Huset mittemot

Bilden har jag lånat från bonniercarlsen.se

Huset mittemot av Alex Haridi var inte alls vad jag trodde att den skulle vara. Och tur var väl det för det blev en mycket mer angenäm läsupplevelse. Min föreställning var att det var en bok med övernaturliga inslag och åt fantasyhållet. Men jag fick fel, tack och lov för det är verkligen inte min genre, det är en thriller med intressanta personporträtt.

"Den nittonde oktober 1992 cyklade Jonathan Andersson hem från skolan. Han åt sitt mellanmål och gjorde sina läxor. Sedan gick han upp på vinden och hängde sig. Han var bara tretton år gammal". Så börjar boken och det går inte att lägga ifrån sig den fören sista sidan är läst. Även om boken inleds med beskrivningen av Jonathan så handlar boken främst om Joel. Han är även han är tretton år, men boken utspelar sig i nutid så han är lika gammal nu som Jonathan var då 1992. Joel bor i huset mittemot huset som Jonathan hängde sig i. Vi får följa med Joel på hans upptäcktsfärd av det öde huset, hans skoltid, umgänget med kompisen Kalle och så ensamstående modern och storasystern Sofia.

Huset mittemot har ett väldigt fint språk och jag är en person som inte brukar uppehålla mig vid språket i en bok. Här flyter det på som en porlande bäck och historien griper tag i en väldigt snabbt. Kompisen Kalle är den som gör historien trovärdig för mig. Han är en jobbig typ men också så typisk tretton år och han gör att boken känns som en ungdomsbok och inte ung vuxenbok då huvudpersonen Joel är så brådmogen. Varje person i boken är så skickligt framskriven och jag insåg ungefär halvvägs hur mycket jag intresserade mig för alla karaktärer och inte bara Joel och Jonathan. Storasystern, Sofia, är sexton år och verkar ha ett sådant mörker och smärta inom sig och jag tycker det är intressant att hon får vara som hon är i en bok för 12-15 åringar. Jag vill inte skriva för mycket vad det är med henne för det förstör läsningen lite då.

Det var mycket igenkänning vid läsningen. Huset mittemot utspelar sig i en liten fabriksort som numera inte är var den en gång var. Det finns ett ställe där alla ungdomar på orten samlas på kvällar och helger, där de super till och lindrar sin tristess över att växa upp på en ort där inget händer. I den här boken är det en kulle där de hänger och super till. Det fanns även på min uppväxtort ett hus som var känt för att det var ett hus där någon tagit livet av sig och som numera är lite likt ett spökhus där ingen längre bor. Dessa saker gjorde att jag inte behövde anstränga mig särskilt mycket för att komma i stämning och få ramarna för berättelsen klart för mig.

Jag återgick under läsningen till att bli 13 år och kunde lätt förflytta mig till den tiden i livet. Men så slänger Haridi in en freestyle och ett kassettband och vips blev jag mitt vuxna jag igen. Jag gick i flera dagar och tänkte på detta att det finns en sak som skiljer mig från dagens ungdomar och det är att jag vet vad en freestyle är och hur en sätter i ett kassettband i den för att lyssna på musikens om finns på bandet medans de inte vet då de växt upp med musiken digitalt i mobilen i princip. Detta är en så finurlig blinkning till vuxna läsare som kan känna igen sig i den detaljen om det nu ens är tänkt att vara en blinkning eller om jag tolkar in för mycket här.

Jag tycker att boken funkar väldigt bra från 12 år och uppåt och lika bra för unga som för vuxna. Det var spännande väldigt länge, inte bara historien om Jonathan utan även personerna runt Joel. Det enda som grusar omdömet något är att jag hade önskat att slutet hade få vara lite längre och mer förklarande, det gick lite väl fort där på slutet. Men det är en läsvärd bok som jag sannerligen rekommenderar. Avslutningsvis måste vi uppehålla oss vid det vackra omslaget. Det är så fint och så passande till historien. Nästan så att jag skulle kunna tänka mig det hemma på väggen. Måtte de behålla det till pocketutgåvan.

Detta inlägg var en del av den bloggstafett som äger rum denna vecka i Bonnier Carlsens regi. Igår bloggade Sagan om sagorna och imorgon är det Boktkigs tur.