Lucka 24: Allt jag inte minns och samtal med Jonas Hassen Khemiri

När jag började läsa Allt jag inte minns av Jonas Hassen Khemiri sa jag till mig själv att inte överanalysera det jag läste utan bara läsa på. Hans debut hade språkpolisen i mig så svårt att läsa då hans laborerande med språket störde mig så pass att jag fick gå över till att lyssna på den som ljudbok istället. Jag vet att Jonas gillar språk och att det oftast är en lika stor part i boken som själva berättelsen. På sätt och vis var jag beredd på att den här skulle vara likadan men till min stora glädje hade jag fel, på ett positivt sätt och det blev en mycket angenäm läsning.

Allt jag inte minns handlar om Samuel men han är död så det är Laide (flickvännen) och Vandad (bästa vännen) som sköter berättandet. De berättar om Samuel, vem han var, vad han gjorde, vad han betydde för dem. De gör det växelvis och till en början i riktigt korta passager och i ett snabbt växlande tempo. Sen lugnar det ner sig, blir längre och mer målande beskrivningar av skeenden. Jag uppskattade verkligen att det gick så fort i början, det gjorde att jag inte fick så mycket tid att tänka och få dåligt självförtroende (vilket jag ofta får när jag läser skönlitteratur för vuxna). Under läsningen pendlar jag mellan ett ogillande gentemot både Laide och Vandad och att jag har svårt att få grepp om Samuel samtidigt som kan känns som en ytlig och lättläst karaktär. Det är nog komplexiteten i berättelsen av en död person från två perspektiv som jag gillar. De två berättarnas berättelse och bild av Samuel går isär och är så klart färgad av vem det är som berättar om honom och hur deras relation såg ut.

Boken handlar om minne, om någon annans minne av en person men den handlar även om kärlek, vänskap, svek, förväntningar, ekonomi och om livet. Livet både det som finns kvar och det som slocknat. Mot slutet får vi läsa Samuels egna ord och sist är det författaren hen som skrivit Samules historia utifrån Vandad och Laides berättande som skriver om sorgen av att själv ha förlorat någon. Den delen är hudlös och så väldigt vacker och sorglig på samma gång. Det här är en bok som du kan behöva prata om efter att du har läst den. Det finns mycket intressanta aspekter att ta upp. I september, när jag fortfarande var en del av Kulturkollo, som konfererade vi om boken. Du kan läsa det inlägget här, länk. Jag var så glad att Jonas van Augustpriset för den här boken, för den är verkligen bra.

I slutet av oktober hade ABF Stockholm en författarfrukost med Jonas och då samtalade han med Farnaz Arbabi. Det är det mest innerliga samtal jag har hört med Jonas (och då har jag bara i höst hört honom i olika samtal minst 7-8 gånger). Jonas och Farnaz känner varandra sedan innan och det hade lätt kunnat bli internt där de pratade och vi i publiken blev lite exkluderande då vi inte kan alla interna referenser. Men så blev det inte och jag tror att det kanske är på grund av att de känner varandra så väl som Farnaz kunde nå fram och ställa de där djupa och kanske jobbiga frågorna. De är trygga med varandra och det var så fint att se. Salen var helt packad med folk, i alla åldrar och flera ursprung (!!!) och de hade oss i sin hand under hela samtalet. Det blev inga floskler där Farnaz ville briljera med sin läsning/förståelse/tolkning av Jonas verk, tro mig jag har varit på fler sådana typer av samtal än vad som är roligt. De kom snabbt till någon sorts kärna där de pratade om Jonas skrivande, om vad hans senaste bok handlar om/betyder för honom men även om de pjäser han har skrivit (många av dessa har Farnaz dessutom regisserat) och om hur de har tagits emot på och kunnat verka inom den svenska teatervärlden.

Jonas läste högt ur Allt jag inte minns och vid ett tillfälle blev han helt tyst och bad sedan om ursäkt för att det blev så djupt och allvarligt så tidigt på morgonen (då var klockan kanske kvart över åtta). Det gjorde absolut ingenting och jag känner nu att peaken är nådd vad gäller samtal med honom, det blir svårt att toppa detta samtal.