Var är Audrey?

Bilden har jag lånat från wahlstroms.se

När jag först hörde talas om Var är Audrey? avfärdade jag den på en gång på grund av dess författare. Det är Sophie Kinsella som har skrivit den och henne har jag inte hört mycket gott om, främst när det gäller Shopoholic-serien och dess låga kvalitet. Men så pratade en kompis med mig om boken och sa att den visst var bra och att jag nog skulle gilla den. Så jag läste den och var fast väldigt snabbt. Jag förstår inte varför författaren Madeleine Wickham, som Sophie Kinsella egentligen heter, valde att använda pseudonymen. Jag tror att boken vinner på att hon använde sitt riktiga namn, men nu ska jag släppa det här och övergå till själva boken och vad jag tyckte om den. 

När vi träffar Audrey, som är fjorton år, är hon extremt folkskygg, gömmer sig hemma med solglasögon på inomhus. Något hemskt har hänt henne och hon går inte längre i skolan. Resten av familjen, som består av en mamma, pappa och två bröder, en äldre och en yngre, har på sätt och vis förlikat sig med hennes eremitbeteende. Allt tuffar på och Audrey är endast utanför hemmet när hon ska gå till terapeuten. Så en dag kommer storebrorsans kompis Linus hem till dem för att spela datorspel. Hela Audreys värld vänds upp och ner, bokstavligen hon är verkligen inte van att interagerar med någon förutom familjen och terapeuten.

Det här är en bok som handlar väldigt mycket om datorspel, om familjedynamik och om att gå vidare. Ett omdöme som själv har svårt för men ändå måste uttala när det gäller den här boken är att det är en väldigt rolig bok. Mamman i familjen är hysterisk på fler än ett sätt. Och Linus, åh Linus, vilken fin kille det är. Han är ett sådant fint stöd till Audrey och deras relation riktigt vibrerar av pirr och känslor som bubblar runt i kroppen. Jag gillar mystiken kring vad som har hänt Audrey och vad det är som gör att hon gömmer sig där hemma. Vi förstår tidigt att det är något som har tagit henne hårt. 

Föräldrarna i den här boken tycker jag om, de är inte osynliga eller extrema som de ibland kan vara i ungdomsböcker. De är medelålders, har två tonårsbarn och en liten sladdis. Vi får på lite avstånd bekanta oss med deras drömmar och förhoppningar och hur livet sen blev. Just familjedynamiken är fint utmejslad och jag vill lära känna de övriga familjemedlemmarna lika mycket som Audrey. När det gäller relationen mellan Audrey och Linus säger jag bara: åh så söta papperslappar och så fint med att nudda lite med skon. Ni som läst förstår och ni som ännu inte har läst har något fint att se fram emot. Detta trevande och osäkra, det nya och oprövade är det jag gillar bäst med boken. Audrey är trots allt 14 år och det här är en klassisk ungdomsbok, vilket var trevligt att blanda upp med då jag nästan bara har läst ung vuxen- och vuxenböcker på sista tiden. 

Jag vill ge den här boken till en 12åring jag känner och så vill jag att hen ska läsa den och att vi sen ska ses på ett fik (precis som Audrey och Linus) och prata om den och vad vi tyckte om boken. Men jag kan även rekommendera den till alla över 12 år också. Det är en fin berättelse som har både sött och salt i sig och det är den fina balansen som gör boken så bra. Jag hoppas innerligt att författaren ger ut fler böcker likt den här. 

Det här inlägget är en del av bloggstafetten kring boken Var är Audrey? som arrangeras av B. Wahlströms. Imorgon är det Fantastiska berättelsers tur att blogga.