En enda natt

Det är inte en tunn bok, Simona Ahrnstedts nya bok En enda natt. Det är en smärre tegelsten (en snygg tegelsten för omslaget är supersnyggt) på 494 sidor. Jag såg verkligen fram emot att läsa den för Simona är vår svenska romancedrottning och romance är ju något jag gillar. En enda natt till skillnad från hennes tidigare tre böcker utspelar sig i nutid. De andra tre böckerna (Överenskommelser, Betvingade och De skandalösa) är alla historiska. Jag gladde mig både innan och efter läsningen åt att hon nu skrev en historia som utspelar sig i nutid. Den främsta anledningen till detta är könsroller och stereotyper som jag har haft svårt för i de tidigare böckerna. I En enda natt är det en stark kvinna som är aktiv och en man som inte slänger omkring på henne och ska bossa över henne. Dock ska tilläggas är berättelsen satt i svenska överklassen så könsmaktsordningen är allt utom balanserad och det är männen som styr (men det kommenteras nu och vår kvinnliga huvudperson upprörs över det).

Boken handlar om överklasstjejen Natalia De la Grip som försöker att jobba sig upp och till slut få komma in i pappas storföretag, Investum. Hon träffar på arbetarklasskillen David Hammar, en nykomling i Ekonomisverige som är ute efter hämnd på familjen De la Grip. Som ett led i sin hämnd så stöter han på Natalia och så tar det hela en annan väg och efter en enda natt förändras allt. I boken får vi titta in hos överklassen både vad gäller flärden och de mindre trevliga könsordningarna. Vi får också bevittna en klassresa och stifta bekantskap med internatskolevärlden. Och just internatpartierna i boken får mig att tänka på och rekommendera en läsning av Ränderna går aldrig ur av Agnes Hellström. I sann romanceanda är det givetvis sex med och det är hett sex, sex på mer lika villkor.

Trots att boken är tjock går den fort att läsa. Simona har ett språk som flyter på lätt och smidigt. Det är en fyllig berättelse och jag känner för karaktärerna, även bikaraktärerna i form av Natalias barndomsvän Åsa och Davids kompanjon Michel. Pappa Gustaf stör jag mig enormt på men det är inte för att han är dåligt tecknad utan för att hans åsikter är unkna och förlegade. Även Natalias mamma känns störig och som ett våp som dansar efter Gustafs pipa. Med detta sagt är det en bra bild av hur överklasslivet kan vara som tecknas upp för oss.

Jag hoppas att Simona kommer att fortsätta att skriva romance i nutid och framför allt att det snart kommer en ny bok.