig att han så gärna skriver historiska böcker.
– Historien kan säga oss väldigt mycket om vår nutid och saker som händer nu. Det tycker jag är intressant, säger John.

Min följdfråga blev då om det krävdes mycket efterforskningar innan han skrev den här boken och han svarar då att det inte krävde lika mycket som inför många av hans andra böcker som har utspelat sig under andra världskriget. Det som krävde att han inför den här boken gjorde mycket research kring var 70- och 80-talet och om Aidsepidemins utbrott och förlopp under den tiden. Vi pratar om detta att många böcker som handlar om homosexuella män ofta behandlar just Aidsepidemin alternativt det flärdfulla discolivet. Han ville genom att följa Cyril från innan han föds tills det att han är i pensionsåldern visa på hur mycket som har hänt gällande samhällets syn på homosexualitet på Irland.
­– På relativt kort tid har mycket ändrats kring hur homosexuella behandlas och vi får inte glömma hur det på några generationer har kommit att se helt annorlunda ut för en man att leva som öppet homosexuell säger John.

Jag läste boken samtidigt som jag låg däckad i influensan och trots att det är en historia med mycket smärta, sorg och motgångar är det även en väldigt rolig bok. Flera gånger fick jag lägga den ifrån mig när jag fått en hostattack på grund av allt skrattande. John berättar att det var viktigt för honom att balansera upp allt det sorgliga, annars hade det blivit outhärdligt att läsa vidare anser han. En annan aspekt som jag var tvungen att fråga John om är det faktum att Cyrils adoptivföräldrar är enligt min mening så elaka mot honom. John skrattar och säger att jo de är rätt självupptagna och han tyckte det var hemskt skoj att skriva fram dem. Vi enas efter en het diskussion om deras självupptagenhet och emotionella avstånd från Cyril var nödvändigt eller inte om att trots dessa känslomässigt avståndstagande föräldrar så lyckas huvudpersonen ändå bygga upp en empatisk sida på egen hand och en mentalitet där hans motgångar i livet sällan får honom på fall.

Intervjun avslutas med att jag undrar hur boken har mottagits i Irland och om det är lika konservativt som det beskrivs i boken. John säger att boken har mottagits väldigt väl och att den inte är lika kontroversiell som den förra boken A Historiy of Loneliness som handlade om präster som förgrep sig på barn byggt på verkliga händelser. Jag frågar om den här boken fyller ett litterärt tomrum i ett katolskt land som Irland genom att beskriva en homosexuell mans liv och uppväxt. John säger något förläget att det kan inte han svara på och att det har gått för kort tid sen den gavs ut för att kunna säga något om vad den kan komma att spela för roll. Han är bara glad att han fick möjlighet att skriva en bok om livet för minoriteter i Irland och visa på utvecklingen från den homofobiska inställning som fanns förr. Vi enas om att barnbarn till Cyril inte kommer att behöva genomleva samma hat och hot som han och hans kamrater fick och att det är tröstande att det på bara några generationer har skett en sådan progressiv förändring i människors acceptans av homosexuella.

Våra tekoppar är urdruckna, det har gått nästan en timme och stackars John ska ladda om för nästa intervju då de sker på löpande band denna dag i mitten av mars. Efter hans presstopp i Stockholm skulle han åka till Littfest i Umeå och vi skrattar båda över det faktum att det kommer bli en kall vistelse.

Tack så mycket Wahlström & Widstrand för möjligheten att intervjua John Boyne. Jag kan verkligen rekommendera hans nya bok Hjärtats osynliga raseri. Imorgon kommer en recension av boken.