Museernas mångfald och Kritiken i P1

Jag har lyssnat ikapp de avsnitt av programmet Kritiken i P1 från i höstas sm jag har missat. Ett av dem handlade om museer, framför allt svenska museer och deras mångfaldsarbete. Det var ett strålande program som gav många insikter, bekräftade saker jag tänkt länge. Det glädjer mig att ett program med den pondus som programmet ändå har genom att vara ett kulturprogram i Public Service högstatuskanal P1, tar sig an att prata mångfald. Och de gjorde det inte endast med sina likar utan hade bjudit in relevanta gäster utan att de kändes som alibin och de vita medelklassgäster (min tolkning när de pratade om sina positioner) var medvetna och villiga att skapa en förändring.

Jag älskar att gå på museum och har gått och sett utställningar sedan jag var bebis i princip. Sällan eller rent ut sagt aldrig har jag fått se en utställning som jag kan känna igen mig i. När de visar utställningar med personer som antingen ser ut som mig eller har samma ursprung som mig så görs det exotifierat, klumpas ihop och kallas afrikanskt oavsett om det är ett land eller en kultur från kontinenten eller så ska det exemplifiera något hemskt som hänt i historien (slavhandeln, kolonialismen, de svartas jobbiga historia i USA). När jag var liten tänkte jag inte på att det aldrig fanns personer som såg ut som mig med i utställningarna. Den medvetenheten kom när jag blev äldre. Då kom också en sorg över vem det är som visas upp på kulturinstitutionerna runt om i landet och att de som liknar mig inte visas upp utan att behöva representera en kontinent, en mentalitet eller kultur. Om det inte är bekant för er hur det då är jag ser ut så kan jag berätta att jag är brun. Jag är född och uppväxt i Sverige, ser mig som svensk, som rasifierad svensk för den svenska självbilden är fortfarande vit. Nog om mig nu och åter till programmet Kritiken och dess avsnitt.

I programmet pratar de om ett mångfaldsarbete på svenska museer och utgår från den rapport som Riksutställningar skrivit. Den rapporten heter Museerna och mångfalden och går att läsa här, länk. Programmet leds av Gunnar Bohlin och gäster är Ceylan Holago, utställningsansvarig på Mångkulturellt centrum, Eva Hansen, strategisk chef för Malmö museer och kulturredaktionens Mattias Berg. Jag kan verkligen rekommendera avsnittet och hoppas att det blir mer diskussion om mångfaldsarbetet på svenska museer. För mig handlar mångfald om mer än hudfärg och jag skulle kunna skriva ett väldigt väldigt långt inlägg om detta men väljer att stanna här. Jag kommer dock att återvända till ämnet. Ni kan lyssna på avsnittet här:

Jag vill också passa på att reprisera det anförande som Josette Bushell-Mingo höll på Vårmötet (Sveriges museers konferens i Umeå förra året) där hon pratar om just mångfald och vad som visas på svenska museer.