Jag har läst Nuckan av Malin Lindroth och Moderskap av Sheila Heti. De har fått mig att tänka på detta med att vara ofrivilligt partnerlös och förväntningarna att vilja bli mamma.
Hur tänker ni kring dessa frågor? Jag vill hemskt gärna diskutera detta med er!
Det är bara de senaste åren jag har förstått vilken stenhård norm det finns att man ska leva i en relation och få barn. Jag upplever att det finns en syn på människor som inte lever så som tragiska.
Tidigare har jag aldrig känt mig udda eller avvikande men ju äldre jag blir desto mer känner jag pressen av omgivingens kommentarer och åsikter. Och att deras åsikter börjar påverka mina egna.
Vilket är synd i sig, för jag minns att jag tidigare tveklöst tyckt att alla människor lever sitt liv på sitt eget lila sätt och att det är gott så. Inte heller tänkte jag att det fanns någon värdering i att det ena är bättre än det andra eller att det ens är önskvärt att man måste passa in i någon kärnfamiljsförebild.
Jag hoppas jag kan börja tänka så igen och skaka av mig all press utifrån. För den tanken sitter inte bra i mig heller. Vill jag ha familj för att jag tror att man måste vilja ha det?
Precis och jag har svårt att särskilja på mina egna önskningar och vad jag tror att jag vill ha för att det är normen. En sak som jag upplever hjälpsamt är att prata om detta och att hitta andra som också är barnfria och eller partnerlösa för att inte endast ha normen som dikterar hur saker och ting ska vara.
För mig är det jobbigt nog att vara partnerlös för det vill jag inte vara men att dessutom höra andras förväntningar på att jag borde skaffa en partner för att kunna skaffa barn i och med att klockan tickar det gör mig bara arg. Som att det första är så lätt och det andra är något jag ens vill.
Hej! Är också 32 år utan barn eller partner.
SvaraRaderaDet är bara de senaste åren jag har förstått vilken stenhård norm det finns att man ska leva i en relation och få barn. Jag upplever att det finns en syn på människor som inte lever så som tragiska.
Tidigare har jag aldrig känt mig udda eller avvikande men ju äldre jag blir desto mer känner jag pressen av omgivingens kommentarer och åsikter. Och att deras åsikter börjar påverka mina egna.
Vilket är synd i sig, för jag minns att jag tidigare tveklöst tyckt att alla människor lever sitt liv på sitt eget lila sätt och att det är gott så. Inte heller tänkte jag att det fanns någon värdering i att det ena är bättre än det andra eller att det ens är önskvärt att man måste passa in i någon kärnfamiljsförebild.
Jag hoppas jag kan börja tänka så igen och skaka av mig all press utifrån. För den tanken sitter inte bra i mig heller. Vill jag ha familj för att jag tror att man måste vilja ha det?
Precis och jag har svårt att särskilja på mina egna önskningar och vad jag tror att jag vill ha för att det är normen. En sak som jag upplever hjälpsamt är att prata om detta och att hitta andra som också är barnfria och eller partnerlösa för att inte endast ha normen som dikterar hur saker och ting ska vara.
RaderaFör mig är det jobbigt nog att vara partnerlös för det vill jag inte vara men att dessutom höra andras förväntningar på att jag borde skaffa en partner för att kunna skaffa barn i och med att klockan tickar det gör mig bara arg. Som att det första är så lätt och det andra är något jag ens vill.
intressant och stark liten bok.
SvaraRaderaJa verkligen!
Radera