Lucka 18: Johanna minglaren

Många tycker att det är jobbigt, läskigt, obekvämt etc att gå på mingel. Det tycker inte jag och som min fars dotter trivs jag som fisken i vatten på mingel. När jag tänker på min pappa så är det just som en person som enkelt och ledigt tar sig fram i en folksamling, pratar med personer han känner och inte känner längst vägen. Några av mina roligaste minnen från kulturåret 2018 är just i samband med mingel av olika slag. Jag går oftast själv på tillställningar och det utgör en utmärkt grund att ta sig utanför sin komfort och lyfta blicken. Om jag ska välja ut tre mingelsituationer i år som jag minns lite extra så är det prisceremonin för ALMApriset i maj, Bonnierfesten på Nedre Manilla i augusti och releasefesten för Nobelkvinnorna nu i december.

ALMApriset gick i år till den amerikanska författaren Jacqueline Woodson. Prisceremonin hålls årligen i Stockholms konserthus. Det börjar med prisutdelning på scen, musikframträdande och tal, efter det är det dags för mingel i Grünewaldsalen. Där trängs kultureliten och kön till pristagaren ringlade sig lång. Jag träffade författare, förläggare, kulturjournalister och anda kulturpersonligheter jag känner. Vi växlar några ord om hur läget är, om pristagaren och saker som är på gång. Förutom att få hälsa på Jacqueline Woodson igen (vi sågs på Kulturhuset veckan innan när hon samtalade där med Elina Druker) så träffar jag även hennes översättare av Brun flicka drömmer, Athena Farokhzad. Jag har beundrat Athena länge, älskade till exempel hennes verk Vitsvit (både som diktsamling och som föreställning). Jag går hem med ett stort leende på läpparna och varm i hjärtat av alla härliga samtal jag haft.

Traditionsenligt håller Albert Bonniers Förlag och Wahlström & Widstrand en fest i Bonnierförlagens representationsvilla på Djurgården som heter Nedre Manilla varje år i augusti. Dit bjuds deras aktuella författare, kultureliten och det som händer på Manilla stannar på Manilla. Förra året fick min syster en inbjudan (hon jobbar med kultur och litteratur den lyckosten) och jag var så himla avundsjuk. Varför fick hon en inbjudan före mig? Jag vet irrationellt och barnsligt men kom igen det är en av de största kulturhändelserna och jag har länge drömt om att få gå. Så i år när jag kom hem från semesterresan låg det en inbjudan till festen på mitt hallgolv. Jag ska erkänna att jag skrek rakt ut. Sen sätter paniken in och jag funderar över vad jag ska ha på mig och om jag ska niga när jag hälsar på Eva och Albert Bonnier som jag vet står och tar alla gäster i hand. Inbjudan är personlig och gäller endast för en person så här har du inget val än att gå ensam. Som tur var hade min syster fått en inbjudan även i år så vi kunde slå följe. Det löste sig med klädval och jag frågade runt och det behövde inte nigas. Det var smått surrealistiskt att befinna sig i det vackra huset, försöka balansera tallrik och vinglas och att se alla dessa kända människor. Syrran och jag minglade tillsammans men även var och en för sig under kvällen. Jag tänker inte berätta mer om vad som hände på kvällen mer än att ja Sara Danius var där, ja jag och syrran stod länge och pratade med Jonas Hassen Khemiri, ja jag gick husesyn och tittade på all konst och ja det går bussar in till stan och efterfesten.

För att fira släppet av de 14 kvinnor som hitintills tilldelats Nobelpriset anordnade Dramaten en Nobelkväll. Det bjöds på uppläsningar ur verk från pristagarna från skådespelare vid teatern och författarsamtal med några svenska författare som även läste ett hyllningstal till varsin pristagare. Efter detta höll de sju förlag som gått samman i initiativet att hylla dessa fjorton kvinnor en releasefest för särskilt inbjudna i Dramatenbaren. Där träffade jag bland annat förläggaren Karin från Forum som ger ut min favorit Jesmyn Ward. Vi pratade om De dödas sång, om kommande böcker (jag kan ha gett ifrån mig ett glädjetjut när hon avslöjade en titel jag är oerhört pepp på) och om att ge ut översatta titlar. Det var så skoj att få nörda ner mig i detta ämne som ligger mig så varmt om hjärtat och jag pitchade även in böcker jag tycker att de borde ge ut. Men kvällens stora behållning var att jag fick träffa Stina Wollter. Vi stod och pratade bland annat om hur det är att vara syster till en person med anorexia. Jag fick dessutom den mest innerliga av kramar av Stina och lämnade den festen betydligt senare än jag tänk, med både ett leende på läpparna och tårar i ögonen. Det var förlösande att få prata med en person som förstår hur smärtsamt det är att vara anhörig till en person som bokstavligt svälter sig själv så mycket att det snart inte finns något kvar.

Det är inte att få gå på fester och mingel med kända människor som är grejen. Det är inte att jag tror att jag är något (seriöst jag undrar varje gång jag får en inbjudan varför i allsin dar de har bjudit lilla mig). Anledningen att jag tycker om att gå på den här typen av fester är för att jag får träffa personer som precis likt mig själv älskar kultur. Jag får prata med folk som jag vanligtvis inte träffar. Dessutom brukar det nästan alltid bli så att jag får möjlighet att berätta personligen för en person jag beundrar och att hens arbete inspirerat mig och det är alltid lika roligt. Vi får se vad 2019 för med sig för fester och mingel.