fredag 22 december 2017

Lucka 20: Om att vara för dum för att förstå skönlitterära böcker för vuxna

Jag har sedan ett flertal år tillbaka varit nästintill livrädd för att läsa skönlitterära böcker för vuxna. Tanken på att jag skulle vara för dum för att förstå dem har kraftigt bitit sig fast. Som ungdom läste jag fort upp det utbud som fanns för ungdomar då och gick över till skönlitteratur för vuxna. Sen började jag på universitet och läste så mycket kurslitteratur att jag blev trött på ord. Inför ett lov tror jag att det var så besökte jag mitt lokala bibliotek och där träffade jag på Malin. Hon var ungdomsbibliotekarie och bemannade disken just den dagen. Jag beskrev för henne att jag var texttrött men ändå ville ha något att läsa. Hon tog med mig till ungdomsavdelningen och gav mig en hög med boktips. Böckerna minns jag inte vilka de var men jag minns att jag slukade dem. Medan andra kursare läste deckare när de ville fly undan världen en stund läste jag ungdomsböcker. Snabbt upptäckte jag hur bra de var och att läsa ungdomsböcker inte var något jag gjorde för att de va lättare utan för att de gick snabbt att komma in i och snabbt kom till kärnan i berättelsen. Det högtravande och litterära som jag upplevde att skönlitterära böcker för vuxna var fulla av saknades i ungdomsböckerna.

Utmed vägen blev det så att jag nästan uteslutande läste ungdomsböcker och med ett brinnande engagemang pratade mycket och gärna om ungdomsböckernas förträfflighet i parti och minut. Ungdomsböcker är inte sämre eller lättare böcker att skriva. Det är en hög kvalitet på innehåll, språk och form även där och de som säger annat är ofta väldigt dåligt inlästa. Under den här tiden köpte jag på mig mycket skönlitterärt för vuxna för att jag hörde talas om dem och blev sugen på dem. Men många av dessa stod olästa i hyllorna och jag blev mer och mer rädd för dem. Tänk om det var så att jag blivit för dum för att läsa dem? Tänk om jag endast kan sätta mig in i och ta del av berättelser om ungdomar nu när det är det jag läst mest av. Förutom ungdomsböckerna blev det mest romance och sakprosa som jag läste.

Jag läser fortfarande mycket ungdomsböcker men i år har det blivit ett skifte. Jag lockas mer och mer av att läsa skönlitterärt för vuxna och har när jag ser tillbaka på detta läsår insett att om jag förra året läste 1-2 skönlitterära böcker för vuxna på 5 så är det tvärtom i år. Den där tanken om att jag är för dum för att förstå har så smått börjat lägga sig. Kanske är det så att jag inte uppskattar de höglitterära böckerna (är fortfarande livrädd för klassiker av alla dess slag) och mer är fokuserad på handlingen än språket i en bok. Må så vara men det gör mig inte till en dummare läsare har jag insett nu. Så jag ser fram emot 2018 och de böcker jag ska läsa då. Det känns skönt att mina mentala bojor låsts upp och jag längtar efter de läsupplevelser som komma skall. Tänk vad synd det är att mentala låsningar kan ställa till det så.

4 kommentarer:

  1. Jag känner verkligen igen mig i det du skriver. I högstadiet tyckte bibliotekarien att jag skulle börja läsa vuxenböcker, men det fanns (finns) ju så många bra ungdomsböcker att läsa först... Jag tror att du och jag ungefär samtidigt började läsa fler "vuxenböcker", och jag har insett att det finns en hel del läsvärt där också, och kanske mer som jag kan relatera till just nu (är ju trots allt inte 15 längre). Däremot lägger jag nog mer press på mig själv när det gäller recensioner av vuxenböcker, det är nog där trögheten kommer in: har jag förstått allt som "alla andra" förstått? Gör jag en korrekt beskrivning av boken? Och att det ibland är svårare att få grepp om vad boken egentligen handlar om. Eller är det bara en låsning? Jättemärkligt tänkande, men så har det känts och känns även idag, även om krampen börjar gå över. Liksom du ser jag fram emot 2018 och de böcker jag ska läsa då (men klassikerna? Nej, de struntar håller jag mig borta från ett tag till).
    Hoppas du får många bra läsupplevelser i år!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det var väldigt dubbelt att läsa din kommentar Sofie. Trösterikt att se att jag inte är ensam om att känna så här och vemodigt att vi känner så här. Just det där med pressen kring att recensera vuxenböcker är det jag kämpar mest med. Att berätta för andra att jag har läst en vuxenbok och rädslan för att jag inte ska ha förstått den/kunna svara på frågor om dess struktur/språk/handling etc. Vi struntar i klassikerna och så hoppas jag att även du får ett fint läsår!

      Radera
  2. Vill hjärta det här inlägget pga känner igen mig också. Har överhuvud taget otroligt svårt för att skriva en regelrätt recension, har aldrig varit bra på det, att beskriva handlingen, bedöma språket osv, vare sig det handlar om en ungdomsbok eller vuxenbok. Det brukar oftast sluta med att jag svamlar om hur jag ”känner” för boken, vilka stämningar och känslor den gav mig, om den var seg eller lättläst. Men det är också sådana beskrivningar som jag själv gärna läser i andras recensioner! :)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag håller med dig, det är den beskrivningen av böcker jag också tycker bäst om. De som bara skriver av baksidan och skriver en rad om vad de tyckte är inte recensioner jag är förtjust i.

      Radera

Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.